Mutor och motigt i Marocko

HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=50]

Redan i hamnen i Tanger börjar krånglet, men det beror faktiskt på oss själva. Och det som räddar oss är marockanernas…hm… ”flexibilitet mot ersättning” kan vi väl kalla det. En egenskap som kommer oss till gagn mer än en gång.

Det dröjde inte länge i vårt husbilsliv förrän vi fick klart för oss att vi skulle hamna i Marocko förr eller senare, så vi drog dit med en gång för att ha vår ”pilgrimsfärd” gjord. Nu är vi lyckligen tillbaka i Europa och måste väl erkänna att vi är rätt glada för det.

Vår upplevelse av Marocko blev en berg- och dalbana av bra och dåligt.

Den började med att vi efter en gungig överfart från Tarifa och därefter en skrapig nedfart från lejdaren som var för snävt vinklad, upptäckte att vi inte hade fått med oss registreringshandlingarna till husbilen.

Med hjälp av samtal hem till en effektiv bror som plockade fram chassinumret via Vägverkets webbsida fick vi fram så pass mycket uppgifter att en driftig herre i hamnen kunde tänka sig att hjälpa oss genom knipan.

”Jag förstår att ni är goda människor för annars skulle aldrig Allah ha hjälpt er på det här sättet”, konstaterade han. ”Nu fick ni möjligheten att möta mig som vet hur ni ska komma ut härifrån utan att behöva lämna husbilen i beslag. Det enda ni i er godhet behöver göra nu är att belöna er vän som Allah skickade till er hjälp.”

Två gånger tjugo euro senare är både vi och bilen utsläppta i full frihet i Tanger. Klockan halv elva en lördagskväll. Då kommer vi på nästa miss: Vi har ju inga marockanska pengar med oss. Och jag minns inte, har de uttagsautomater här eller hur är det? Måste vi till en bank och växla? Och vad ska vi i så fall växla in, för vi har ju inga kontanter med oss, bara kort?

Vi slår undan funderingarna om pengar och börjar koncentrera oss på nästa detalj som behöver lösas: Var ska vi övernatta? Vi har ingen karta med oss, navigatorn täcker bara Europa och hur ska vi veta hurpass säkert det är att parkera vid en bensinstation här?

Några kilometer senare upptäcker vi ett kluster av husbilar på en stormarknadsparkering och åker in. Det är en italiensk Hymerklubb med cirka 25 bilar som har slagit nattläger. Vi ansluter lättat och lyssnar gärna på de smattrande rösterna när gänget plockar fram grillarna och rödvinet. Fast vi är för matta för att orka gå ut och umgås. Vi passar på att våga sova istället.

Klockan åtta nästa morgon är det bara vi kvar på parkeringen, plus ett antal ligister som cirkulerar runt husbilen. Den fräckaste går helt enkelt runt och rycker i vartenda handtag och blänger uttrycklöst tillbaka när jag far fram till fönstret och ger honom onda ögat.

Vi är vid det här laget inte så säkra på att vi gillar Marocko. Det känns beskt, otryggt. Och vi borde nog ha förberett oss bättre genom att hämta in tips om övernattningsställen.
Vi tröstar oss med att om det där gänget med pensionärer som vi såg på teve förra året reser ner varje år så borde väl vi klara det, eller?

Vid lunch har vi lyckats tanka på Visakort, hämta ut en massa kontanter i en automat och köpt ett gäng härliga saftiga pizzaslicar på en Marjane-stormarknad utanför Rabat. Det här går ju som på räls!

I Casablanca har jag varit förut och därför tycker jag vi ska åka till Cornichen, stans mondäna strandområde. Där är det bara rikt folk som strosar omkring. Det verkar safe.

Och så de lusfattiga parkeringsvakterna då, dem hade jag inte sett förra gången. De vinkar lystet in oss till en djärv placering mitt i trafikstråket och med stilig havsutsikt.
– Ska ni stå här hela natten, frågar sedan en kille lagom vresigt. Då kostar det… åtminstone, eh… hundra dirham!

Han ser helt häpen ut när jag halar upp en hundring utan förhandling.
– Men då räknar jag med att du bevakar oss hela natten, säger jag uppfordrande och får en entusiastisk nickning till svar.
I två dygn står vi på första parkett med full bevakning för cirka hundra svenska kronor per dygn. Det är inget att bråka om.

Fatima och Belker (han i Spanarna på Hill Street, porträttlikt!) vinkar av oss när vi tuffar vidare till Marrakech. Vi väljer att åka den smalaste kustvägen till El Jadida och därefter N7 resten av sträckan.

När vi på seneftermiddagen rullar in i Marrakech med dess långa röda murar är vi andra människor. Nedstämda och ännu mer luttrade.

Vi har sett fattigdom förr. Vi har varit i både Indien, Indonesien och på landsbygden i Vietnam och vi var i Baltikum för 15 år sedan. Och jag har sett stampade jordgolv i Chile och favelas i Brasilien.

Men det här.

Vi kommer till Marrakech med en buckla i alkoven efter en kastad sten och vi orkar inte riktigt bli upprörda. Snarare tycker vi det är rimligt att ynglingarna reagerar när vi kommer farande med vårt dyra fordon genom deras medeltida byar.

Vi stirrar under tystnad på den ena hemskare miljön efter den andra. Någon gång i timmen säger någon av oss:
– Men har de inte ens uppfunnit hjulet här? Varför går kvinnorna med stora rishögar på ryggen och varför är de magra åsnorna klövjade? Varför har de inte ens en dragkärra till sin hjälp?

Och jag drabbas ånyo av dystra tankar över fulheten. Aldrig ser jag den så ofta som i arabiska länder. I Libanon för några år sedan trodde jag att jag hade gjort en upptäckt. Då noterade jag att jag kände igen en kristen by eller stad på att det fanns en trivsel där. Ett torg, en park, butiker samlade på ett trevligt sätt, en kyrka, en skolgård och lite längre bort en fotbollsplan.
Medan de arabiska tärorterna såg ut som soptippar, tryfferade med ett och annat skrytbygge.

Aha, tänkte jag. Vi kristna verkar ha en tradition på att bygga samhällen. Vi plockar in skatt och skapar gemensamma rum både ute och inne, och så lever vi där tillsammans åtminstone de flesta av oss.

Medan den arabiska traditionen vilar på familjer, klaner, stammar. Som bygger för sig själva och sina släktingar och andra förtrogna. En välbärgad klan i Mellanöstern kan utan vidare uppföra ett eller sju palats till sig och allt är så påkostat inomhus att man baxnar. Men utanför knuten kan det ligga ett grustag eller en kåkstad med fattiga.

Men just som den där tesen hade fått fäste i mig läste jag en bok om Pakistan där det fastslogs att ”det är så typiskt för den här delen av världen att man inte bryr sig om det yttre rummet, man ser helt enkelt inte hur det ser ut utanför ens väggar, det är en icke-miljö”.

Så det kanske inte handlar om att bara bry sig om de närmaste av de sina, det kanske handlar om att vi har olika syn på funktionen av det inre och det yttre rummet.

I vilket fall som helst blir Marrakech en chockartad kontrast mot fulheten på den fattiga landsbygden. Dessa långa röda murar med krenelering på krönet. Inte heller här har vi läst på i förväg, så jag hade fått en bild av de moriska färgerna och såg kakel i blått och vitt framför mig när jag tänkte på Marrakech. Och av kartan hade jag lurats att tro att stan klättrar på berg, men bergen ligger längre bort. Marrakech är platt och rött. Storslaget.

Men svårtillgängligt för campare. Det finns ett par campingplatser på en à två mils avstånd från city, men i stadskärnan är det svårt att hitta plats för en husbil. Vi chansar ändå på en trång bensinstation och får stå i fred natten lång.

Vi bestämmer att vi hoppar över Marrakech den här gången, åker hellre tillbaka hit med flyg och hotell på en långhelg. Fast vi hinner äta en perfekt tagine, lergrytan som är så typisk för det marockanska köket. Det gör vi på en lokalt hak utan alkoholtillstånd och med mycket modesta priser. Favoriten blev kalvkött med en tjock mustig sås av katrinplommon och mandel. Köttet ramlade isär redan på gaffeln.

En middag med en jättestor delad salladstallrik, varsin tagine, två flaskor vatten, två sorters oliver med dipp och massor med bröd gick på 105 kronor.

När vi nästa morgon fortsätter på N8 mot Agadir tittar vi misstänksamt på en av de långa vackra murarna i centrum. Innanför ser vi hundratals paraboler sticka upp i ett nystan. Så brukar det se ut i kåkstäderna.

Nu ska vi leta efter svenska pensionärer i Agadir. Hur det gick med den saken berättar vi om en vecka.