Flisa har åkt till Stjärnhunden

HUND

[nggallery id=5]

Det är söndag förmiddag och himlen gråter tillsammans med oss. Tidigt i morse miste vi vår hund Flisa.
Flisa, som från början avskydde att åka husbil, men som med tiden blev den som sprang uppför trapporna till bilen före alla andra.

Man kanske inte kan prata om chock när en hund på tolv år och fyra månader går ur tiden, men för oss som såg Flisa rumla runt som en unghund på Klarälvens strand vid morgondoppet i fredags är det ändå omskakande.

Samma kväll fick hon sin första epilepsikramp och sju kramper senare på drygt ett dygn fick hon somna in hos veterinären. Detta var för några timmar sedan och nu sitter Bobo och jag vid det ekande tysta frukostbordet och pratar minnen, skrattar, gråter och svär långa arga ramsor om vartannat. Några år till kunde hon allt ha fått. Och vi.

Flisa bör ha varit en av landets första internetinköpta hundar. Vi hade inte tagit i en lagotto när vi våren 1999 ringde och bokade henne hos Inger Bogen och Gerry Slydal i Mo i Rana i Norge. Men vi hade fallit pladask för en presentation av denna för Sverige nya ras som vi hade sett i Hundsport.

Artikelförfattaren och uppfödaren Renée Willes höll som bäst på att bygga upp rasen i Sverige och sålde i stort sett bara till uppfödare. Men hon tipsade oss om en hemmauppfödare i Norge som skulle få en kull i början av sommaren.

Mo i Rana är en bit bort, nämligen 120 mil enkel resa från Stockholm där vi bodde på den tiden, så det var inte aktuellt att åka och titta på den lyckliga modern. Men Gerry Slydal var IT-ansvarig på kommunen i Mo och mycket flink på internet.

På så sätt fick vi följa hela tilldragelsen i ord och bild. Vi fick fortlöpande se bilder på den svällande magen på Lilla My, som mamman hette och vi fick följa valpningen när den kom igång den 17 april.

”Vi ska inte ha nån sån där vit som får rödkantade ögon”, sa Bobo och jag. ”Hellre en brun eller brunfläckig.”

Vi fick Flisa, vit med rödkantade ögon. Vackrast i världen.

När Bobo reste hela den långa vägen till Mo i Rana två månader senare befann jag mig i Silicon Valley på två veckors jobb. Jag hade tidernas uppkoppling – inte så självklart på den tiden – och kunde tack vare Gerrys insatser vid den digitala kameran och datorn praktiskt taget i realtid följa när Bobo tog emot det lilla vitlockiga nystanet och genast stack ner näsan i den gosiga pälsen, en vana hon aldrig slutade med.

Och jag tröttnar aldrig på att höra Bobo berätta om magin när Flisa omedelbart började följa henne som en liten…valp.

”Jag hade fått uppdraget att även ta med en annan valp, Eros, till Stockholm och han kunde ju precis lika gärna ha trott att jag skulle bli hans nya ledare, men så blev det aldrig. Eros sprang konsekvent i riktning från mig, medan Flisa med rörande självklarhet höll sig så nära mig som möjligt. Vi hörde ihop direkt”.

Vi fick en lagotto-rivstart den sommaren. Vi erbjöd oss att vara hundvakt åt Flisas mamma Lilla My när uppfödarna åkte utomlands en vecka. Snabbt fick vi lära oss vad en vuxen lagotto kan göra med en trädgård. På nolltid grävde Lilla My halvmeterdjupa kratrar och Flisa var inte sen att lära sig. Hon gick genom hela sin barndom med kolsvart nos, och en av de dråpligaste bilderna vi har på henne är från det stolta tillfälle då hon tog sig upp i vår säng första gången. Där sitter hon och ser nöjd ut på Bobos vita kudde – med hela ansiktet svart av jord och grus.

Överhuvudtaget är Flisa den grisigaste och mest lortaktiga hund vi någonsin har träffat. Fick hon syn på ett träsk skälvde hon av upphetsning innan hon satte iväg rakt ut i geggan och kom tillbaka helt salig. Och tvåfärgad.

Om en brunsörjig vattenpöl inte var djup nog sänkte hon sig snabbt ner och rullade från sida till sida så att skiten riktigt kom åt. Spelade ingen roll hur vi stod där och försökte skrika nej, det var redan för sent och hon gav oss bara en nonchalant blick som sa: ”Se där, nu är makeupen ordnad”.

Men framförallt är det i vattnet Flisa har briljerat. Det fanns inte en pinne, läs mindre stock, som inte Flisa kunde apportera från vattnet. När familjen utökades med Kasper började de bärga pinnar ihop. Kasper vann ofta kappsimningen fram till pinnen, men sedan var det Flisa som regerade och var den som släpade upp pinnen på stranden och gjorde den till sitt eget byte. Kasper fick snällt titta på när Flisa slaktade pinnen till småflisor.

Det är svårt att förklara, men Flisa var en hund med humor och en räv bakom varje öra. Hon lurades och var listig, och folk med dressyrambitioner fick något drömskt i blicken och sa: ”Den hunden skulle kunna gå hur långt som helst”.

Vi nöjde oss med vardagshyfs och några skojiga tricks, i övrigt hade vi Flisa mest till att kela med och bara älska, ha gott friluftssällskap av och som god kamrat i husbilen. När vi först skaffade husbilen var Flisa tydlig när vi hade packat och skulle ut och resa. Hon gick resolut till vår personbil och ställde sig: ”Matte, vi tar den här istället”.

Men efter några resor blev hon förtjust och brukade glatt springa uppför trappan och placera sig i ena soffan. När vi lämnade bilen hittade vi henne för det mesta uppe på bordet när vi kom tillbaka. Bra utsikt där.

Så mycket kärlek, så mycket glädje och bus som Flisa har givit oss. Nu är hon hos Stjärnhunden. Kasper kommer att spricka av glädje när han får syn på henne. Flisa kommer att se Kasper och tänka: ”Oh, nej inte den drullen igen.” Sedan slår de följe. Som de alltid har gjort.