Att bli en sämre människa

BLOGG

Vi har blivit av med ett utvecklingsprojekt om husbilsturism som vi har lagt ner massor av idérikedom och arbetstid på, hittills obetald. Vi kom med idén och en ungefärlig plan för genomförandet, men fick hjälp med att forma en ansökan om förstudie. På vägen lyckades de som skulle hjälpa oss se till att nittio procent av 220.000-kronorsuppdraget las ut på en annan konsult. Häpp.

Jag försöker reda ut vad som egentligen är den största skadan i sammanhanget. För projektets del vet jag att det alltid blir väldigt mycket sämre när man ska försöka flytta över en idé från en person till en annan. En stor del av esprin och genomförandekraften försvinner på vägen.

Jag kan också se att det är svårt för en annan konsult att matcha alla de samverkande kunskaper och kommunikationsmöjligheter som Bobo och jag har i husbilssammanhang och det innebär troligtvis att de intentioner vi hade aldrig kommer att genomföras.

Sånt känns ju också trist. Vi ville ju väl. För bygden och för husbilsturismen, och för oss själva som kunde få betalt för våra kunskaper. Win-win-win, typ. Men nu blir det lose för oss, sannolikt lose för bygden och husbilsturismen, men win för den andre konsulten (som för övrigt givetvis är man).

Men allt sånt där är en baggis i jämförelse med den själsliga skada man lider när man blir bestulen på en idé och en långt framskriden projektplan. Stölden innebär att jag blir en sämre människa, en person med egenskaper som jag inte vill ha.

Jag förlorar min tillit till andra människor, jag tvingas bli bevakande och förtegen, jag måste börja skriva sekretessavtal så fort jag avhandlar en idé med en person i någorlunda beslutande ställning.

Jag tvingas inse att mitt värstascenario, det jag (eller snarare Bobo) kallade min paranoia-noja, blev det som verkligen föll in. DET är den stora skadan, att jag måste bli varse att en del människor är precis så ruttna som jag från början och på ren intuition befarade att de skulle vara.

”Jaja, men håll dig till intuitionen i fortsättningen då”, kan man ju säga.

Mja, det är nu inte så lätt. Fingertoppskänsligheten får sig en saftig smäll av såna här händelser. Man litar knappt på sin hund längre.

Det kommer att repa sig. Det finns redan en rad människor omkring Bobo och mig som förklarat sin tillit till vår förmåga och gärna vill ha oss till projektdrivare. Och jag kommer givetvis att lita på dem. Igen och igen, för allt annat skulle skära sönder mig som människa.

Men det kan nog ta ett tag, kära vänner i Värmland, Stockholm och Göteborg.

Och till dem i Dalsland som har förrått Bobo och mig och vårt projekt… ja vad ska man säga? Så lite som möjligt tydligen.

Margareta