Curling, dock inte -förälder

BLOGG

Hade en lousy natt i går. Blev liggande i soffan och tittade på curling. Det är inte så perverst som det låter, jag kommer från Karlstad som har traditioner i sporten. Till exempel så gjorde Kattis Hultling, numera kommentator i SVT, goda resultat i curling under sina år i Karlstad. Men i alla fall. Själv var jag en gång i tiden bortskämd med att vara lite lagom allroundbegåvad i sport och klarade det mesta som hade med boll att göra.
Syrran, två år äldre, kom i dåligt sällskap bland snobbiga seglare och internatgymnasister (Lundsberg) och valde curling som vintersport.
En kväll när jag hade kört ”promenadåkning” i rinken på Färjestad fick jag chansen att pröva curling.
Piece of cake, tänkte jag. Gick dit, fick en sekunds instruktion och hivade i väg stenen så att det brakade i isen (på den tiden gjorde man en pendlande rörelse och lyfte faktiskt stenen en bit bakom sig innan man tryckte iväg den), sedan snurrade den jävla tingesten i en ohygglig fart rakt över min bana och vidare över till nästa (det är detta som är själva curlingen, att stenhelvetet snurrar som besatt och virrar i väg hur långt som helst i sidled om man inte passar sig) spelbana, där den brakade rakt in i boet och sprängde bort alla stenar som fanns.
På läktarn ovanför curlingbanan satt hela Färjestads A-lag och fikade efter en träning. De hade jättekul. Det hade inte jag. Inte heller spelarna på den bana jag hade ödelagt.
Men vad kul att Sverige tog guld i denna konstiga sport. (Syrran blev för övrigt aldrig någon stjärna heller.)
Margareta