Inte så tokigt i Torremolinos

-Spanien, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=51]

Torremolinos har aldrig varit våra drömmars mål, men av tillfälligheter hamnade vi där under Nomadlivs vinterresa 2006-2007 och kom att gilla stället.
Det är slitet, inbott och avspänt.
Och campingplatsen har citykontakt, vilket inte många ställen utmed Costa del Sol kan skryta med.

Vi fnittrade första gången vi rullade in i Torremolinos. Ett fnitter som var till lika delar betingat av trötthet, lättnad och associationer till Sällskapsresan och Pepes Bodega.

Torremolinos framstår liksom som essensen av tidig svensk charter, sangria och grisfester. Att vi nu hade kommit hit berodde på att vi letade gasol och hade fått reda på att vi skulle bli tvungna att stanna tre dagar extra i de här trakterna och invänta vår gasolfrälsare Dirk i Estepona som var på semester hemma i Holland.

Desperat finkammade vi Solkusten på ett hyfsat ställe att stanna på. Vi hade redan fått erfara hur stört jävla omöjligt det är att fricampa eller ens hitta tio minuters parkering i någon av tätorterna utmed kusten.
Spanien verkar ha otroligt många fler bilar än parkeringsrutor och det gäller faktiskt även för byhålor långt uppe i de andalusiska bergen.

Campingen i Torremolinos blev vår räddning den gången. Och nu, vintern därpå, är vi tillbaka alldeles frivilligt. Mannen i receptionen har kvar sin grå hårpiska och byter till nya eleganta brittiska kavajer varje dag. Inga mjukisbyxor och slippers där inte.

Vi råkar få samma plats som förra året och har fortfarande samma grannar. Ett engelskt par som inte längre bor i England, ”för där finns det ju inga engelsmän kvar, bara balter och pakistanier”. Hm.

Så därför har våra grannar flyttat till en fransk bondgård strax norr om Bordeaux, där de för elva år sedan var det tredje engelska hushållet. Nu har ytterligare ett trettiotal hus i byn köpts upp av engelsmän.

”Och dessutom har vi inte centralvärme i kåken så vi kan inte vistas där från oktober till april, så då åker vi hit. Just nu är det lugnt för våra landsmän i husvagnarna intill är hemma på julfirande, men snart bryter helvetet lös igen.”

Det är såna samtal som får oss att rannsaka oss själva över våra motiv att vara nomader. Är vi likadana? Reser vi runt på det här sättet bara för att vi aldrig hittar de perfekta människorna att omge oss med?

Nej, det är inte sant. Vi trivs jättegott med de människor vi har omkring oss på våra olika boenden i Sverige. Men vi är väl kanske födda nyfikna och vill dö något mindre nyfikna. Drabbade av det som Harry Martinson benämner ”allas vår vaganta längtan”.

Och campinggrannar som dessa ger oss onekligen ytterligare några svar på varför det ser ut som det gör i denna vår sargade värld. Och givetvis är de underbart rara och hjälper oss med praktiska tips och försöker lösa vårt gasolproblem och så har de en labbetik vid namn Lady som är oemotståndlig och som får spillet från våra renskurna nyårsbiffar.

Ja, så komplext är livet och människorna. Hela tiden och överallt. En campingplats i Torremolinos är inget undantag.

Från campingen har vi tio minuters gångavstånd ner till stranden, sedan väntar en hur lång promenad som helst, det är bara att välja hur länge man vill gå. För att komma till centrum av stan via stranden behöver vi en halvtimme.

Förra året var det campingparty i den norra delen av stranden, den som vetter mot Malaga. Mellan femtio och hundra husbilar fricampade och stämningen var hög. Åldersklassen på camparna hördes på musiken; Simon & Garfunkel, Beatles och Stones. Här kände vi oss hemma.

Men i år verkar myndigheterna ha varit lite strängare mot husbilsfolket. Vi såg bara ett tiotal ekipage och avspärrningar som gjorde det omöjligt att stå bekvämt.

Vi bedömer att ungefär hälften av alla restauranger och barer på stranden är vinteröppna. Rimligen har vi bara bråkdelen av sommarens besöksantal omkring oss denna tid på året och det är väldigt behagligt. Färre hade varit tråkigt. Nu är vi ändå några tusen som möts på stranden och i trapporna upp mot centrum.

Vi inbillar oss att det alltid är bättre att leta sig bort från de uppenbara turiststråken när det är lunch- eller middagsdags, men vi är ju inte mer än människor. Klart vi vill sitta i solen där alla andra är. Klart vi går in på den fisk- och skaldjursrestaurang där det är mest folk.
Och där får vi den bästa paella vi någonsin ätit. Och goa människor serverar och kommunicerar med oss. Här mår vi gott!

En annan löjlig regel vi liksom har i bakhuvudet är att det känns fånigt att gå till den krog som ligger närmast boendet. Här är vi också fel ute. Den restaurang som ligger absolut närmast campingen i Torremolinos är Las Frutas, ungefär hundra meter till vänster om utfarten. Det är ett kanonställe med fantastiska tapas i baren och en underbar vinlista.

Vi blir också förtjusta i torgen som ligger uppe i själva stan, där damer som är något äldre än vi sitter och resonerar på parkbänkarna.

Även på stranden är det lokala livet påtagligt. Precis som i till exempel Las Palmas med sin Las Canteras och Rio med sin Copacabana, så utnyttjar ortens egna bofasta invånare stränderna flitigt som ett slags vardagsrum där man träffas för att spela kort eller sitta och virka tillsammans.

Det känns lite gott. Då kan vi tänka att alla har nytta av att vi turister strömmar till. Strandpromenaden i Torremolinos hade aldrig varit så nylagd och handikappvänlig om inte vi hade funnits.

Och när Torremolinos börjar kännas trångt är det bara att ställa sig vid pendeltågstationen fem minuter bort från campingplatsen och åka till den brusiga staden Malaga.