Ettor och nollor och Tyskland

BLOGG
Internet_2445_W

Jag har ettor och nollor med mig från bröstmjölken. Jag fick reda på att John F Kennedy var skjuten genom att mamma ringde hem och berättade att hon skulle jobba hela natten. Hon skötte telefotoapparaten på Nya Wermlands-Tidningen och nu deltog hon i ett febrilt mottagande och skickande av bilder över jordens yta. Den gången analogt, så jag överdrev det där med ettor och nollor.

När Lisa Skoglund sprang finalen på 400 meter häck i Los Angeles 1984 stod vi på redaktionen och såg hur fyra skikt av svartvita skuggor matades fram i telefotomottagaren och förundrades över att vi nu kunde publicera fyrfärgsbilder tagna en kort stund tidigare på andra sidan Atlanten.

De avgörande sprången när det gäller kommunikationsteknik sker nästan alltid i samband med stora internationella mästerskap. Tänk bara när SvD hade en helsidesbild från friidrotts-VM i Göteborg 1995 tagen från ett luftskepp ovanför Ullevi och skickad med GSM-signaler. Det var stort. Jag ryser.

På 1990-talet jobbade jag mycket åt Telias och Ericssons interna medier och kunde på nära håll följa hur den digitala teletekniken förändrade hela vårt sätt att kommunicera.

Ja, överallt utom i Tyskland då. Här svär jag långa ramsor varje dag över klena bredbandslinor och en enorm snålhet med wifi.

I dag hittade vi till och med en gammal ålderdomlig internetstation i ett köpcenter i Heiligenhafen, någon sådan har jag inte sett ens i Fjärran Östern på de senaste sju-åtta åren. Men här behövs den.

Försiktigheten med öppna wifinät har sin förklaring i att tyska internetoperatörer ställs till ansvar för information som har passerat deras utrustning så länge det inte går att identifiera avsändaren. Det är därför vi avkrävs en inloggning i till exempel T Mobils nät innan vi kan surfa gratis eller mot avgift i ett trådlöst nät.

Sedan är bandbredd ungefär som dasspapper: Den är bäst och billigast i Sverige. När en ställplats väl erbjuder fri wifi räcker det med att några slynglar sitter i husbilen intill och streamar över favoritlåtar från Spotify för att ettorna och nollorna ska ta slut för oss andra.

Nu sitter jag på ställplatsen i Heiligenhafen och arbetar via mitt svenska bredband. Har jag tur går det upp på 3G-nätet, men oftast stannar det på 2G. Det funkar så länge jag håller mig till ord, ty sådana väger oerhört lätt i digitala sammanhang. Det blir värre när Bobo ska dundra på och lägga ut sina bilder.

Men snart ska vi sammanstråla med vännerna Gunilla och Bosse och de ska få förklara för oss hur de löser sin uppkoppling i land efter land när de reser runt i Europa. Sedan berättar vi för er. That’s what friends are for.

                                                                                                       Margareta