Ingen kommer att tro mig…

BLOGG

Jag sitter här i uterummet med svampkniven och borsten i högsta hugg och tänker på fabror Erik ute vid stugan. Jag tänker på hans förtvivlan när han kom tillbaka efter en fisketur ut till Ormskären och hade fångat tidernas största, dvs längsta och fetaste jädrans ål!

”Detta kommer ju ingen av grabbarna på verkstan att tro på”, klagade han. ”Så mycket som jag har skarvat i min dag när det gäller fiske, så är det ju ingen som kommer att tro mig nu när det äntligen är sant!!”

Själv har jag den senaste timmen plockat kantareller i en storleksklass som jag inte trodde fanns. Följaktligen kommer ingen annan att tro det heller.

Allt började med den dagliga hundpromenaden på de vanliga skogsvägarna i närheten. Vi har bjudit in ett gäng damer från Göteborg till svampplockning kommande helg och eftersom jag försöker vara en artig och generös värdinna gick jag mest och kollade var det fanns kantareller på tillväxt. Det vore ju inte så vackert om jag gick och rensade rent i skogen några dagar innan gästerna gavs chansen.

Fast man är ju inte fullt så dum att man går ut i skogen så här års helt utan utrustning, så jag hade en liten plastkasse med mig.

Jag gick där och konstaterade nöjt att tillväxten var god, jag bröt loss lite granruskor och dolde de maffigaste ställena och jag kände mig i det stora hela belåten med Flisas och min skogstur.

Precis på hemväg fick jag se två superfeta kantareller oroväckande nära ett frekventerat vägstycke. ”Dessa måste jag ändå bärga”, muttrade jag till Flisa. ”Annars kanske varken vi eller våra vänner kommer övem de. Så kan vi inte ha det.”

Två kantareller i kassen, alltså. Med fötter feta som cigarrer och vackert böljande hatt.

Ytterligare en kilometer närmare hemmet kullkastades hela min plan. Jag fick syn på ett par grupperingar med kantareller som var så välmatade att jag aldrig sett något liknande. Nu försvann all artigt värdskap och all tillkämpad altruism i ett enda slag. Ingen annan i nejden skulle hitta dessa fantastiska exemplar före helgen, det visste jag. Men skulle jag verkligen unna mina vänner från Göteborg att kamma hem denna otroliga pott??

Nänä, inte en chans.

Och det är nu Erik Lövgren kommer in i bilden. Ingen, mer än Bobo som fick hjälpa till att rensa, kommer någonsin att tro mig när jag målar upp storleken och skönheten hos dessa kantareller. ”Nu tar du allt vägen över Karlstad”, brukar Bobo säga när hon får för sig att jag överdriver en smula.

Men nu säger jag det rakt ut: Den största mätte 16 centimeter i diameter och vägde 2,5 hekto. Det är så att man vill rusa iväg till lokaltidningen och få svampen fotograferad intill en tändsticksask.

Och det fanns alltså en hel svärm fler nästan lika stora på samma ställe. Jag tog dem jag hade i blickfånget på en gång, men avstod medvetet från att börja muffla runt efter fler.

Liiite generositet kanske jag ändå kan uppvisa trots att det handlar om svamp… Fram till helgen alltså, sedan är det gamla vanliga kriget i full gång igen.

Margareta