I väntan på gasol

-Spanien, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=66]

-Jojo, krökningsgraden på gurkorna kan EU hålla på och standardisera, men gasolflaskorna ger de blanka tusan i!
Bobo och jag sitter på ett lastbilshak i oljehamnen i Algeciras i sydligaste Spanien och äter en rätt usel lunch med inälvsmat och konstiga skaldjur.
Det är jakten på gasol som har fört oss hit. En jakt som missar målet hela tiden.

Även den här gången kammar vi noll. Vi har alltså brakat ända ner till Gibraltarsundet för att få tag på ny gasol till våra två tomma svenska flaskor. Till de stora oljebolagens raffinaderier. Här skulle det absolut gå att få svenska flaskor fyllda, hade vi hört.
Vi har i själva verket hört allt möjligt om hur man får tag på gasol de senaste två veckorna men ännu har ingenting av det varit sant. Vi använder de sista centilitrarna i den sista tuben till enklare matlagning, men sedan länge är vi beroende av campingplatser och deras eluttag för att klara energiförsörjningen i bilen.

Vi borde förstås ha hört oss för bättre om det här med gasol innan vi for iväg på en fyra veckor lång vinterresa i Europa. Den första flaskan tömde vi till hälften redan vid första övernattningen i Heiligenhafen strax söder om Puttgartens färjeläge. Bobo är frusen som en vinthund och utomhustemperaturen låg på nollan.
I Frankfurt ett dygn senare är det också kallt. Fast inte i husbilen då, där ångar värmen.
– Det sjunker allt väldigt fort i gasoltuberna, konstaterar Bobo och drar ner termostaten med en grad.

Det bör ha varit på femte, sjätte dygnet vi insåg att vi var tvungna att börja leta ny gasol. Då var vi i Colmar i Alsace. Två veckor senare sitter vi alltså på ett lunchhak i oljehamnen i Algeciras och har ännu en gång misslyckats med att få gasol.
Vi har prövat med en spansk gasolflaska och en spansk koppling, men visste inte hur vi skulle få ihop den spanska kopplingen med vår svenska gasolanläggning.
Vi har blivit skickade till den ena gascentralen efter den andra med försäkran om att ”Där klarar de att fylla utländska flaskor”. Pyttsan.

Innan vi kom dithän upplevde vi en väldigt lång Costa Brava med noll gasolflaskor till salu. Det var innan vi begrep att vi inte skulle leta i bensinmackarna utan inne i samhällena, där det alltid finns ett gasolutlämningsställe. I de flesta andra länder än Sverige används gasolen även till hushållen och infrastrukturen för hanteringen ser  annorlunda ut.

I Frankrike är det säkrast att söka gasol vid stormarknaderna. I norra Spanien verkar caféerna ha tagit ansvar för gasolen. I södra Spanien, som utmed Costa del Sol, har nästan varje mack ett ställ med gasol. Nästan alltid butan, som är billigare än vår propan och som fungerar bra i varma länder men inte när temperaturen sjunker till under nollan.

Jo, vi lärde oss mycket om gasol under denna resa. Vilket förstås berodde på att vi reste på vintern. Den genomsnittlige campingresenären, som gör en utlandstur på några veckor mitt i sommaren, använder bara gasolen till matlagning, duschvärme och kylskåp och då räcker två välfylla P11:or utan vidare. Det är när man drar igång värmepannan i bodelen som energiåtgången skjuter i höjden.

Med tiden lärde vi oss fula knep för att ändå hålla värmen uppe. Så länge vi inte stod precis utanför ett bostadshus lät vi motorn gå tio minuter extra efter att vi stannat och så blåste vi in varmluften från förarplatsen i bodelen. När den tillfälliga värmen började sjunka tog vi fram whiskyflaskan.
Slutligen kröp vi upp i alkoven och rullade in oss i alla textilier vi hittade. Man sover trots allt rätt bra med sval luft mot ansiktet, bara kroppen är någorlunda varm.
Och när vi kom längre söderut begåvades vi med morgonsol som hjälpte oss att komma ur filtarna på morgnarna.

Men till sist fastnade vi för den enkla alternativet; att ta in på en camping. Det var i Torremolinos och vi var inte lite avundsjuka på alla fricampare som stod parkerade nere vid stranden och hade havsutsikt och gratis övernattning. Och som kunde laga mat. Nästa gång har vi med oss ett par elektriska kokplattor som reserv.
I Torremolinos väntade vi på Dirk. Han var i Frankrike på semester men skulle komma tillbaka till hamnen i Esteponas den 2 januari.

En av de mest utbredda felinformationer vi fick under vår gasoljakt var att det fanns påfyllning till svenska flaskor på en båtservicestation i Porto Banos i Marbella. Härmed meddelas att det inte längre stämmer. Det är Dirk i Esteponas som har övertagit den hanteringen och han har fullt upp hela dagarna med att undsätta Nordeuropeer som fått slut på sin gasol.

Fast det bästa är väl strängt taget om man slipper att ta till Dirk. Med planering och rätt utrustning klarar man gasolförsörjningen under en hur lång utlandsresa som helst.
– Vi i Sverige är i stort sett ensamma om vår standard för gasol och flaskans fattning, konstaterar Uno Persson vid Stendahls Bil i Lilla Edet. I De övriga skandinaviska länderna och Spanien har man den så kallade H-fattningen, I Tyskland har de egen koppling och i de flesta övriga europeiska ytterligare en annan.

De flesta campingresenärer har väl ett någlunda hum om vart de tänker åka och hur länge de ska vara borta, och utifrån det bör man kunna räkna ut vilka andra kopplingar man kan behöva gardera sig med.
– Det finns adaptrar till alla de övriga kopplingarna, säger Uno Persson. De kopplas ihop med den svenska slangen med ett litet munstycke.
Tänk också på att flaskorna ser olika ut i olika länder. Det enklaste är att se till att gasolen i den utländska flaskan hinner ta slut innan du lämnar det landet så att du kan panta in den igen.
Och glöm för säkerhets skull inte whiskyn.