Törst och öl i mikro

-Tyskland, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=11]

Vem har inte förlorat sitt hjärta till Heidelberg? Eller om det var levern…
Häng med på en rundtur bland tyska mikrobryggerier, vi startar i vackra, vackra Heidelberg!

Det är ju några år sedan drottning Silvia kom in i våra liv och vi lärde oss sjunga ”Ich hab’ mein Herz in Heidelberg verloren….” Nu fattar vi varför det stjäls hjärtan här.
Vackrare stad får man leta efter. Djupt i flodens Neckars dalgång har Heidelberg trängt ihop sig mellan Heiligenberg på ena sidan och Königstuhl på den andra.

Heidelberg var en av få tyska städer som klarade sig undan bombningar under kriget och därför har en äkta Altstadt kvar. Som man har gjort det mesta av.
Trånga kullerstensgator slingrar sig fram mellan pittoreska hus i gotisk-och renässansstil, och gemytliga wienerkaféer och ölhallar kantar de smala trottoarerna. I några av ölhallarna vankas det hembryggt öl. Mest berömt är Kulturbrauerei Heidelberg på Leyergasse 6 i ena änden av Gamla Stan, åt centralen till.

Första gången vi tittar in på Kulturbrauerei är det lunchtid och vartenda långbord är fullpackat med damer i folkpensionsålder. De stimmar och äter duktigt, men dricker nog inte mer än max en öl per skalle.
– Vi trodde ni hade ett annat klientel, säger vi till servitören Lutz. Mer… grabbigt liksom.

Lutz skrattar och intygar att vi kommer att få träffa fler män om vi kommer tillbaka på kvällen, men berättar också att hela stället har fått en ny inriktning sedan det tyska rökförbudet kom för ett par år sedan.
– Förut låg röken tät här, dag som kväll, och det serverades nästan bara öl. Nu har maten kommit mer i centrum och därmed har vi större variation på våra gäster.

Själva får vi några timmar senare i oss en bastant måltid som gör oss välgörande törstiga. För vi är ju ändå här för att dricka öl. Själv faller jag för Kräusen, ett ofiltrerat, ljust färsköl med härlig friskhet i smaken, blandat med en aning rökighet. Bobo föredrar den bittrare och bärnstensfärgade Kellerbier.

Det finns ytterligare en sort att pröva, Hefeweizen Dunkel, men sedan är det stopp. Bryggeriet säljer bara sina egna sorter. Å andra sidan kan dessa variera i smak från ena veckan till den andra. Bryggmästaren strävar visserligen efter jämnhet, men en av charmfaktorerna med hembryggt färsköl är att det lever sitt eget liv.

Det som påverkar ölets smak är det lokala vattnets hårdhet, egenskaperna hos humlen och jästen, hur mycket vört man tillsätter och hur mörk den är. Samt metod och längd på lagringen och jäsningen. Och säkert tusen andra detaljer som bara bryggmästaren känner till.
Innan vi lämnar Kulturbrauerei köper vi med oss några flaskor öl direkt från tappen. Vi får betala för bygelflaskorna så här första gången, men nästa gång har vi dem med oss. Vi får rådet att dricka upp ölen inom tio dagar. Det gör vi.

Nästa vattenhål i Heidelberg blir Vetter’s Alt-Heidelberger Brauhaus på Steingasse 9 ett par kvarter från Kulturbrauerei och fortfarande i Gamla Stan. Här är lokalen mindre och gästerna kanske mer lokala. De flesta talar i alla fall tyska och många verkar vara gamla kompisar till de vänliga unga servitriserna.

Den som tycker att belgiska klosteröl och danskt elefantöl är blaskigt har kommit rätt här. 1994 skrevs Vetter’s in i Guiness Rekordbok för att ha bryggt ”världens starkaste öl”. Men då pratar vi stamörtstyrka, som bara delvis hänger ihop med alkoholstyrka. ”Vetter’s 33” håller en stamvörtstyrka på 33 viktprocent och bör därmed ha en alkoholhalt på 10-12 viktprocent och några procentenheter högre volymprocent. Det räcker gott för att bli yr i alla fall.

Vetter’s ligger i det mest turistvänliga stråket i hela Heidelberg. Strax ovanför puben ligger den kilometerlånga gågatan Hauptstrasse som startar i Altstadt och sträcker sig ända till stans moderna affärskvarter.
Går man istället till höger ut från Vetter´s dörr hamnar man snart på gångbron Alte Brücke som inleds med en medeltida port som ingår i bevarad del av den gamla stadsmuren.

Heidelberg räcker utan vidare för flera dagars utforskning, och Camping Heidelberg ligger naturskönt vid floden på 5-10 minuters bussavstånd från city. Fricamping med husbil är däremot inte att tänka på, det är knappt att personbilarna kan tränga in sig i de små gränderna.
Vi hittade till sist en utsatt och ojämn plats vid centralstationen där husbilen halvt svajade omkull för varje tåg som svischade förbi och den parkeringen kostade ändå skjortan.

Innan vi kom till Heidelberg stannade vi till i Karlsruhe, som är en måttligt upphetsande stad sånär som på det riktigt härliga hembryggeriet Vogelbräu. Här finns fyra ölval att göra: En halvliter, en halvpint, en bayersk keramiksejdel eller en 1,5-liters tillbringare.

Vogelbräu Pils har bryggts på samma sätt sedan 1985 och bryggeriet berömmer sig av att enbart använda humle av toppkvalitet som har odlats i Hallertau och Tettnang vid sjön Constance. Vidare är även malten lokalt odlad, och som om inte det vore nog kultiverar Vogelbräu sin egen jäst.
Det är heller ingen tillfällighet att Karlsruhe är en stor bryggeristad överhuvudtaget, för här finns ett särskilt hårt vatten som ger ölsorterna en speciell karaktär.

När man kommer in i Vogelbräus trädgård glömmer man snart de fula efterkrigshusen strax utanför. En tysk biergarden har en sällsam förmåga att skapa känslan av att tiden och rummet står stilla medan världen pågår någon annanstans därute.
Vi äter goda tilltugg och skojar med grannarna vid långbordet och känner oss för en stund riktigt tyskt ”schunkliga” utan att ens behöva sjunga dryckesvisor.

Vårt första stopp efter Heidelberg är Stuttgart. Det är väl, i likhet med Karlsruhe, inte heller Tysklands charmigaste stad, men det finns två tunga faktorer som förlåter den närmast människofientliga high tech-arkitekturen i city, och dessa båda faktorer stavas Mercedesmuseet och Porschemuseet.

Stuttgart är för Tyskland vad Detroit är för USA. Vilket för all del betyder att stan inte är på topp just nu, men för oss som får hjärtklappning av att se en maskerad, hittills icke-lanserad modell av en Mercedes susa förbi i en citytunnel är Stuttgart fortfarande ett spännande resmål.

I Stuttgart ligger det bästa bryggeriet inte i en trädgård utan en trappa upp i ett hus på gågatan Calwer Strasse. Calwer-Eck-Bräu heter bryggeriet, som är Stuttgarts minsta och grundades 1987.
Tanken när ställets grundare Klaus Schöning öppnade ”Calwer-Eck” för drygt tjugo år sedan var att det skulle bli en icke-nischad krog. Detta var när konceptkrogarna stod som spön i backen och alla försökte överträffa varann i pigga idéer för att dra till sig den attraktiva publiken från bilindustrin.

Klaus Schöning gick den andra vägen och skapade en succé som lever än i dag. Lokalerna är folkliga och bekväma med Tiffanylampor och ohyvlade trägolv, och ställets tre ölsorter är ofiltrerade och opastöriserade. Ölet serveras enbart i 20- och 30-centilitersglas för att behålla temperatur och fräschhet hela tiden.
Vid speciella tillfällen, som oktoberfesten, jul och sommarsäsongen brygger ölmästaren ett särskilt säsongsöl.

Vanliga tilltugg till öl i Tyskland är salta kringlor och ostbaserade röror, som till exempel Schneegestöbe, snöyra. Den består av mosad camembert, grädde, lök eller vitlök, paprikapulver och någon form av peppar. Ungefär. Det finns hur många recept som helst.

Spätzle är ett annat närande öltillbehör, små handgjorda nudlar som kan smaksättas med ost eller någon trevlig sås.
Och så ska vi ju inte glömma korvarna och skinkan. Tyskland är verkligen världsmästare på charkuterier, så det är bara att slänga alla dietplaner överbord och mumsa i sig medan man har chansen.

Vi behöver bara färdas tre mil till nästa vätskekontroll. Den ligger också i Baden-Württemberg, nämligen i pärlan Tübingen. En behaglig liten stad på 85.000 invånare, varav en fjärdedel är studenter. Som sätter sin prägel på livet här. I Tübingen finns tre teatrar och enligt uppgift 16 körer, massor av konserter, jazzaftnar och författarcaféer.

Kanske ingenting som vi förbipasserande hinner dra nytta av, men då kan vi kompensera oss med ytterligare en Altstadt som är tämligen oanfrätt av bomber – Tübingen blev bara av med en byggnad under andra världskriget – och ett gytter av kullerstensgator och urtrevliga torg som öppnar sig för både oss och de nedträngande solstrålarna.
Tübingen sägs ha regionens soligaste klimat och detta tillsammans med det rika studentlivet bäddar för många mysiga utecaféer och ett strosande, tillbakalutat utomhusliv.

Men vi har ju ett uppdrag. Vi ska besöka Neckarmüller Gasthausbrauerei som ligger på drömläge precis vid floden Neckars strand. Här ror ystra studenter omkring i de lokala roddbåtarna, stocherkahn.
Om rodd känns för avancerat finns trampbåtar att tillgå. Idyllen runt floden är total denna soliga julidag och vi kommer precis i tid för att fånga ett bord på Neckarmüllers veranda som hänger över strandkanten.

– Detta är verkligen ett härligt vattenhål, säger Knut Helmer, som just har beställt en ljus Neckarmüller Weisse till sin flickvän Agnieszka Tankielum och en mörk Neckarmüller Weisse till sig själv.
Knut Helmer berättar att en av Tübingens studenter genom åren var Tony Blair och att både engelska och amerikanska politiker ofta passar på att hålla en föreläsning här när de ändå är i Tyskland.

När vi uttrycker förvåning över att staden är så levande mitt i sommaren får vi veta att universitetets terminer sträcker sig från oktober till februari och april till juli. Dödperioderna här är alltså från slutet av juli till mitten av oktober och mitten av februari till mitten av april.

Vi var inte
riktigt förberedda på Tübingens charm och vackra väder och hade låst oss vid en bokad tid nästa dag. Annars hade vi gärna stannat över natten.
Nu drog vi vidare till Alsace och dess underbara viner. Och Frankrike och dess usla, sötsliskiga och löjligt dyra öl.

Tur att vi hade alla ljuvliga ölminnen från Baden-Württemberg kvar i gommen när vi passerade gränsen.