Algeriet – en vanskött pärla

ANDRA RESEREPORTAGE

[nggallery id=67]

Alger, Algeriet. Nej, vi tänker inte påstå att Algeriet plötsligt har blivit ett tillgängligt och lockande resmål för turister.
Men om tio år: Kom ihåg var ni först läste om det senaste paradiset vid Medelhavet!

Min egen första impuls när jag fick en inbjudan till Algeriet var rent fysisk. Ena handen for upp till halsen i en skyddande gest. Nej tack, jag vill inte utsätta mig för risken för ”the big smile”, snittet från öra till öra som de islamistiska terroristerna brukade bestå västerländska journalister med under det brutala inbördeskrigets nittiotal.

Men efter en stunds efterforskningar förstod jag att faran är över. Algeriet – eller snarare dess huvudstad Alger – är en ganska säker plats sedan början av 2000-talet, då valet av president Bouteflika fick både de islamistiska terroristerna och statens brutala militärregim att lugna ner sig.

Det betyder inte
att Algeriet är ett enkelt land att besöka. Det finns bara tre hotell att boka via internet och de är samtliga i dyr lyxklass. Algeriets ambassads hemsida är rörig, ger torftig information och presenteras enbart på franska och arabiska.
Bara att få ut ett visum i tid håller på att ge mig hjärtinfarkt.

En tröst är att resan ofta är rätt billig, som minst strax över 5.000 kronor, och kort. Knappt två och en halv timmar från Göteborg till Paris och sedan lika långt igen till Alger. Och jodå, på tredje försöket kommer vi oskadda ner på flygplatsen i Alger, där kastvindarna denna februaridag mäts till 25 knop.
När jag kommer ut i ankomsthallen upptäcker jag snart att mitt namn inte finns på någon av alla de skyltar det viftas med.

Krångel, krångel
, telefonsamtal, telefonsamtal. Företaget jag ska besöka har tagit fel på dag – ”Kanske kunde jag vara så snäll och boka in mig på Sofitel (ett av de svindyra) första natten så hämtar vi i morgon bitti?”
När jag skriver detta sitter jag på mitt fjärde hotell på fem dagar. Fast nu har jag verkligen kommit rätt! El Aurassi är ingen tillgång för Alger utifrån sett. En stor betongklump som brer ut sig över den annars så vackert klättrande staden. Men åt andra hållet, inifrån och ut, är utsikten över hamnen och Medelhavet anslående.

Och interiören skulle få vilken inredningsarkitekt som helst att tappa fattningen av hänförelse. Hotellet är statligt och byggdes med en väl tilltagen budget under den kommunistiska eran på sjuttiotalet. Sedan dess har inte ett ingrepp gjorts i inredningen. Det känns som att gå omkring i en courrègestövel.

Mitt rum
, som vetter mot en bergskedja men har havsutsikt från balkongen, är kritvitt på väggarna och har en orange heltäckningsmatta. Garderoberna har skjutdörrar i vit laminat och runda hål som handtag – rena OP-stilen! Nattduksbordet är en dröm i svävande böjträ och entréhallen har en ärtgrön färg som jag minns från mitt livs första t-shirt, en i banlon, inköpt några veckor innan Sgt Peppers kom ut sommaren 1967.

Hotellets två barer tävlar om att vara mest sjuttiotal, den ena med en färgskala i brunt, beige och orange, den andra mer klatschig med häftiga brytningar mellan djuprött och medelhavsturkos. Detta hotell bör ses innan ledningen får råd att renovera bort originalinredningen.

Det är bara
en kvarts promenad från hotellet till Algers ”centre ville”. Här är spåren från en svunnen kolonialepok tydliga. Franskinspirerade hus, många av dem ritade av Haussmann, arkitekten som skapade Paris boulevarder, kantar de vackert slingrande gatorna. Själva topografin i Alger ger staden bästa tänkbara förutsättningar för skönhet. Från Medelhavet sluttar staden brant uppåt och avslutas i en bergskedja. Vackert åt alla håll.

Men slitet, så eländigt slitet. Den ena av mina hotellflyttar berodde på att jag inte kunde tvätta mig på två dagar. När vattnet väl kom tillbaka efter ett halvt dygns uppehåll var det iskallt och trots energiska utfästelser om motsatsen blev det likadant nästa morgon. Underhåll är aldrig en stark gren i den här delen av världen. ”Varför lägga pengar på något som ännu inte gått sönder?”

Det franska arvet
syns inte bara i arkitekturen. Befolkningen är fortfarande till stora delar tvåspråkig och skyltar är ofta skrivna på franska. Utmed den stora citygatan Didousche duggar det tätt med salon de thé och boulangerier och patisserier. Bakverken ser ut – och smakar! – som på det bästa pariscafé. Kaffet likaså.

Belgaren Marco, min affärskontakt, suckar och säger att det kommer att dröja sekler innan Algeriet kan ta emot besökare på ett attraktivt sätt. Han tycker algerierna saknar känsla för service (säger en belgare!).
Men där ger jag Marco fel. Alla algerier jag möter visar en oemotståndligt trevlig sammansmältning av det franska och det arabiska. De blandar det franska formellt artiga med den härligt varma gästfrihet som kännetecknar den arabiska kulturen.

När jag som ensam kvinna
vandrar Didousche fram i kvällningen får jag många ögon på mig. Alla ser att jag är utlänning. Ungdomarna är söta, de vinkar och säger högt, med viss självironi: ”Titta en turist! Bonjour, madame!”
En del herrar nickar avmätt och hälsar också på madame, men där stannar det. Inga slipprigheter, ingen som ska bjuda mig på kaffe innanför nåt skynke (som i Marocko) eller prångla på mig en matta (som i Turkiet).
Men en sak ska sägas: Gatorna och det gemensamma rummet tillhör männen och enbart männen. Vid ett tillfälle ser jag fyra uteserveringar i samma blickfång, alla välbesökta, men inte en kvinna så långt ögat når. Inte ens i sällskap med en man. Långt värre än i till exempel Marocko.

Algeriet är en av världens stora oljenationer, så pengar saknas inte i landet. Det avspeglas tyvärr mest på prisläget; mat, dryck och inkvartering är lika dyrt som i Paris. En middag med en eller två rätter och en halvflaska inhemskt lätt vin ränner snabbt iväg till 400-500 kronor utan att vara något märkvärdigt. Ett hotellrum med någorlunda komfort börjar på 1.100 kronor.

Efter trettio års misskött
planekonomi och därefter de mörka åren på nittiotalet har landet nu en stark ekonomisk tillväxt och det byggs vägar och bostäder som aldrig förr. Om det relativa lugnet på den politiska arenan håller i sig kan Algeriet bli ett mycket angenämt land att vistas i – för både de bofasta invånarna och tillresande turister.
Håll ögonen öppna och som sagt: kom ihåg var ni läste det först!