Borta bäst – men hemma kanonbra!

-Sverige, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=63]

– Vad säger du, ska vi åka Rundan?
Vem det än är av oss som frågar svarar den andra alltid ja. Vi har fortfarande inte tröttnat på att åka slingan Åsensbruk-Håverud-Upperud och tillbaka till Skållerud där vårt hus ligger.

Hur fort går det att bli hemmablind? Handlar det om dammråttor eller omonterade golvlister går det blixtsnabbt, det vet vi ju alla. Ett landskap har längre hållbarhetstid innan det försvinner bort som osynlig vardag. Och när hemtrakterna börjar kännas som ointressant bulkprodukt är det bara att lämna dem ett tag så känns de som nya när man kommer hem igen.

Själva har vi haft ett fritidshus i Skållerud i Dalsland i tre år och blir bara mer och mer kära i hela landskapet och särskilt den närmaste omgivningen. Så kära att vi nu flyttat dit på riktigt.
Vår lilla eternitlåda till hus är inte mycket att orda om, men ängarna och betesmarkerna det omges av är himmelska. En gång i våras såg närmsta grannen ett gäng rådjur, två tranor och räven i ett och samma blickfång.
De första åren hade vi tjugo stutar gående utanför fönstret, i år är det får.

Annars är det inte jordbruket som präglar Åsensbruk. Vid Håfreströms bruk gör man en av Sverige vackraste papperskvaliteter och fortfarande arbetar nästan trehundra personer i fabriken.
Det räcker för att hålla liv i en Konsumbutik, en blomsterhandel, ett sparbankskontor och en pizzeria. Och en kvällsöppen kiosk.

Har man större krav än så får man åka till Mellerud, en köping som måste ha ett enormt upptagningsområde med tanke på det imponerande antalet välsorterade mathallar som finns där.
Mellerud är inte vår drömplats på jorden, men de är trevliga och kunniga på Systembolaget och det går snabbt att få gräsklipparen servad på TLAB.

Nej, är vi åt Mellerud till tar vi nästan alltid en sväng till Sunnanå småbåtshamn, där det har byggts över hundra sjöbodar på bryggorna. Sjöbodarna i Sunnanå är en chockartat djärv satsning som har givit en självförtroendekick åt hela Mellerud.
Enda smolket i bägaren är att restaurangen därute blev ytterligare en sunkig delicato- och hamburgerrestaurang. Att lägga till de redan otaliga pizza-kebab-thaihak som präglar restaurangutbudet i Mellerud.

Från Sunnanå, där det för övrigt finns en liten camping, går vi en hundpromenad genom skogen och kommer fram vid Vita Sannar, som en gång utmärkte sig genom att bli Sveriges första camping med servicestation speciellt för husbilar.
Vita Sannar har fyra stjärnor och drar folk från hela Europa. Vi föredrar att komma dit off season så att vi kan släppa hundarna fria i vattenbrynet till den långgrunda Vänerstranden. Lagotto heter rasen. Kommer från lago som betyder sjö. Hundar som älskar att bada. De har det bra i Dalsland, Sveriges mest sjörika landskap.

På hemväg från Sunnanå händer det att vi slinker in på golfrestaurangen (ytterligare ett thaiställe, riktigt dåligt dessutom) och tar en Singha-öl.
På somrarna är vi bortskämda med utbudet i vår egen ände av kommunen.

– Numera går det att göra en hel krogrunda i Håverud, berättade Conny i macken i Bränna första gången vi tankade hos honom. Det är fyra ställen som har rättigheter!

I skolan fick vi lära oss att i Håverud finns Sveriges enda akvedukt. Över forsen som förbinder två av sjöarna i Dalslands kanalsystemet har man byggt en akvedukt så att båtarna kan ta sig från sjön till slussarna. Över akvedukten går en järnväg och högst upp går biltrafiken på en bro som ger en magnifik utsikt över hela anläggningen.
Man behöver inte vara teknikfreak för att tycka att det är ingenjörskonst på hög nivå.

Håverud är Dalslands mest besökta sevärdhet och många tusentals människor kommer dit sjövägen och slussar sig genom hela turistattraktionen och blir därigenom själva en del av den. Varje slussöppning följs av stor publik.
Än har vi inte gjort krogrundan i Håverud, men vi slår oss gärna ner i uteserveringen på Brasseriet och äter en laxtallrik och sköljer ner med en svalkande öl. Färskare lax än den i Brasseriet är svår att få, den kommer direkt från odlingen några hundra meter bort.

Sedan vi började resa med husbil har vi kastat avundsjuka blickar på camparna på andra sidan bron. Det är inte ofta man kan campa så pittoreskt och ändå ha en krogrunda på gångavstånd. Men vad skulle folk tro om vi övernattade i husbilen tre kilometer hemifrån?

Men vi har ju bara kommit halvvägs runt vår Runda. Nästa anhalt är om somrarna Håveruds Konferens och Hotell. Här kan man få en flaska vitt från Alsace och stekt abborre med timjanslungad ugnspotatis. Och ljuvlig kvällssol med lätt sjöbris.

Vi fortsätter mot Upperud och passerar på vägen ett ställe som måste kunna platsa i Ställtipsens tio-i-topp-liga i Sverige. En enda lagom stor och plan parkeringsficka som bildar en liten udde ut i Nedre Höljen och har den mest otroliga kvällssol. Det är inte ofta den platsen är tom om somrarna.

Upperuds sluss bör tillhöra de mindre i landet, så nu går vi i närkamp med båtarna. De ska fortsätta genom sjön Spången och troligtvis gå sista biten av Dalslands Kanal för att komma ut till Vänern vid Köpmannebro.
Vid Upperuds sluss kan besättningarna passa på att köpa rökt sik och dagstidningar från flera europeiska länder.

Själva har vi ju Melleruds Nyheter hemma och har just petat i oss en laxtallrik, så vi fortsätter förbi Hantverkshuset, där vi emellanåt tar en frukost på bryggan, och landar vid Café Bonaparte vid Dalslands Museum i Upperud.

Man vet aldrig från år till år hur kaffet är här. Det beror på ambitionsnivån hos den som arrenderar caféverksamheten för säsongen. Ett år var det en utbildad barista med en Brasilia kaffemaskin. Då var vi helt saliga; tänk att ha kaffe i världsklass på hundpromenadavstånd från sommarstugan!
I år är det svenskbryggt Löfbergs, men kaffebrödet är hembakt och håller hög kvalitet.
När vi är riktigt sugna på högklassig fika tar vi cykeln hemifrån och tar ut riktningen åt andra hållet och svänger in där det står skyltat mot Bäckefors. Då kommer vi till Café Fjärdingen. Värt en extra resa rätt långtifrån faktiskt.

Det händer för övrigt att vi gör annat än äter och dricker och då kan det till exempel handla om att gå på konstutställning i Upperud. En gång fick vi lämna bilen hemma på grund av parkeringsköerna utmed vägen till museet. Det var när Lars Lerin ställde ut. Värmlänning. Jag kände till honom först! När han var världsberömd i Värmland. Nu är han världsberömd i Sverige, är gästprofessor på Konstfack.

Om vi skulle gå Rundan till fots skulle vi nu fortsätta in i skogen och ta Idalavägen fram till Skållerud och vår eternitlåda, men cyklar vi eller åker bil fortsätter vi förbi ett genomläskigt parti med sank mark och gråa döda växter utanför reningsverket.
Vi fantiserar ständigt om vad som kan ha hänt med marken och träden och kan inte fatta att ingen har tagit bort eländet.

Kanske det sker när det börjar gå upp för alla som behöver det, att Dalslands framtid ligger i dess skönhet och dess tillgänglighet för sydligare europeer än oss.
I sommar är det första säsongen som Kyrkans Gård intill Skålleruds vackra träkyrka körs i ny regi. Bed & Breakfast. Drivet av holländare, som så mycket annat i de här trakterna.
Dank u wel, säger vi som vill se bygden fortsätta leva!
Och som får ytterligare ett café på gångavstånd.