Med skyddsängeln Miguel i hälarna

ANDRA RESEREPORTAGE

[nggallery id=70]

Bogotá, Colombia. Att resa med livvakt skapar snabbt ett beroende. Men också stor frihet. Nomadliv har besökt världens mest livvaktstäta land, Colombia, och prövat hur det känns att ständigt ha en beskyddare bakom ena axeln.

Miguel har rätt. Det har slitit hårt i bröstet på mig att komma hit upp. Till berget Montserrate på toppen av Bogotá, Colombias huvudstad. Nu är det bara tio trappsteg kvar till sista avsatsen och mjölksyran har mig i sitt grepp.
– En gång var det en grupp japaner, säger Miguel och flämtar.
Vi hämtar mödosamt andan innan han fortsätter.
– De hade festat som fan kvällen innan med sina kunder och så skulle jag ta med dem upp på berget nästa morgon. Du vet, japaner tål inte whisky så bra.
Suck och andhämtning igen.
– Hälften började spy halvvägs upp i bergbanan. Det slutade med att några fick åka till sjukhus för att få syrgas. Skitjobbigt.

Nu tycker Miguel att han har klargjort för mig att höjderna i hans hemstad Bogotá inte är att leka med. Efter bergbanefärden och den avslutande trappan upp till Montserrate, som ligger ytterligare några hundra meter över havet jämfört med Bogotás 2.600 meter, är jag böjd att hålla med. Luftförtunningen känns, inte tu tal om saken.

Jag ser mig sökande omkring uppe på berget och slår mig lättad ner på en miniservering med vita plaststolar där det går att få friterade majspannkakor, färskost och hemgjord sylt.
Miguel uppskattar mitt val av mellanmål, men skruvar på sig på den lilla plastpallen.
– Fan, min revolver sitter i ljumsken, den klarar inte den här ställningen, väser han med ett grin och försöker lirka sig själv till en bekvämare position.
Jag gör ett uppehåll i pannkaksätandet och tittar förvånat på Miguel.
– Men du hade ju puffran i strumpan, säger jag. Har du en till, eller?
– Mm, nickar Miguel och skruvar på sig igen. I benhölstret har jag min pistol, men revolvern brukar man liksom ha i brallorna och då kan jag fan inte sitta så här nerhukad. Men drick upp ditt kaffe du, så går jag runt och håller mig i närheten under tiden. Don’t worry, I’ll look after you.
Miguel är den enda livvakt jag någonsin har haft. Han kom utan beställning. Körde mig från flygplatsen till hotellet och frågade hur jag tänkte tillbringa nästa dag, en söndag.
– Tja, jag tar väl en sen frukost och… ja, därefter försöker jag nog se en del av stan. Till fots. Ingenting du behöver bry dig om. Åk nu hem och sov gott så ses vi på måndag!

Miguel tittar länge på mig, växlar några snabba ord med receptionspersonalen på hotellet och klargör sedan :
– Om du lämnar hotellet utan att först ringa till mig så mister jag mitt jobb. Det kommer att hända även om du inte råkar ut för något obehagligt. Min arbetsgivare är det företag du ska skriva om och de vill att jag ska garantera din säkerhet.
Paus.
– Nå. Är det vad du vill, att jag ska mista jobbet?? Förresten är jag rätt trevlig, du måste inte ha tråkigt i mitt sällskap.
Och så ett stort brett leende.

Så nu sitter vi här på Montserrate och småmyser som ett äkta par, utrustade med lite handeldvapen så här på helgen. Och faktum är att Miguels närvaro snabbt gör mig friare. Men också fullständigt beroende.
Å ena sidan kan jag tack vare Miguels beskydd trafikera gator jag aldrig annars skulle våga gå på, åtminstone inte med min dyrbara digitala systemkamera över axeln. Å andra sidan är det skrämmande att upptäcka hur fort jag vänjer mig vid att han ständigt ska finnas där.

Vid ett tillfälle råkar Miguel, tillsammans med min ryggsäck, ha bytt sida från vänster till höger. Den totala hjälplöshet och desperation jag hinner känna innan han är på plats igen, i givakt precis bakom min vänstra skuldra, ger mig en tankeställare. Hur snabbt blir man egentligen beroende av en beskyddare, hur lätt överlämnar jag egentligen ansvaret åt någon annan när jag får chansen?
Det knäppaste av allt är att jag sedan tidigare har en genombehaglig känsla av Bogotá. Det borde jag kanske inte ha, rent statistiskt, men jag har det ändå tack vare mitt allra första möte med staden:

Första gången jag anlände till Bogotá var sent på kvällen en gång i oktober 2003. Jag var inte helt glad över tidpunkten på dygnet, men hade ordnat med skjuts till hotellet.
En pinnsmal man i studentålder med ovala glasögon med metallbågar och håret i en tunn hästsvans kommer farande emot mig i energisk fart och fångar upp mig och mina väskor: ”Ms Margareta, OK? SO nice to meet you!!”
På vägen in till det vackra Hotel de la Opera i La Candelaria hinner den unge och ambitiöse taxiföraren Alvedro dra igång flera samtal, varav ett om det svenska telekomföretaget Ericssons satsningar i Colombia.

– De flesta teleoperatörer i Colombia är korrupta och köper tjänster från fel företag, men Ericsson har verkligen tillfört det här landet bra mobiltjänster och enligt ryktet är de rena, de håller inte på med mutor och sånt. Det gillar jag!
På haltande engelska pratar vi fram och tillbaka om kopplingar mellan Sverige och Colombia, och efter en stund utbrister Alvedro lyckligt:
– Ms Margariiita, you are so good for my English! It’s good to practice with you!!
Så långt befinner vi oss på turistisk artighetsnivå, om än mer entusiastisk än vanligt.

Men sedan bryter Alvedro – och på samma gång hela Colombia –  in i mitt hjärta för all evighet. När vi är framme vid hotellets entré och Alvedro har stängt av motorn vänder han sig om, tittar på mig med djupsvarta ögon och säger med äkta engagemang i rösten:
– And ms Margariita. I can’t TELL you how SAD I am about Anna Lindh! It must have been a terrible loss for you all!
Precis där började jag älska Colombia och dess människor. Och jag har inte blivit besviken. Varje möte med en ny colombian bekräftar min upplevelse av att detta måste vara ett av världens trevligaste, mest godhjärtade och generösa folk. Alltid ett uppriktigt menat leende, alltid en hjälpande gest, alltid en liten skämtsamhet avsedd att få en på gott humör. Och en givmildhet som vida överstiger vad medelcolombianen egentligen bör ha råd med.

Det är den här detaljen med livvakter förstås. Colombia har fler livvakter per capita än något annat land. När Miguel senare samma söndag guidar mig runt bland eleganta butiker och trendiga caféer i den flashiga stadsdelen Zona Rosa nickar han diskret mot några bredryggade män och väser i mungipan att det är kolleger till honom.
– Där också, fortsätter han. Och där. Och där. Och där.
Frågan är om man ska bli skrämd eller lugnad av den täta skogen av livvakter och butiksväktare. Finns de där på förekommen anledning eller bara ifall att? Skulle butikerna verkligen bli rånade direkt om butiksväktarna försvann? Skulle varenda kostymklädd man bli nerslagen om han inte hade två gorillor i släptåg så fort han lämnar sin armerade bil?

– Äsch, fnyser Ana-Maria, som tolkar åt mig påföljande dag. Att hålla sig med livvakt har blivit en statussymbol för de rika. Min man och jag tillbringade helgen hos en bekant som tidigare var minister. Han omgav sig med åtta livvakter i sitt hem, två av dem följde till och med med honom ner i poolen. Löjligt!
Colombianerna själva säger att Bogotá numera är en säker stad, i alla fall inte värre än andra huvudstäder i Sydamerika. Håller man sig i rätt områden vid rätt tid på dygnet behöver man bara ha lite extra koll på handväskan och kameran och göra livet svårt för ficktjuvar. Rån och våld ska man inte behöva råka ut för.

Däremot har landsbygden blivit minerat område. Mitt senaste möte med Colombia var förlagt till Cáli i Caucadalen. En stad som tidigare dominerats av knarkkartellen men sedan snart tio år är upprensad och tillgänglig för oss andra. En ledig eftermiddag bjöd mina värdar på en tur till ett sockerrörsmuseum och ett besök på en bortglömd 1800-talsförfattares vackra herrgård på landet ungefär en timmes bilresa från Cáli.
När vi gick i husets trädgård tittade jag mig omkring och konstaterade att vi befann oss i en djup dalgång med höga omgivande berg.
– Oj, vilka höjder, utbrast jag. Finns det trekkingleder däruppe, brukar folk vandra i de här vackra bergen?
Sheila, min ciceron, tittade forskande på mig för att se om jag skämtade, men jag fortsatte aningslöst:
– Hit skulle jag gärna vilja komma tillbaka för att vandra. Det måste vara fantastisk utsikt där uppifrån!

Nu skakade Sheila på huvudet och log bistert.
– Det kan du ju försöka med. Du skulle bli kidnappad på en timme. Det där vackra gröna däruppe är kokainodlingar och hela bergskedjan styrs av knarkbaronerna ihop med gerillan. De låter inte en käft komma i närheten, annat än om det kan inbringa dem pengar. Som till exempel en kidnappning av en europé.
Senare får jag veta att en av de satsningar som gjort president Uribe så populär i breda folklager är att han vid större helger, som påsk och jul, förhandlar sig till bil- och busskorridorer på de stora vägarna i Colombia. Han förmår knarkkartellen att tillfälligtvis avstå från vägrån och kidnappningar så att invånarna i landet kan åka och besöka sina släktingar i andra städer. Tidigare har det varit förbehållet dem som har råd med en flygbiljett. Att komma för långt utanför en stadskärna i Colombia är förknippat med livsfara.

Sheila vill höra hur det är i Sverige, och som den latenta skogsmulle jag är brister jag ut i en målande beskrivning av våra skogar och sjöar och ängar och hav och allemansrätten och allt det som gör det värt att trots allt ha det här polarkalla landet som sin fasta bas. Men för att mildra nationschauvinismen framhåller jag det bistra klimatet.
– Du måste komma ihåg att många vantrivs i Skandinavien på grund av de långa perioderna med mörker och kyla, påpekar jag.
Nu skakar Sheila så där klentroget på huvudet igen.
– Men du, säger hon. Det finns väl kläder. Jag skulle ta på mig hur många jackor som helst om jag kunde röra mig så där fritt och underbart i naturen!

På väg tillbaka till Cáli följer jag nedstämt de vackra bergen med blicken och kommer att tänka på sista eftermiddagen jag tillbringade i skydd av Miguel vid min förra resa. Vi tog en sista glass innan vi skulle åka ut till flygplatsen. Vi småpratade avslappnat, hade lärt känna varandra under den gångna veckan och vågade vara lite mer personliga. Jag frågade Miguel varför han hade valt att vara livvakt.
Han tvekade ett par sekunder innan han drog upp jeansbenet på den sida där han inte bär sitt pistolhölster. Skinnet spände vitt och blårött och vadmuskeln var urgröpt på flera ställen.
– Fyra skott, sa Miguel. Jag var polis. Narkotikaspanare. Jag har två barn. That’s why.

När vi skils åt vid flygplatsen trotsar jag sannolikt etiketten mellan livvakt och skyddsobjekt när jag ger Miguel en varm kram. Förläget kramar han tillbaka med trygga armar och mumlar förmaningar till mig in i det sista.
Nu vet jag ju att den hårda bulan han har i fickan inte är en banan och det flyger genom huvudet på mig att Miguel är som Colombia självt. Varmt, gästfritt och vänligt – men med riktigt hårda inslag instuckna här och där.