Husbil så funkar det

HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=73]

Resvana saknades inte när vi började resa med husbil. Men campingvanan var det värre med. Frågorna hopade sig: Måste man bo på camping om man har husbil? Hur farligt är det att sova vid vägkanten? Vad kostar det att campa? Hur tömmer man toakassetten?
I den här dagboken berättar vi vad vi lärde oss under vår första husbilsresa.

Vi hade tänkt öva oss med ett par resor hemma i Sverige innan vi gav oss ut på långtur, men av olika skäl blev det inte så. Vi hämtade ut husbilen i Lilla Edet en lördag och bordade färjan till Fredrikshamn dagen därpå. Vi hade inte ens provsovit i alkoven innan vi for iväg. Vi skulle vara borta i tre veckor.

Via en katalog hade vi sett ut den campingplats vi skulle övernatta på i södra Danmark. Vi räknade med att komma dit vid niotiden på kvällen. Men väl ute på vägen såg vi att alla andra husbilsekipage sökte nattvila vid de stora lastbilsparkeringarna utmed E45:an så det gjorde vi också.
Vi ställde oss intill en räddningsbil som såg betryggande ut. Då hade klockan hunnit bli elva på kvällen. Vi insåg att en parkeringsplats utmed motorvägen knappast inbjuder till middag utomhus och kvällspromenad, så vi körde så länge vi orkade, tog en snabb macka och klättrade i säng.

Nästa morgon tog vi en lika snabb frukost och ställde in oss på att köra till Düsseldorf. Men även om husbilen har en kvick motor med turbodiesel går det faktiskt betydligt långsammare än med personbil. Vi upptäcker också att det är lite mysigt att utnyttja husbilens möjligheter, så efter en hemlagad lunch vid ett trevligt rastställe lägger vi oss och slumrar en stund.
Vi börjar redan anpassa oss till ett behagligt tuffande tempo snarare än de snabba transporter mellan Europas sevärdheter som en vanlig bilsemester brukar innebära. Åtminstone för oss.

Ett rastställe senare ger vi oss i kast med vår första dasstömning. Toaletterna vid rastplatsen är rostfria och kliniska, och tömningen går smidigare än vi trott. Det är bara att hälla ut innehållet från kassetten i toaletten och spola. Skölja, tömma och spola igen. Tack vare slatten med kemikalier vi har haft i kassetten luktar det inte alls så illa som vi befarat. Däremot konstaterar vi att 17 liter, som kassetten rymmer, inte är någon stor volym för två kvinnors dagliga och nattliga toalettspring.

Det är fortfarande tidigt på kvällen när vi rullar in i ett soligt Lüdinghausen, en sömnig förstad cirka en timme norr om Köln och Düsseldorf och hela det nystan av tätorter och vägar som Ruhrområdet utgör. Det nystanet blir lagom att ta sig an med nästa morgons nyvunna energi och klarsyn. I Lüdinghausen finns flera anvisade ställplatser för husbilar, men vi hittar en annan parkering där vi står gratis över natten. Precis intill finns en trevlig biergarten där vi avslutar kvällen.

Till frukosten dagen därpå äter vi varma brötchen köpta i bageriet i nästa kvarter. Och bestämmer oss för att ändra resrutt. Vi tar Ruhrområdet på hemvägen i stället och styr nu mot champagnens huvudstad Reims. Då kommer vi att ha lagoma tio mil in till Paris ytterligare en dag senare.

I själva verket hamnar vi i Epernay, en mindre ort strax söder om Reims som också den är helt dominerad av champagnehus. Vi får en parkeringsplats mitt i centrum, mellan en kyrka och en skateboardramp, och har nära till stans restauranger. Kvällens kulinariska val blir champagne och pizza med kantareller.

Vid det här laget är vi barnsligt förtjusta över alla pengar vi sparat genom att bo på parkeringsplatser. Utmed vägkanten är det ju alltid gratis, och i städerna brukar de börja ta betalt vid niotiden på morgonen, när vi ändå är redo att ge oss iväg. Ingenstans är någon grinig eller försöker hindra oss från att stå på torget med husbilen. Det här är kul!

I campingen i Bois de Boulogne i Paris kostar det däremot en del, nästan 400 kronor per natt. Men då är allt fritt. Vi kan duscha i varmvatten så länge vi har samvete till och det finns rikligt med diskhoar med varmvatten och ännu fler toaletter – med papper! – och allt är tillgängligt dygnet runt.
Har man en viss motvilja mot att gå på offentliga toaletter kommer man raskt över den när man åker runt i husbil eller husvagn. Att få dumpa sitt avfall någon annanstans än i sin egen 17-literstoa är ren lycka!

När vi lämnar Paris för Normandie avstår vi från den snabba betalvägen. Vi kör ändå inte mer än 80-90 kilometer i timmen i snitt så det lönar sig dåligt att betala för snabbhet. Dessutom är det långhelg och alla parisare som har fritidshus i Normandie ska dit, vilket skapar ändlösa köer vid vägtullstationerna.
Det ska erkännas att det tar en oändlig tid att tuffa sig igenom alla små byar som den vanliga landsvägen går rakt igenom. Sött, mysigt, men ingenting att satsa på om man har en tidsplan att följa. Det har inte vi, så vi bara njuter.

Det har hunnit bli lördagskväll när kommer till oststaden Livarot och tar in på campingen där. Grönt, stillsamt och billigt, 45 kronor. Mest för långliggare ser det ut som. Elkontakterna är för gamla för att vi ska klara av dem och det vatten vi tankar upp med nästa dag luktar fotogen och kan inte ens användas till disk.

Nästa dag betar vi av ytterligare en ostby, Camembert. Köper en listig ostkupa som genom aktivt kol filtrerar bort de lagrade ostarnas starka utsöndringar. Den tar stor plats i kylen men fungerar verkligen.
Natten tillbringar vi på en parkeringsplats i byn St Julien-de-Faucon. Gratis igen, hehe.

Efter marknadsbesök i St Pierre-sur-Dives tar vi av norrut mot kusten. På vägen dit passerar vi vår tredje oststad, Pont l’Eveque. Ostkupan fylls på.
I Honfleur har vi läst oss till att det finns femtio ställplatser för husbilar vid norra hamnen. Platsen kostar tolv euro per natt. Vill man ha el kostar det ett par euro extra per dygn.
Men vi ratar norra hamnen. Det finns platser kvar när vi kommer dit strax efter lunch, men elkontakterna är slut och den stora asfaltsplanen är inte särskilt trivsam och i Honfleur har vi tänkt stanna i några dagar. Vi parkerar tillfälligt och går och äter lunch. Därefter går vi till turistbyrån och frågar efter campingplatser.
Den mest centrala är Camping le Phare, som har ett perfekt läge precis i skarven mellan Honfleurs urcharmiga hamntorg och stans inte lika charmiga strand. Här känns det helt relevant att betala 280 kronor per natt för platsen och elen. Dusch kostar en tia extra.

På campingen i Paris var platserna numrerade och bokade, så ville man göra en utflykt med bilen hade man ändå sin plats kvar. Så är det inte i Honfleur, men här lär vi oss att det går att lämna sin plats och ställa dit ett skylt med ”Reserverad” så finns den kvar när man kommer tillbaka på kvällen.
Rent allmänt har vi också noterat att det finns en hjälpsam och bussig stämning bland campare, både vid vägkanten och på campingplatser. Det är en självklarhet att hjälpa sina medtrafikanter att baxa fordonet rätt genom att dirigera, och ingen gnäller när man kommer dragande med elsladden över någon annans lilla hyrda plätt.
Men det finns också en uppförandekod som säger att man inte sneddar över någons tomt i onödan. Det är en integritetsfråga. ”Just nu är den här plätten min och det vill jag du ska respektera.”

Eftersom vi är i Frankrike vill Bobo och jag gärna passa på att äta gott, men efter några hiskeliga krognotor varvar vi restaurangbesöken med middagar hemma. De franska råvarorna är härliga att hantera och vi trivs rätt bra med att sitta under markisen och softa när vi äter. På ett par minuter är vi inne på hamntorget i Honfleur och kan avsluta med ett glas vin eller en kaffe och calvados. En bra blandning av hemmakväll och uteliv, som också bidrar till att reskassan håller.

Ibland roar vi oss med att räkna ut hur många hotellnätter vi kunde ha fått för summan av vad vår splitter nya husbil kostar. Det skulle räcka till ett anständigt dubbelrum på turisthotell i Europa tre veckor varje sommar i 28 år framöver.
Men det är inte det det handlar om. Med husbilen har vi alltid härbärge, hur spontana turerna än blir. Vi vet exakt hur sängarna är och kan anpassa dem efter hur vi mår i våra ryggar. Vi har ett kylskåp, vi har stora förråd att packa inköpta varor i och vi kan ta med våra hundar vart vi vill.

Efter ett par tre nätter i Honfleur drar vi vidare västerut till Omaha Beach och landstigningsmuseet i Arromanches. Vi noterar återigen att det faktiskt tar ordentligt med tid att åka husbil. Vi har valt kostigen närmast kusten och den tar oss in på vartenda torg i trakten och efter ett tag hyperventilerar vi båda två av frustration. Men så lugnar vi ner oss. Tid är faktiskt något vi har gott om på den här resan. Det är meningen att vi ska ta det lugnt. Så låt oss då göra det.

I Arromanches är det tätt med folk och bilar. Vi kommer dit vid sjutiden på kvällen och lyckas få en av de sista parkeringsplatser som finns att uppbringa. Den ligger på personbilsparkeringen precis utanför de fjorton ställplatser som erbjuds, men vi står inte i vägen för någon och kan stanna där. Nattparkeringen är gratis, men eftersom vi stannar nästa dag för att gå på museet får vi lägga i vanlig parkeringsavgift. Totalt kanske en femtiolapp. Vid parkeringen finns en servicestation för husbilar där man kan tömma toakassetten och fylla vatten. Gratis.

En servicestation finns det också på parkeringsplatsen Place Gauquelin Despallières i Bayeux, dit vi fortsätter nästa dag för att titta på den berömda broderade ”tecknade serien” över slaget vid Hastings. Vi förundras över den välkomnande attityd som visas husbilsresnärerna så fort vi lämnat Sverige. Här vill man verkligen locka till sig campande besökare, vi betraktas som en tillgång och inte som ett naturstörande element. I Sverige, har vi redan hunnit upptäcka, är det meningen att husbilar ska stå på betalda campingplatser, inte på gator och torg och ute i naturen.

Efter Bayeux var det meningen att vi skulle övernatta i Deauville eller Trouville, men vi dras tillbaka till trakten runt Honfleur. Solen fortsätter steka och temperaturen ligger konstant runt 30 grader så nu är vi sugna på en dag på stranden. Den tar vi i Villerville, där vi först övernattar på en parkering utmed vägen.
Vi ställer oss aldrig helt ensamma när vi står vid vägkanten, utan nattparkerar bara om vi ser att det finns fler husbilar eller husvagnar där. Antalet vägrån har minskat väsentligt i Europa tack vare narkolarm och kameraövervakning, men det skadar inte att vara förnuftig.

Vi hinner med ytterligare en natt på Camping le Phare i Honfleur innan vi börjar ta av hemåt. På hemvägen kör vi fel stup i ett. Råkar halka in i städer vi inte hade tänkt besöka, kör över fel broar och får betala en massa brotull, snurrar in oss i ringleder runt större orter och kommer ut åt fel håll.
Detta kan bara sluta på ett sätt. Nämligen att en GPS sätts högst upp på listan över tillbehör som ska köpas in. Snarast.

En lärdom vi gör är att vi är kräsna på övernattningsplatser även om vi bara ska sova där. Till exempel ratar vi med en rysning en gränsort mellan Frankrike och Belgien som heter Maubeuge och är värsta sortens ångestframkallande betongbygge från sent sextiotal. Inte blir det bättre av att en storm just har dragit förbi och lämnat stora sjöar efter sig på gator och torg. Den natten hittar vi istället en högt belägen utsiktspunkt i den belgiska lilla byn Beaumont (”vackra berget”) där vi hukar under åska och dunder, nedsköljt med en flaska välkyld Leffe. Det var definitivt värt den extra körtimmen mitt i natten.

På hemvägen kommer vi verkligen till Düsseldorf. Först kollar vi campingplatsen i Lörick, men den är överfull och gyttrig. Vi åker in i centrum igen och hittar med hjälp av tydliga skyltar en radda ställplatser på bästa platsen i hela city, precis vid Rhens strand och tre minuter från Alte Stadt där allt händer.

Återigen känner vi oss så härligt välkomna. De vill verkligen ha oss husbilsresenärer mitt i stan! Det kostar visserligen tolv euro per dygn, men det betalar vi gärna för det läget.
Eftersom vi stannar några dygn i Düsseldorf är vi lite griniga över att vi inte tömde och fyllde våra VA-system innan vi parkerade mitt i stan. Det blir flera vändor till en hypermodern och kliniskt ren offentlig toalett fem minuter bort.

Efter storstadsbus med öl, goda krogmiddagar och shopping känns det helt rätt att göra nästa stopp en bit utanför Kiel, i en trivsam badort vid namn Eckernförde. Även här finns anvisade ställplatser med möjlighet till el för några euro. Ett perfekt stopp med middag på en välbesökt strandkrog och sedan nära hem till alkoven.

Nästa dag mal vi på ordentligt, målet är att komma till Skagen innan alla campingplatser är fyllda. Det gör vi turligt nog inte, så vi fortsätter upp till Grenens stora parkeringsplats. Och får se att det är här våra medresenärer i husbilar tar natten. En natt är vi trettio husbilar på parkeringen! På morgnarna åker en del i väg och fulparkerar ute i sanddynerna för att sedan komma tillbaka när parkeringen blir gratis igen klockan sex. Men vi är så tacksamma för att parkeringsvakterna är så vänliga och gör plats åt oss att vi glatt betalar p-avgiften på en knapp hundring per dag.
Badgästernas toaletter står öppna hela natten och städpersonalen fyller på med nytt papper innan de går hem på kvällen. Se där, ytterligare en inbjudande gest åt oss som kommer med vår stuga på ryggen!

En sak har vi kvar att lära oss, det märker vi på sista etappen hem: Att vara blixtsnabba upp från parkeringsdäck och paxa sittplatser på färjan när vi är ute och reser under den mest attraktiva högsäsongen. Vi ligger redan i träning.