Lissabons lukulliska lockelser

ANDRA RESEREPORTAGE

[nggallery id=65]

Fyra halsar sträcker sig odiskret mot cafégrannens bord.
– Titta, han tog två, säger någon av oss.
Vi tittar avvaktande på varandra. Kan man med att beställa in en vaniljbakelse till?
Vi avstår. Tar påtår på portvinet istället. Vi är i Lissabon och vi njuter.

 

Som om det inte vore nog med det skimrande ljuset som stiger från gatornas ljusa kullerstensbeläggning, som om det inte vore nog med portugisernas mjuka diftongrika språk och som om det inte vore nog med att vi på denna resa har svensk junivärme i slutet av februari.

Nej, dessutom erbjuder Lissabon ett par tre lukulliska njutningar som fullständigt får oss på fall. Nämligen portvin, vaniljbakelser och serpaost.  Alla tre finns att få på Portvinsinstitutet, så där kan man bli sittande en hel långhelg om man inte passar sig.
Vi har dock större ambitioner än så med denna förlängda helg, som startar en sen onsdagskväll och slutar en sen söndagskväll i slutet av februari.

Bobo och jag har redan rekat i Lissabon. Vi var där under vår jul- och nyårsresa med husbilen och har alltså ganska nya intryck att komma med. Mariannes och Helenas tidigare Lissabonupplevelse ligger elva år bakåt i tiden, så för dem känns stan helt ny. För oss också, förstås, i alla de delar vi inte hann se på julresan.

Är det något vi är noga med i det här gänget så är det lägen. Vi kan leta i timmar på internet för att hitta just precis det hotellet som ligger i just precis det området vi tror är bäst.
Den här gången för det oss till Pensão Londres på Rua Dom Pedro V 53 i Barrio Alto-området. Bingo! Vi har bara en brant trappa eller en färd med Gloriabergbanan ner till låglandet, Baixa, och dess två stora luftiga torg, Praca Rossio och Praca da Figueira.
Det är också här de restaurangtäta och turistdragande gatorna finns, i området Restauradores. Fina Gatan, det vill säga Avenida da Liberdade, utgår från Rossio och fortsätter kilometervis norrut i stan.
Söderut hittar man istället det ödsliga torget Praca do Comércio, där en tsunami sopade rent efter jordbävningen 1755 och som inte har blivit bebyggt sedan dess.

Baixa är bra, men det är på vår egen höjd som det mesta händer.

Går vi till vänster några minuter kommer vi till den sköna gröna oasen Parque Principe Réal och dess luftiga café. Det gör vi gärna, och blir då sittande bland idoga studenter och lika idoga affärsmän eller föreläsare av mer vuxet snitt, alla försedda med varsin dator och ett paket cigarretter och djupt försjunkna i sina arbeten. Eller om de spelar dataspel, vad vet jag?
Cafét är byggt i glas och släpper grönskan och det vackra ljuset ända in till bordet, vilket får kompensera för röken som ibland blir påträngande. Utanför fönstren ser vi hundägare och hundar mötas i samtal respektive lek. En bit bort sitter gamla män och spelar schack, omgivna av klasar med åskådare.

Går vi till höger i, säg tio minuter kommer vi till torget Chiado, en gång centrum för textilgrossisterna och numera en populär shoppinggata. Här finns också Café Brasileira, Lissabons äldsta café och bar. Inredningen är till stora delar intakt från öppningsåret 1905 och trängseln vid bardisken alltid lika kompakt. Utecafét är också ett välbesökt tittställe året om.

Och ska man shoppa kläder är detta de rätta kvarteren. Det var Portugal som en gång i tiden tog över den svenska trikåindustrin från Sjuhäradsbygden. Numera har mycket av tillverkningen flyttats längre bort, men trikåkläder är fortfarande ett stort nummer i Portugal. Sweatshirts och luvjackor i all möjlig design och ofta bra kvalitet finns att få till halva priset mot hemma.

Vi stannar gärna i våra högt belägna kvarter även på kvällen. Intima folkliga restauranger och trendiga barer trängs i området mellan Rua dom Pedro V/Rua de San Pedro de Alcantara och Rua Do Seculo.

Lissabons mest tilltalande delar breder inte ut sig på större områden än att man kan gå till de flesta. En dag hoppar vi på en av de gamla charmiga spårvagnarna och utforskar Alfama, den stadsdel som klarade jordbävningen bäst och därför visar de äldsta spåren av stan.
Här är gator och gränder trånga och vi ser många gamla nedslitna spår från den moriska tiden. Kakelfasaderna är sällan i gott skick, men otroligt vackra.

Alfama är en av de stadsdelar som har flest fadobarer, ”vårt” Barrio Alto den andra.

Vår logistikansvariga Helena ser också till att vi kommer ut till badorten Cascais. Vi anländer efter en halvtimmes pendeltågsfärd lagom till lunch och hittar en lågsäsongsöppen restaurang vid stranden. Äter bläckfisk och olivoljekokt potatis, dricker iskallt ”grönt” portugisiskt vin och snubblar sedan bort till en man som sitter och renoverar strandstolar inför sommaren och frågar vad det kostar att hyra varsin. Mannen ser förvånad ut, men finner sig snabbt och hugger till med ett pris. Det antas.

Vilket pris som helst hade varit helt okej för oss i det här läget. Strålande sol i februari, havsutsikt och en loj efter-lunchen-mättnad. Vi somnar som fyra belåtna sälar och vaknar först när solen ställer sig för lågt för att fortfarande värma.

Avresesöndagen startar med skvalpande regn. Det avgör saken. Vi tar taxi till Belém och det klassiska kondiset Confeitaria de Belém. Sist Bobo och jag försökte ta oss in här råkade vårt sötsug sammanfalla med sötsuget hos alla de tusentals åskådare som tittade på starten på Dakarrallyt som gick från Jeronimo-parken hundra meter därifrån. Inte en suck att komma innanför dörren till kondiset.
Confeitaria de Belém har bakat sin egen variant av pasteis de nata, ”gräddpastej” i 170 år och drar åt sig fikasugna från hela Lissabon om helgerna.

Det ser därför inte så lovande ut den här gången heller, men så upptäcker vi att cafélokalen fortsätter och fortsätter i en hel labyrint av nya rum bakom butikslokalen. Till sist hittar vi ett bord med fyra platser och får raskt möjlighet att beställa varsin pasteis med kaffe. Och lite portvin vid sidan av.

En Pasteis de Belém är en portionsstor paj med det frasigast tänkbara skal, fyllt med en tät och närande vaniljkräm, gärna överströdd med florsocker eller kanel. Här får vi den direkt från bageriköket, som för övrigt är exponerat innanför ett stort fönster, och den är ljummen.

Det är svårt att avgöra om en pasteis är godast att svälja ner med en mustig cappuccino eller med portvin. Och om den smakar bäst till frukost eller till eftermiddagsfika. Egentligen hvergang.
Som sagt. Vi ser människor som beställer en till. Lyllosar.