Kidsen gräver guld i världens dyraste stad

HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=58]

– Och snälla, ta med sex paket bacon, ett kilo nötfärs och ett par limpor skivat rostbröd.
Systerdottern flyttade till Oslo för en vecka sedan och har redan upptäckt vad hon saknar, så mostrarna fick packa husbilen och ge sig iväg till undsättning.

Beställningen av rostbröd förbryllade mig. Själv var jag i mina tonår salig av lycka när mor och mormor kom tillbaka från Örje och fyllde frysen med osötat norskt bröd, vitt och kneipp, med knaprig skorpa. Och lompelefser, ett slags tortillas gjorda på potatis. Smöras och rullas ihop med ett par skivor tomatost. En delikatess – kanske den enda – från vårt västra grannland.

Men nu var det tydligen själva skivningen som var poängen med vårt svenska rostbröd. Annars fick ungen faktiskt jobb på supertrendiga caféet och bageriet United Bakery så fort hon stack näsan till Oslo, så bröd lär hon få nog av.

Vi upptäcker snart att Stina inte är den enda svenska ungdomen som jobbar på krog eller café i Oslo.
– Nej, jag skulle tro att vi är minst två tredjedelar svenskar i servicesektorn, säger Stina över en 150-kronorspizza senare på kvällen. På mitt jobb är det en av sex heltidsarbetande som är norsk. Men det är lite fler norrmän på deltiderna.
Stina kom alltså till Oslo förra lördagen, på måndagen var hon på sin första anställningsintervju och på tisdag morgon började hon jobba.

Kompisen Louise hade exakt samma utveckling på sitt jobb. Killarna som tjejerna delar lägenhet med är veteraner, har redan varit i Oslo i ett år och jobbar på lager och tjänar pengar som ogräs. Hade egentligen tänkt åka hem efter fyra månader men är så berusade av att dra in pengar att de bara fortsätter. Jordenruntresor, långa vistelser i Sydostasien eller ett halvår i Australien hägrar.

Stina pratar medlidsamt om en kompis från Hammarö.
– Vi tar lite hand om honom nu, för han går arbetslös.
– Jaha, hur länge har han gjort det då?
– Ja du vet, det nog typ nästan två veckor nu, så det börjar bli desperat.
Jojo. Här pratar vi inte om några långvariga ”utanförskap” precis.

Stina hälsar och morsar till höger och vänster när vi sneddar över Olaf Ryes Plass, en central adress i superhippa stadsdelen Grünerlökka där de unga gästarbetarna gärna bor.
– Jag tror jag skulle kunna räkna upp typ trettio pers som jag känner från Karlstad och Hammarö som är här nu, säger hon.

En av dem träffar vi på trikken, spårvagnen. Genast börjar Stina och han prata pengar och arbetsvillkor.
– Får du dricks, frågar kompisen Stina.
– Nej, vi serverar över disk.
– Synd, säger kompisen. Du vet Sanna, som jobbar i en bar, hon berättade att hon ledigt får ihop tusen norska per kväll i bara dricks. Hon behöver inte röra sin lön!

Ett annat ämne som snabbt kommer upp är hur man fördelar utrymmet i den kollektiva frysen.
– Skulle vi köpa all vår mat här skulle ju alla pengarna gå åt direkt, konstaterar Stina. Ett paket bacon kostar typ fyrtio norska. En kyckling en hundring.
De värmländska ungdomarna ägnar därför en och annan ledig dag åt att ta en billig buss hem, köra ett race bland de röda lapparna på Willys och åka tillbaka fullastade med mat.
Så det blir snabbt fullt i de svenska frysarna i Oslo.

Själva märkte vi mostrar att det knappt går att andas i Oslo utan att det kostar pengar. Det är inte för intet staden platsar på fem-i-topp-listan över världens dyraste. Dessvärre spöregnade det hela lördagen och då ligger det nära till hands att man parkerar sig på ett fik eller en lunchkrog och låter timmarna gå och beställningarna trilla iväg med jämna mellanrum.
Den lunchen kostade oss en Mallorcaresa.

Men vi är nöjda med vår husbilsplacering. Hittade en parkering vid marinan intill Color Lines terminal. Läget är fint mittemot Bygdöy, vi ser både Fram- och Kontiki-museet på andra sidan viken. Dygnsavgiften är 33 norska kronor och promenadavståndet till Karl Johanns gate tjugo minuter. Till trikkens linje nr 13, som passerar många bra stopp, är det bara ett par minuter.

Det oupphörliga regnet stäcker våra ambitiösa planer att promenera på Bygdöy, titta in i museerna Fram och Kontiki, strosa i Vigelandsparken och beta av hela Grünerlökka. Kvar blir en mönstring av Karl Johanns gate, middag med Stina i hennes kvarter och en söndagstur till Frognerseteren.

– Frognerseteren kanske är helt B nu för tiden, säger jag urskuldande till Bobo på vägen upp. Det var ett obligatorium för tjugo år sedan att åka upp hit på söndagarna och gå några kilometer på Holmenkollen och sedan avsluta med äppelkaka och grädde på Frognerseteren. Det kanske inte är en käft där nu, de kanske sitter nere på United Bakery i city och sörplar latte allihop.

Ingen fara. Frognerseteren lever. Och gråväder och hällande regn är ingenting som håller en norrman borta från lite friluftsliv på helgen. I dessa trakter, där en villa ledigt går loss på tio miljoner, har man råd att klä sig. Och det gör man.

Det norska sättet att vara välbärgad är inte att köra Maserati och klä sig i päls och smycken. Det är att köra en Volvo XC70 och klä sig i slitna mockaknickers, ulltröja, goretexjacka och vandrarkängor för sammanlagt tjugotusen pix.
Och den närande äppelkakan är fortfarande ett paradnummer som vi får stå och vänta på en stund. Nya plåtar langas fram hela tiden.

Utsikten från Frognerseteren är svindlande, med Oslofjorden som breder ut sig med glittrande vatten och den branta sluttningen framför, med vackra hustak inbäddade i lagom mycket grönska.
När hela härligheten sveps in i ett mörkt moln är det dags för oss att dra hemöver.

Jag är fortfarande lite sur för att vi inte fick med oss några lompelefser hem. Söndag i Norge betyder tvärstängt i alla affärer.
Men nu vet vi hur vi ska göra. Vi fyller husbilen med vår egen mat och dryck och ställer oss billigt på marinan, så ska vi nog ha råd att åka tillbaka till Oslo rätt ofta. Det är stan värd. Och Stina förstås.