Musselmums och bläckfiskfrosseri i Galicien

-Spanien, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=45]

– Gud så gott, vad heter ”en till”, ”mas un, por favor”? Bobo, inbiten musselfobiker, har just konverterat.
Anledningen är en gryta pinfärska blåmusslor, kokta direkt på båten där de plockades upp,
Vi befinner oss i Rias Vilanova de Arousa, världens mest betydelsefulla musseldistrikt.

Skepparen Manolo sköter grytan och det är inte första gången han gör det. Med vana fingrar använder han det nyss tömda musselskalet för att lirka loss nästa mussla.

– De blir ännu bättre om ett halvår, säger han. Nu är de sex månader, bäst blir de vid tolv till femton månaders ålder.

I Galicien, den del av Spanien som täcker det nordvästra hörnet, odlas det musslor för 120 miljoner euro per år, vilket gör distriktet till det största och viktigaste i världen.

För fem år sedan höll allt på att gå åt pipan. Den 13 november 2003 förliste fartyget Prestige utanför Galicien och 77.000 ton eldningsolja sköljde in mot kusten. Det största oljeutsläppet hittills i historien.
– Ingen var overksam här, säger Manolo och nickar mot ön Ilha de Arousa som vi har framför stäven på hans båt Majale.

– Skolorna stängdes, fabriker slog igen, butiker lät bli att öppna. Istället gick alla man ur huse och jobbade dag som natt med att försöka mota ut oljan som var på väg in i vår flodmynning.

Efter flera dygn av nervös ovisshet fick befolkningen i Arousa sin belöning; vinden vände och drev ut oljan till havs. Faran var över för den här gången.

– Ett rent mirakel om ni frågar mig, säger Manolo och skakar på huvudet, svettig på överläppen av blotta minnet.

Tillbaka vid bryggan frågar Manolo om vi vill pröva lite bläckfisk på den lokala hamnkrogen. Klart vi vill. Efter tio dagar i Vigo, fiskets stamort i Europa, har vi ätit så mycket bläckfisk att vi startar varje dag med att räkna hur många armar och ben vi har, men det går alltid ner några tuggor till.

Den här gången får vi först ett fat ”pulpo de feira” och därefter friterade calamares. Pulpo de feira är en av traktens specialiteter. Mjälla bitar av armarna på unga bläckfiskar serveras med en smakrik olivolja och ett lätt puder av en het paprikakrydda.

Bläckfisk äts överallt i Vigo, men vill man verkligen gå in för det går man till en ”pulperia”, en bläckfiskeria. Finns som lyxkrog eller liten kiosk nere vid hamnen eller något mittemellan.

Havets läckerheter sköljs ner med en annan lokal höjdare: albariño-vin. Krispigt och samtidigt fylligt vin på en druva man sällan hör talas om på annat håll. Om vinet dessutom kommer från Rias Baixas kan man vara trygg.

När man botaniserar bland hyllorna på stormarknaden i Vigo har man svårt att tro att galicisk albariño görs i för små volymer för att klara någon större export, men å andra sidan ser vi ju att det går åt en och annan hektoliter bara i Vigo varje kväll.

Meningen var att vi skulle stanna i Vigo tre, fyra nätter och göra två jobb. Av skäl som vi inte själva rådde över blev vi kvar i tio dygn. Och det var inte så tokigt. Det vackra väder som hade följt oss genom hela vår dittills sju veckor långa resa höll i sig åtminstone varannan dag.

Vi hittade en vinteröppen camping på stranden Samil och där stannade vi hela tiden. Varannan morgon när vi tittade ut mot havet låg det alldeles stilla under klarblå himmel och värmande sol.
Varannan morgon vaknade vi av att regnet dånade mot husbilstaket.

De vackra dagarna fylldes stranden av folk runt lunch, och på tidiga kvällar var det rena trängseln bland joggare och strosare på strandpromenaden. Mitt i vintern!

– Det är toppen här i Vigo, försäkrade Ingrid och David, tjeckiska strandkonstnärer som har haft Vigo som sin bas det senaste halvåret.
– I Andalusien har det blivit för tufft, fortsatte David. Skyhöga knarkare på väg hem från krogen brukade roa sig med att sparka sönder våra sandskulpturer. Sånt händer aldrig här.

Nej, det är nog sant. Vigo känns som en vänlig stad. Hit kommer visserligen stora strömmar turister för att njuta av den berömda maten och vinet; Galicien är även känt för att ha Spaniens bästa kött, vilket inte vill säga lite. Korna betar på salta havsängar i trakten av Coruña och får en särskilt mustig arom i köttet.

Men turismen hålls hårt i hampan. Här ser du inga monsterhotell eller övergödda marinor. Galicien ser väldigt mycket ut som Galicien, och sen får besökarna gilla det eller ej. Och det gör vi som sagt.

Till de obligatoriska inslagen i Vigos attraktioner hör att äta ostron på Rua Pescadores vid Praza Pedra. Du köper ostronen av vänliga tanter och farbröder i stånd ute på gatan och tar med dig skaldjuren in på någon av krogarna.

En gång var jag i Vigo under sardinpremiären. Då såldes färska grillade sardiner från samma stånd. Äts med händerna och sköljs ner med galiciskt öl eller albariño.

Ja, ursäkta, men en berättelse från Vigo innehåller nödvändigtvis mycket matsnack.

Här finns också ett marint museum som är värt ett besök, om inte annat så för den fräcka byggnadens skull.
Och hamnen har en rad attraktioner, däribland både den nya fiskbörsen, den som sätter världsmarknadspriserna på havsprodukter varje dag, och den gamla museala auktionshallen.

Hamnen är ovanligt öppen och tillgänglig, så det är bara att ge sig dit tidigt en morgon – vi pratar då om fyra-femtiden – och uppleva morgonrushen och ta en fika ihop med gubbarna.

Dessutom gillar Vigoborna att klä ut sig och ställa till spektakel. Var och varannan vecka har de ett helgon som ska uppmärksammas med en procession genom stan, och när vi var där nu i början av februari var det karneval. Den pågår i fyra dagar och innebär att folk klär ut sig, barnen får vara uppe till mitt i natten och alla äter och dricker ännu mer än vanligt.