Inte bara tupp i vin i Alsace

-Frankrike, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=16]

Mycket fågel blir det i Alsace och då menar vi inte bara all ”coq au riesling” på matsedlarna.
Storkar är lika vanliga som bonnkatter här, och häromdagen såg vi en fantastisk show med örnar, falkar och gamar på slottet i Kintzheim.

Visste ni att storkarna i Alsace var farligt nära utrotning på 1970-talet? Det fanns bara några fåtal häckande par kvar när naturskyddsmyndigheterna fick gripa in och göra en insats. Ett av skälen till artens minskning var att träskmarker hade gjorts om till vinodlingsmark och storkens naturliga föda, som vattenödlor och grodor, minskade.

Men sedan är det en annan vansinnig grej som ställer till det för de europeiska storkarna. De är fullständigt dödsföraktande nomader. Vad som helst, bara inte stanna hemma när suget efter andra omgivningar ger sig tillkänna!

I storkarnas fall är det Afrika som lockar. Alla storkar i Alsace föds med instinkten att de ska ge sig av till Afrika så fort de är flygfärdiga. Dessvärre är det bara tio procent av dem som överlever den långa resan tur och retur. Och ihop med bristen på grodor höll detta alltså på att ta kål på hela arten.

Men 1976 startades bland annat storkskyddsparken i Huhnawihr mitt i vinbältet. Här håller man helt enkelt storkarna inhägnade i väl tilltagna volarier under deras tre första levnadsår, sedan är de tämjda till ett mindre äventyrligt liv. Avtaikonifierade om man säger. No more Afrika och mer stilla hemmaliv. Suck. Men okej, framförallt ett liv överhuvudtaget.

Nästa generation vill förstås ut och flyga till Afrika igen, så det gäller att hålla varje ny kull på mattan i tre år. Med denna metod har man lyckats få upp stammen till cirka 400 par som berikar allas vår upplevelse av Alsace. På vart och vartannat kyrktorn residerar ett storkpar, och rätt vad det är hör man deras karakteristiska klapprande med näbbarna.

På vår favoritcamping i Ribeauvillé flanerar storkar omkring som katter och tigger mat vid borden. Hemtrevligt och en rolig bild att skicka hem.

Ett helt annat temperament är det på de rovfåglar som föds upp på slottet i Kintzheim. Dessa är, precis som sina hussar, riktiga machotyper och storartade showare. Det svischar och far runt huvudet på oss och de flera hundra besökarna som har samlats på det populära utflyktsmålet under påsklovet.

Örnarna är stora och mäktiga, falkarna ofattbart snabba och gamarna verkliga komiker. Alla kommandon är visuella, förarna ger tecken med sina händer och får fåglarna att komma farande enligt en väl intränad koreografi.
– Med falkarna kan vi få resultat redan efter sex veckors inlärning, berättar Benoit Hunler, som har jobbat på Kintzheim i 18 år. Men den 45 minuter långa show som ni får se här i dag har tagit mig och mina kolleger – och förstås fåglarna – mellan fyra och fem år att lära in.

Praktiskt taget all mat som fåglarna ska ha på ett dygn äter de ut händerna på sina tränare. Dieten är små kycklingar med brosk och ben och allt. Vi talar som sagt var om rovfåglar.

En av höjdpunkterna i programmet är när Benoit Hunler lägger fram ett stort ägg fyllt med mat till en bedårande rufsig liten gam. Gamen känner lukten av föda inne i ägget och måste fundera ut en strategi. Till slut får den tag på en lagom stor sten och lyckas med dess hjälp slå hål på äggskalet och komma åt maten!

Alla som trodde att fåglar hade hjärna nog att använda redskap för att hitta mat räcker upp en hand…