I Casablanca brusar både business och strand

HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=46]
Casablanca, de ”vita husens stad”, är väl kanske mer de gråmurriga husens stad, men vi gillar den. Stan har den där sköna blandningen av businessliv, cafébrus och strandmöjligheter som vi är så förtjusta i.

Fast det första vi ser när vi kommer in i Casablanca via motorvägen norrifrån är varken vita eller gråmurriga hus, utan ett gytter av kåkstäder med plåtskjul, leriga gårdsplaner och ett virrvarr av parabolantenner. Minst en antenn till varje plåtskjul.

– Har de ens elektricitet i skjulen, undrar vi. Det måste de ju. Jaha, ska vi nu uppröras över att de fattigaste fattiga prioriterar en teve framför saker som säkert behövs bättre till både dem och barnen eller ska vi vara tacksamma för att de har något att förströ sig med i sitt armod?

Vi känner en moralisk – eller moralistisk – konflikt bryta ut i bröstet på oss och nödgas koppla in hjärnan för att skapa sans. Vilka är vi att döma, folk får väl i herrans namn ägna sin fritid åt vad de vill! Bort alla överförmyndaraktiga tankar, bort, bort, bort!

Därefter tar vi sikte på de rikas räjonger. Vi åker till Cornichen, strandpromenaden strax söder om hamnen. Här ligger turisthotellen på rad och här ligger strandklubbarna som kräver medlemsskap.

Och här finns Fatima och en herre som ser ut som Belker i Spanarna på Hill Street. De vinkar entusiastiskt in oss till en parkeringsplats precis mitt i smeten på Cornichen, vilket är en bedrift denna soliga söndagseftermiddag i januari när hela Casablanca (den rika delen som sagt) strosar på strandpromenaden och äter glass, tar en kaffe, bjuder barnen på McDonald’s eller bara sitter på en parkbänk och glor på havet.

Det kommer att kosta oss hundra svenska kronor per dygn att uppehålla två parkeringsrutor på Cornichen, men då har vi också total tillsyn av husbilen genom Fatima, Belker och en tredje kompanjon som går i skift med varandra.

Parkeringsvakterna här verkar ingå i ett socialt projekt, där arbetslösa får mandat att se till folks fordon mot den peng de kan utverka av deras ägare. Någon exakt taxa finns inte, men alla verkar uppskatta servicen och betalar utan knot.

Vi är jättenöjda med vår placering, har havet framför vindrutan och en rad trevliga caféer och någorlunda anständiga restauranger precis omkring oss. Och träffar omedelbart fler trevliga människor än Fatima och Belker.

Killen i receptionen på Hotel Suisse, till exempel. Vi frågar honom om det finns tillgång till trådlös internetuppkoppling i receptionen.
– Ja, madame, vi har den tjänsten, men bara för våra hotellgäster.
Jaha. Och hur gör hotellgästerna för att komma åt nätverket? Har de en kod, eller?
– Ja, madame, de har en kod.
Jaha. Men vi som inte är hotellgäster, kan vi köpa en timme eller så med den koden?
– Nej, madame, för våra gäster är uppkopplingen gratis så vi har ingen sådan tjänst. När gästen väl har fått koden kan han koppla upp sig gratis hur länge som helst.
Jaha. Så det gäller att ha koden alltså?
– Ja, madame, för våra gäster gäller det att de har koden 11000, då kan de surfa hur mycket som helst här från lobbyn.
Stort smajl.

Vid korsningen där Hotel Suisse ligger går en gräns mellan den fina delen av Cornichen och den enklare. Vi drar ner mot den enklare och bänkar oss på en plaststol under ett parasoll och tittar på när papporna spelar fotboll på stranden med ungarna som publik.

Beställer en kanna mintte och en kopp pulverkaffe. Och får en nota på fyrtio dirham, vilket motsvarar lika många svenska kronor. Jag protesterar. Säger att detta är väsentligt dyrare än på de eleganta caféerna längre upp på gatan.

– Det kanske det är, säger caféägarinnan och rycker på axlarna. Men vi betalar höga hyror för marken här, så vi måste ta ut rimliga priser vi också.

Jaja, där lärde vi oss något igen. Inte fråga om priset efter att man beställt och druckit ur.

Förra gången jag var i Casablanca, den gången flygburen och inkvarterad på just Hotel Suisse, tog jag långa promenader in mot Hassan II:s moské, den största i världen och täckt med underbart vacker kakelmosaik från Fès. Jag var aldrig inne i moskén, men trivdes utanför den, i pelargångarna där allvarliga unga män satt i skuggan och pluggade Koranen. Där rådde en skön stillhet som jag behövde under en hektisk arbetsresa.

Den här gången begår jag misstaget att under min vistelse i Marocko läsa en bok där Hassan II framställs som en grym och omänsklig härskare och därför tappar jag lusten att gå till ”hans” moské för att äntligen se den inifrån. Det får vänta till någon gång då jag är i mindre affekt.
(Se blogg 2008-01-20)

Vi försöker gång på gång pallra oss in mot de mer centrala delarna av stan, mot de breda franska boulevarderna där jag från tidigare besök vet att det finns trevliga ”tittcaféer” och ett brusande gatuliv. Men vi är slöa och solsugna och blir sittande vid cornichen och läser eller skriver en snutt.

Den gamla medinan hoppar vi över mer medvetet. Veckorna innan vi for ut på vinterresan med husbilen gjorde vi en räd i tre länder i Gulfen, det gjorde oss mätta på medinor för ett tag framöver.

Vi uträttar däremot ett jobb, vilket faktiskt hör till höjdpunkterna under våra resor. Att komma in på främmande arbetsplatser, i det här fallet en bussfabrikant och en bussoperatör, är klart mer givande än aldrig så många repor till stranden eller turistcaféerna.

Och bjudlunchen vi får på en fullsatt restaurang i ett område med lätt industri och försäljningskontor i norra utkanten av stan är den bästa under hela Casablancavistelsen. Här är det inte många som betalar sin egen lunch, röken ligger tät, pernodglasen klirrar, franskan skorrar (i den här samhällsklassen talar man helst franska) och fordon, fläktanläggningar och affärssystem byter ägare.

När vi en vecka senare vinkar av våra parkeringsvakter och kör den lilla kustvägen R320 söderut mot El Jadida och vidare till Marrakech upptäcker vi ett annat söndagsnöje, nämligen att ta bilen till någon av alla de kombinerade bensinmackar och grillrestauranger som ligger utmed vägen.
Sällsamt nog är slakterier ofta inrymda i bensinmackarna, så köttet är redan på plats. På helgen åker de halva bensinfaten fram och fylls med  grillkol, sedan kan festen börja!

PS Detta kan mycket väl vara den enda artikeln i hela världslitteraturen där inte Ingrid Bergman och Humphrey Bogart nämns i samma andetag som staden Casablanca. Jag vill gärna ha credit för det.