Julmaten handlar vi numera i Lyon…

-Frankrike, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=54]

Willys och Hemköp och Konsum brukar duga bra, men nu råkade vi passera Lyon, ”Gourmetstädernas Gourmetstad Nummer Ett” lagom till inköpen av julmat.
De hade ju noll koll på rödkål och vörtbröd i saluhallen där, men vi fick med oss ett par doftrika ostar och en packe kokt skinka som senare fick passera som julskinka när vi hade strukit på ett tjockt lager med Edwins sötstarka senap.

Vi hade lämnat vinstaden Beaune bakom oss, mätta och belåtna efter en brakmiddag i fyra delikata ronder och en natts obruten sömn i sval luftmiljö. Nämligen åtta minusgrader utomhus och två plus inomhus.
Nu närmade vi oss Lyon.

Många anser att Bangkok eller Söul eller Beirut numera är världens matstad nummer ett (och själv lägger jag ibland ett ord för Sao Paulo), men vare sig man älskar asiatisk eller libanesisk eller sydamerikansk mat så kan man inte bortse från Lyon.

Där det franska köket är som bäst. Där smöret och grädden från norr möter olivoljan och de soldränkta örterna från syd.
Där Paul Bocuse har haft sin gärning i alla år, och alla efterföljare till honom.

Jag kollar med Bobo om vi är överens om ett inköps- och lunchstopp i Lyon när vi nu ändå far förbi. Det är vi. Och vi susar enkelt in i stan och hamnar på en parkeringsplats som visserligen är avsedd för korta stopp för turistbussar, men där vi tycker att vi står utmärkt. Vi chansar.

En gång gjorde jag en På-Spåret-frågesport om Lyon. Det var när min högt avhållna storasyster fyllde jämna och jag hade kommit på att jag hade nog med bonuspoäng på flyget för att kunna ordna en gemensam förlängd helg åt oss i Lyon.

Jag är fortfarande väldigt nöjd med frågesporten. Lyon har nämligen en rad likheter med Göteborg, min dåvarande hemort. Så en lång stund trodde Syrran och alla andra gäster att jag helt enkelt bara hade bjudit hem henne till mig.

Hör här: ”Staden är den näst största i sitt land och en utpräglad industriort. Staden domineras av två stora bilindustrier, en för personbilar och en för lastvagnar.
Här finns flera kockar med världsframgångar. En stor hamn dominerar staden.”
Ja, och så vidare. Ni hör ju. Här finns det att plocka av. Jag får tipsa Oldsberg.

Eftersom en av de där nämnda industrierna är en av mina återkommande kunder har jag varit i Lyon lite då och då på senare år. Och har alltid kommit hem lite rundare än då jag åkte.

För om man ska säga något negativt om Lyon så är det väl att det just inte finns så mycket annat att göra här än att äta gott. Stan bommar igen när kocken stänger köket, och i Frankrike är det tidigt. Efter nio – halv tio är det svårt att beställa in en traditionellt middag.

Så inte nog med att man äter gott och länge i Lyon; därefter går man helt enkelt hem och lägger sig.
– Lyon är en arbetande stad, här är det inga klubbar igång om nätterna, konstaterade en kollega på informationsavdelningen på Renault Trucks en gång.

(Å andra sidan är det en textil- och mode- och mässtad av rang så jag vet nog vilka som är ute och röjer jag! Men det gänget har jag aldrig kunnat hålla jämna steg med, och svårare blir det åren.)

Så vi kan skippa nöjeslivet i övrigt och koncentrera oss på det som staden är mest berömd för.

Bobo och jag var målmedvetna denna lördag två dagar före julafton. Vi skulle till saluhallen och vi skulle köpa god mat. Och ta bilder på julhandeln.

– Saluhallen ser förjävlig ut på utsidan, sa jag. Vi ska kolla efter nåt som ser ut som en parkeringsbunker med prefabplattor från tidigt sjuttiotal.

Och det gjorde vi. Och höll därmed på att missa den eleganta glaskub som numera omger saluhallen, på goda grunder omdöpt till ”Les Halles de Lyon Paul Bocuse”.

Även invändigt har förändringar skett. Det som förut var ganska sträva men varmhjärtade små vattenhål av typen ”Här står Pierre och Serge och jag och tar vår första morgoncalvados tillsammans och mår bra och blinkar till alla damerna” är numera eleganta ostronbarer där herrarna bär mörkblå cheviot och sippar på champagne och möjligen noterar med en millimeter av ögonbrynet om nåt intressant i damväg passerar. Medan deras egna fruar irrar runt och sliter med inköpen av gåslever och hummerhalvor.

Bobo och jag kom som sagt ut med en och annan delikatess och drog oss ner mot västra sidan av området mellan floderna Saone och Rhone. Det är här, på rue Mercière och runtomkring, som de traditionella lyonnaisiska restaurangerna, ”les bouchon lyonnais”, ligger som ett pärlband och lockar med den ena läckrare menyn än den andra.

Rimligen finns här en och annan turistfälla, men själv har jag alltid klarat mig undan med bra mat. Mycket tack vare tips från folk som vet.

I Gamla Stan på andra sidan Saone kan man också strosa runt och kolla in butiker, antikvitetsaffärer och kitsch. Norrut i stan finns sidendistriktet, Croix Rousse, med fabriksbutiker med sidenprodukter.

Det var härifrån Sidenvägen startade, handelsstråket där kryddor och ädelstenar från Fjärran Östern byttes mot siden och metaller från Europa. Renault Trucks tog fasta på traditionen för ett par år sedan och genomförde en expedition där ett antal Renault-lastvagnar kördes hela vägen från fabriken i Lyon till slutmålet Beijing ett halvår senare. Spektakulärt. Franskt, om man säger.

Våra mer insatta manliga vänner med modekunskaper har mycket att tillägga om Lyon både när det gäller party och kläder. Regnbågsflaggorna hänger tätt i barerna runt Operan. Trevligt.

Vi var den här gången glada för vår delikata lunch och ostarna, som numera bara ligger kvar i husbilen som ett doftminne. Nu befinner vi oss i serranoskinkans och manchegaostens land.