Ett stenbrott och himlen därtill

-Sverige, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=24]

Storstadstorg, campingplats, sjöutsikt eller vägkant? Möjligheterna till stoppställen är oändliga för husbilsresenären.
Själva har vi förälskat oss i ett stenbrott. Här skulle vi bosätta oss om vi fick. I husbil alltså.

Det var en dag i oktober med krispig luft och högt i tak. Vi stängde redaktionen och gav oss ut på vägen. Eller snarare på småvägarna. Vi var inte ute efter en lång upptäcktsfärd, men en kort. En gräv-där-du-står-resa. Perfekt när man bor i Dalsland.

Dalsland är sannolikt Sveriges mest underskattade och bortglömda landskap. Där vi bor har vi drygt en timme till den bohuslänska kusten, några minuter till närmsta sötvattensjö och en kvart till en riktigt härlig sträcka av Vänerns strand.

Melleruds kommun har faktiskt 82 mil strandsträcka. Svårslaget så här inne i landet. Och skulle man inte vara besatt av just sjölägen kan vi fylla på med svampskogen och enorma arealer med pastorala ängar och röda stugor att tåga förbi.

Men allt detta känner vi ju redan till, vi som bor här. Nu var vi ute efter mer. Och vi fick det.

”Om jag blir rik nån gång, så ska jag köpa mig ett stenbrott!”, gick jag och gnolade när vi dukade upp kaffet och bullarna mitt i en nedlagd stengrop som vi inte tänker avslöja namnet på.

Troligtvis var vårt tilltag att köra in i stenbrottet med husbilen och parkera där helt emot alla regler. Tänk om det började rulla ner stenbumlingar utmed väggarna på stenbrottet och skadade oss, hundarna eller bilen? Vad griniga stenbrottsägarna skulle bli. Och försäkringsbolaget.

Men vi ställde oss på ett säkert ställe precis mitt i stenbrottet och bara njöt. Att vara omsluten av dessa höga väggar av vacker ljus kvartsit, utsmyckad av lavar och mossor i passande färger och med himlen som knallblått tak. Det är en närmast sakral upplevelse. Väldigt nära att man börjar sjunga gregorianska psalmer. Eller något ur Sound of Music.

Jag, som inte har meniskproblem (än), anmälde mig frivilligt till ett fotouppdrag längst uppe från kanten av gropen. Det blev en vandring på grovt stenrävel och med ganska knepiga vägval.

Flisa, vår snart elvaåriga lagottotik, blev vansinnig när hon förstod att matte var uppe och roade sig med klätterövningar. Hon gjorde en rivstart och kom efter mig. Och hade samma bekymmer som jag med stenbumlingarna. Hon blev ibland stående inför en omöjlig utmaning och stirrade hjälpsökande upp på mig.

Jag tittade ner på henne och log. (Ja, men bara ibland. Andra gånger blev jag helt kall och trodde att hon skulle störta till en säker död när som helst.)

Flisa må vara blondin, men hon är inte dum. När den kortaste vägen var utesluten tog hon till nosen och följde mina spår. Jag kunde se hur hon till och med valde samma väg som jag runt en liten buske trots att hon inte hade behövt det. Nu var bara väderkornet inkopplat, ingenting annat. Snart hade jag en vit lurvkompis uppe hos mig. Kraftigt flåsande men synbart belåten.

Nu tillstötte en annan oro. Flisa ser inte så bra längre. Men nu skulle hon nödvändigtvis ut precis på kanten av det bråddjupa stenbrottet för att få kontakt med invaliderna i familjen. Bobo med sin menisk och Kasper med sin korsbandsskada. Och där satt de längst nere i gropen och delade på en bulle och mig skulle det inte förvåna om Flisa kände kaneldoften ända upp till oss.

Jag fick så varsamt som möjligt försöka hala in henne åt mitt håll, sedan tog jag några raska oförvägna steg ut mot kanten, fyrade av några bilder och backade snabbt tillbaka in i tryggheten.

På nervägen gick Flisa före och visade mig vägen, stannade ofta och kollade att jag hängde med. Ibland blir jag så rörd över kontakten mellan djur och människa, kontakten mellan oss fyra i familjen.

Väl nere igen propsade Flisa och jag på vår ranson av kanelbulle. Solen vräkte ner i gropen, allt var stilla och lä och täckjackan åkte av. Bobo och jag började fantisera om vad man kan göra med ett nedlagt stenbrott och ett gäng husbilar.

”Jag ser framför mig en helg med en husbilsträff”, sa någon av oss. ”Några grillbord gjorda av halva oljefat, någon som spelar countrymusik, folk som går mellan markiserna och delar på några öl, kanske en spontan bouletävling borta i ett hörn…”

”Eller tänk att vara ett par tre familjer som lägger beslag på den här underbara miljön i splendid isolation under ett par dygn. Vildmarken runtomkring, bären, svampen, ett dopp i höstkallt sötvatten…”

Så satt vi tysta en lång stund igen och bara njöt. På hemvägen bestämde vi oss för att ta reda på vem som äger stenbrottet.