Bättre sikt i Santiago

ANDRA RESEREPORTAGE

[nggallery id=35]

Förr fanns det bara två skäl att åka till Santiago de Chile och det var strandorterna Valparáiso och Vina del Mar två timmars bussresa bort.
Nej, ett tredje skäl var förstås vingårdarna i närheten.
Men numera är Santiago väl värt att besöka för sin alldeles egen skull.

Oktober 2005: Santiago låg som vanligt inbäddat i sin gråa feta smog och hindrade vår blick från att nå fram till Anderna som vi vet ska finnas där någonstans i horisonten.

Gatorna var fulla med gulvita bussar som spydde ut dieselrök från fyrtioåriga motorer. I mittsträngen av de stora genomfartslederna hoppade ”grodor” omkring, hyrda män som hade till uppgift att visa bussföraren var det fanns flest passagerare att hämta.

Nej, vid den här tiden var Santiago inget vidare turistmål. Efter ett par besök kände vi att betyget blev: ofräscht och osexigt. Trist mat och lite fyrkantiga människor, ungefär som svenskar. Då kan vi lika gärna stanna hemma i friska luften.

Men när vi nu kommer tillbaka hösten 2008 är scenförändringen markant. De gulvita bussarna är ersatta av grönvita som uppfyller de senaste kraven på avgasrening och bussnätet är så omlagt att det har skiftat karaktär på hela stadsbilden.

– Så tråkigt är det väl inte här, säger Bobo som bara har mina tidigare vittnesmål att gå på. Tänk bara att det är trettio grader varmt i december och ändå inte kvalmigt. Jag njuter!

Så här är det nästan jämt. Först åker jag någonstans och rekognoscerar och gör alla misstag, går på alla fel ställen och äter all fel mat och trillar dit på alla minor som står i turistguiderna. Letar istället upp det som är bra. Därefter följer Bobo med på nästa resa och kan inte fatta vad jag gnäller över.

Fast den här gången blev jag själv överraskad. Jag hade inte trott att bussomläggningen skulle betyda så mycket för stan. Dessutom hade det hänt andra förbättrande saker i Santiago, framförallt utvecklingen i stadsdelen Bellas Artes, en charmig pärla som just håller på att resa sig ur sitt armod och bli den där hypade stadsdelen där alla vill bo eller i alla fall äta middag och gå på klubb.

– Det bästa med Bellas Artes är att det är liv där dygnet runt, alla dagar i veckan, säger vår tolk Tamara som är född i Santiago 1974 men uppvuxen i Stockholm och har blivit en av alla dessa hemvändare som inte riktigt vet vad som är hemma.
– Men just nu är min fasta punkt i alla fall Bellavista här i Santiago, suckar hon. Det är bara en av mina bröder som bor i Sverige nu, alla vi andra har samlats i Chile.

Bellavista var den förra arbetarstadsdelen som blev hipp och den håller fortfarande sitt grepp som restaurang- och partyområde.
Själva känner vi oss ganska medelålders medelklass där vi har bokat in oss i Providencia, en typiskt ”business area” där det brusar och är  underbart livligt i hela veckorna, men där allt dör totalt på fredag eftermiddag och förblir öde fram till måndag morgon.

Vi trodde vi skulle bo på bed & breakfast men får en hel liten lägenhet för oss själva. Kanon! Vi har balkong och kan ta ett glas friskt sauvignon blanc när vi har jobbat färdigt för dagen. Fixar vår egen frukost och kan röra till en omelett när vi har tröttnat på utematen.

Vilket för oss till ämnet Chile och dess mat. Tro inte att den är het som chili! Chilensk mat är nog den smakfattigaste och jolmigaste som finns efter norsk. Noll kryddor, noll salt men gärna några centimeter med smält ost över hela maträtten, oavsett vad den består av. Där har ni sammanfattningen av chilensk kökskonst.

Vi äter oss däremot lönnfeta på gatumat. Empanadas, piroger och annan ”handmat” är de bra på. Olyckligtvis…

Och vin förstås. Chile hör till de där länderna där du bara kan säga: ”Ett glas rött” och få in något underbart fylligt och välsmakande, ofta tillsammans med en hel tallrik närande snacks.

Å andra sidan kostar inte en hel flaska mer än att du lika gärna kan satsa på en sån med en gång. Vi frossar i Chiles egen druva carmenère, varierad med lite syltig shiraz eller lättsmält merlot. Sörjer att vi inte kan ta med oss en låda hem. Här finns så många fler sorters chilenskt vin än dem vi hittar på Systembolaget.

På helgerna är det som sagt stendött i affärskvarteren i Providencia och den helgen vi anländer är det mer stilla än någonsin. Vi anade att något var på gång redan när vi i taxin från flygplatsen mötte grupper med människor som promenerade på motorvägen, i riktning mot Valparáiso.

– Senare i natt stänger de av trafiken på de största vägarna mot kusten, berättade vår chaufför. Vägen kommer att vara fylld av vandrande pilgrimer som ska besöka kyrkan Los Vasquez nära Valparáiso för att fira Jungfru Marie Bebådelsedag.
– Sedan passar folk på att ha lite strandsemester när de ändå är vid kusten. Valparáiso och Vina del Mar kommer att vara svart av folk hela helgen, så ni får Santiago för er själva!

Det lät måttligt kul, men chauffören hade inte helt rätt. Resten av santiagoborna samlades på ett annat ställe denna helg för att fira bebådelsedagen, nämligen på berget San Cristobal och den vita jungfrustatyn längst upe på toppen. Och där var vi.

San Cristobal är halva behållningen av Santiago. Här har jag tillbringat flera helger och förundrats över hur en stad på över fem miljoner invånare kan ha en så välskött lunga mitt i smeten. Man kunde tro att varenda santiagobo är drillad i Mulleskolan, så rent och fräscht är det här. Trots att belastningen är hård under helgerna.

Cyklister stånkar sig upp ena vägen och kommer farande som spjut åt andra hållet.
Picknickande familjer nyttjar grillborden som finns iordningställda på flera skuggiga platser och hundar och barn sitter i gräset och väntar på att bli utspisade.

Varje lördag är det fri pilates eller aerobics vid Tupahue-parken. Människor i alla åldrar deltar och stämningen är hög.
Efteråt blir det perfekt att återställa energi- och vätskebalansen med en ”mote con huesillo”, ett närande mellanmål bestående av honungssötat iste hällt över ett par konserverade persikor och en bottensats av al dente-kokta vetekorn. Låter knäppt men är vansinnigt gott.

San Cristobal är ett av bergen i en kedja på fyra som omgärdar Santiago. Som park har San Cristobal nästan hundra år på nacken, det var i september 1917 staden fattade beslut om att förvandla det då helt torra och steniga berget till ett grönskande rekreaktionsområde.
Mellan parkens yttersta punkter är det 7,7 kilometer och som högst är San Cristobal 880 meter över havet.

Denna helg firas alltså Marie Bebådelsedag och därför vallfärdar alla de som inte tar sig ut till havet till San Cristobal och helgonstatyn som pryder bergets topp ihop med en trasslig bunt mobilmaster. Och när nu alla ändå är där, givetvis av strikt religiösa skäl, så kan man ju passa på att ha lite rajtan och marknad eller hur?

Vi går bakvägen upp på berget, startar vid Pedro de Valdivia-porten och arbetar oss sakta uppför stigningen till madonnan. Det går linbana upp men den åkte jag förra gången och drabbades av svindel. Så vi går. Stannar, pustar, dricker och går vidare.

Det är eftermiddag när vi kommer ända fram, och nu är vi väldigt glada att vi gick åt ”fel” håll. Alla andra strömmar nämligen upp via bergbanan som går i en brant stigning från Bellavista. Hade vi hamnat i den kön hade vi varit kvar där än.

Istället tar vi oss nerför och befinner oss strax i ett hav av människor som har valt att sköta helgfirandet på restaurangerna nedanför berget. Inte ett bord är ledigt på gatuserveringarna i Bellavista, men efter en stunds köande får vi plats på Galindo, en klassisk gammal arbetarkrog som fortfarande drar fulla hus varje dag, till lunch som middag.

På Galindo blir vi sittande hela eftermiddagen, inte bara tack vare den bastanta maten och det lättdruckna vinet, utan mer för att vi kommer i samspråk med bordsgrannarna. Det är ett ungt par som är lika nyfikna på oss och Sverige som vi på dem och Chile.

Att sitta mätt och lite lagom vindåsig och babbla i timmar med människor som man aldrig har träffat förut och aldrig kommer att se igen, men ändå ha ett enormt utbyte av det – det är då det verkligen är härligt att resa!

Dagen därpå är det fortfarande helg och folktomt i Providencia. Och trettio grader varmt. Vi gör en ny vandring uppför San Cristobal, för nu har vi upptäckt att det finns två badområden där med pool. Vi utgår ifrån att det är smällfullt med folk på båda ställena, men vill ändå kolla.

Väl där inser vi att det är stor skillnad på svenska och chilenska inkomstnivåer. Vi betalar utan att knorra 75 kronor i entréavgift och är i stort sett ensamma på badplatsen. Vi räknar ut att de som verkligen har pengar är ute vid havet och de som måste stanna i stan tycker att 75 kronor är alldeles för mycket för en dag vid poolside.

En vecka senare är vi så kära i Santiago att vi på fullt allvar börjar planera för att tillbringa våra vintrar här. Sakteliga sjunker det in i oss att det finns någonting väldigt bekvämt med att folk i Chile är ungefär som oss svenskar. Lågmälda, lite formella och blyga. De passar tider och ringer och varskor om de inte kommer att göra det. De håller löften och får saker ur händerna.

Jo, här skulle det absolut fungera att bo en längre tid och ha ett vanligt liv. Ungefär som i Sverige fast varmare, särskilt från november till mars.
Och jag som hade trott att det var i Sao Paulo jag skulle tillbringa mina vintrar i fortsättningen.

Det är bara att byta ut den portugisiska språkkursen mot en spansk.
Holá!