Äventyret väntar

HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=33]

När Sigrun och Harald Heerman var 14 år såg de på varsitt håll filmen ”Dreamroad of the World” som handlade om att se världen från vägkanten.
I dag är de båda unga pensionärer och reser jorden runt i sin husbil.
– Det känns som om vi gör verklighet av en dröm vi levt med sedan tonåren, säger de.

När Sigrun och Harald Heerman var 14 år såg de på varsitt håll filmen ”Dreamroad of the World” som handlade om att se världen från vägkanten.

I dag är de båda unga pensionärer och reser jorden runt i sin husbil.
– Det känns som om vi gör verklighet av en dröm vi levt med sedan tonåren, säger de.

Vi träffar makarna Heerman på Riga City Camping där de tillsammans med 18 andra tyska ekipage laddar upp för årets stora händelse, en sex månader lång resa genom Ryssland och Kina och sedan hela Sidenvägen hem.

Det är en dag kvar till avfärd och det ligger som en lätt nervspänning, ett höjt energiläge, över hela campingen. Som i en hamn före avsegling. Utrustning gås igenom och stuvas om, takluckor får en extra omgång silikon, tvättmaskiner går varma och alla bilar förses med en blå dekal som visar att de ingår i Sea-Bridges resa genom Ryssland och Kina.

På Sigrun och Haralds bil finns redan ett klistermärke som visar hur de för två år sedan reste genom stora delar av Syd-, Central- och Nordamerika.

– Vi gick i pension från våra lärarjobb i Bielefeldt 2006 och åkte iväg nästan på en gång, berättar Sigrun Heerman. Vi var borta i elva månader och hela bekantskapskretsen mötte upp när vi kom hem.
Heermans gjorde resan i en halvintegrerad Knaus av halvstor modell, byggt på Renault-chassi och inköpt 2005.

– Detta är vår första husbil, berättar de. Tidigare har vi haft husvagn i alla år, ända sedan 1971. I många år hade vi ju barnen med och då var det bekvämt med husvagn.

Efter pensioneringen öppnade sig världen för Sigrun och Harald Heerman.
– Detta har vi drömt om sedan vi såg den där filmen som tonåringar, skrattar Harald. Nu är det verklighet!

Det är alltså andra gången som makarna Heerman väljer att göra en mäktig långresa och då i en guidad grupp.

– I Amerika var vi lite testförare, det var första gången resan genomfördes. Vi trivdes väldigt bra med blandningen av sällskap och självständighet. Det fanns en trygghet som var behaglig, samtidigt som alla gemensamma aktiviteter var frivilliga.

Resan till Ryssland och Kina genomförs av en annan operatör, Sea-Bridge som är specialister på Ryssland och har gjort nästan exakt den här resan förut.

– 2007 var vi ute några veckor längre, berättar Oliver Doukhin som driver Sea-Bridge ihop med Konstantin Abert. Vi skippar Vladivostok den här gången eftersom det pågår ett gigantiskt vägbygge där.

Oliver och Konstantin gjorde sin första resa till Ryssland 1992, då helt privat och för nöjes skull.

– Vi lärde känna varandra när vi båda jobbade på McDonald’s i Mainz 1984 och fann direkt att vi hade ett gemensamt intresse som stavades resor. Och i viss mån galenskap, skrattar Oliver.

Oliver och Konstantins första så kallade husbil var en hjälpligt inredd Mercedes-lastbil vid namn Godzilla som fick göra många resor till Medelhavet ihop med kompisar.
Så småningom började Konstantin studera rysk politik vid universitetet i Mainz, vilket ledde fram till ett ökat intresse för landet i öst.
– Från 1992 och framåt började vi åka till Ryssland och Bortre Asien gång på gång, berättar Konstantin. Vi träffade vänner och fick allt fler skäl att åka tillbaka.

Turerna blev allt djärvare och mer långväga, och för varje gång de kom tillbaka ökade trycket från kompisar som ville att de skulle ta dem med på nästa resa.

– Så för fem år sedan gjorde vi en affärsidé av vårt reseintresse, säger Oliver. Vi började med en något mindre tripp, men är nu uppe i den här halvårslånga som har fått ett enormt intresse.

Konstantin kommer att leda resan den här gången, medan Oliver stannar hemma i Mainz och tar hand om all support.

– Konstantin har med sig ett team på två tekniker och vår gemensamma svärfar – ja, vi är alltså gifta med varsin syster, inte samma! – som möter upp i Ryssland, berättar Oliver. Själv tar jag hand om allt pappersarbete som kan göras på distans och ser till att det skickas reservdelar och så vidare.

Vi är förstås nyfikna på hur den här sortens resor gestaltar sig. För det första är vi förvånade över att de flesta bilar är helt vanliga husbilar. Det finns några riktiga värstingåk i form av påbyggda lastbilschassin med hög markfrigång, såna som ser ut att klara Dakarrallyt utan vidare, men merparten är kända europeiska husbilsmärken.

– Det är inga problem, säger Oliver. Vi vill helst inte att våra resor utvecklas till äventyrsexpeditioner för en liten klick, utan försöker se till att de passar för vanligt husbilsfolk.

– De som kan få problem är de som har husbilar med långt överhäng bak. Där kan det bli besvärligt i väldigt kuperad terräng.
Största risken under en sån här resa är annars att deltagarna får dåligt bränsle.

– Eller att förarna blir otåliga när vägen är dålig och allt står still. Då kan de vilja pressa motorn för hårt.
Olivers erfarenhet är att det bara brukar ta fyra-fem dagar att få reservdelar skickade även till avlägsna delar i Ryssland.

– Men sedan sitter grejerna fast i tullen. Där gäller det att veta hur man smörjer maskineriet en aning…

Eftersom långresorna verkligen är långa – även tidsmässigt – består kundkretsen mest av pensionärer.

– Många är vana vid att åka husbil, men inte till så exotiska platser. Det är nog en övervikt för relativt välutbildade människor med ett stort intresse för kultur och natur.

Oliver understryker att gruppen aldrig reser i konvoj.

– Nej hu så hemskt om alla ska ur och kissa samtidigt! Det blir bara irriterat. I stället möts vi varje kväll, och hur folk tar sig till den mötesplatsen struntar vi i. Men vi har naturligtvis en rutt som vi föreslår.

Varken i Ryssland eller Kina finns det någon infrastruktur för camping.

– Ofta bor vi på tomma skolgårdar eller på parkeringsplatser till idrottsarenor och liknande. Men framförallt försöker vi komma ut i den fria naturen så mycket som möjligt. Det driver naturligtvis de ryska och kinesiska myndigheterna till vansinne, men vi brukar lyckas med det ändå.

Och priset?
– Omkring 20.000 euro per ekipage, men då ingår precis allt utom bränslet.

När vi efter pratstunden med Oliver kommer tillbaka till vår husbil ser vi hur Sigrun och Harald Heerman tar en sista titt på kartorna innan de går knyter sig. Klockan sju nästa morgon bär det iväg. Till äventyret.