Nomadliv enligt Arn

-Sverige, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=17]

Att resa i Arns spår är ingenting man gör bara utan vidare.
Först måste man bestämma sig för vilket av spåren, för det finns massor att välja på.
Vi valde bokspåret och blev smått religiösa på kuppen!

”Det var vid Tiburtiusmässan, den dag som räknades som sommarens första dag och då isarna gick upp i Västra Götaland. Så många människor som denna dag hade aldrig varit församlade i Skara ty det var inte vilken mässa som helst som skulle genomföras. Den nya domkyrkan skulle äntligen invigas.” Står det i ”Vägen till Jerusalem” av Jan Guillou.

Vi befinner oss i Skara domkyrka och är, i likhet med tiotusentals personer denna sommar, på resa i Arns spår. En turistindustri som vuxit i rekordfart. Böckerna började komma ut 1998 och redan ett par år senare fanns det specialutbildade Arn-guider att hyra för 600 kronor i timmen.
Skaraborg har en stark entreprenörstradition i upplevelsebranschen, det har driftiga människor som Bert Karlsson och Stikkan Andersson visat oss.

Gott så, det enda kruxet när det gäller Arn är att många känner sig kallade att utnyttja dragningskraften i varumärket, vilket gör att spåren är många och informationsmängden överväldigande.

Vårt uppdrag är att följa i Arns spår och den första fråga som infinner sig efter en slagning på internet är: Vilket spår? Det finns ju hur många som helst!

Ska vi hålla oss till platserna i boken? Eller vill vi veta hur det såg ut i Sveriges vagga under Arns tid, det vill säga på 1150-talet? Eller är det filmens inspelningsplatser vi är ute efter? Eller vill vi äta Arn-mat, köpa Arn-ost, titta på tornerspel, klä ut oss i medeltida dräkter? Eller vad?

Vi bestämmer oss
efter viss vånda för bokspåret. Vi vill besöka platser där vi liksom känner att Arns ande svävar kvar. (Jaja, vi vet att han bara är på låtsas, men en god läsare har god inlevelseförmåga, eller hur?)

En ny djupdykning på internet ger oss ett bra varv att följa, där vi kan starta i Skara Domkyrka och sedan köra medsols till Husaby kyrka, Forshems kyrka, Forsvik, Varnhems klosterstad och Gudhems klosterruin.
Många kyrkor och sakrala miljöer blir det när man följer bokspåret, vilket har sin naturliga förklaring; ska man se platser som fanns för tusen år sedan och fortfarande lever blir det kyrkor, all annan bebyggelse i Skaraborg från den här tiden beräknas ligga cirka tre meter under dagens markyta.

Men kyrkor är inte det sämsta. Dessa har vi vårdat och renoverat och återuppbyggt efter krig och bränder. Här går det verkligen att känna tidens vingslag.
Som i Skara domkyrka, den som invigdes i Nådens år 1150, en scen som skildras i inledningen av ”Vägen till Jerusalem”.

Skara domkyrka, med sitt dubbeltorn som i folkmun kallas ”Skara byxor”, var ett oerhört pampigt bygge på sin tid och har genom åren byggts om i olika omgångar, den senaste fram till advent 1999, då kyrkan återinvigdes efter en lång tids renovering.

En mer obemärkt kyrka är Husaby en bit upp på Kinnekulles västra sluttning. Det var här Arn för första gången träffade sin Cecilia när de båda repeterade julsånger.
Vi kommer till Husaby en extremt varm och solig julidag då de flesta andra har valt strand och bad. Det ger oss en stilla och kontemplativ stund i kyrkorummet. Solen strilar in genom ett klarblått fönster i kyrkporten och skapar vackra mönster på golvet. De avblekta takmålningarna fångar i sin skönhet våra uppvända ansikten en lång stund.

Koret, där vi tycker att Arn och Cecilia håller till, är inbyggt bakom balustrader och genombrutna väggar som för tankarna till en katolsk biktstol. Det är annorlunda och det vore sevärt även om inte Arn hade varit här.

Sevärd är också Forshems kyrka, som enligt boken lät uppföras av Arn när han kom tillbaka efter sin tid som tempelriddare. Forshem är även i verkligheten tillägnad Heliga Graven i Jerusalem och har i dag ett samarbete med församlingar i Israel.

Forshem är ett bra exempel på de många romanska stenkyrkor som byggdes i trakten när man upptäckte sten som nytt byggmaterial. Kinnekulle är rikt på kalksten och sandsten och har fungerat som råvarulager åt många kyrkbyggare genom tiderna.

Det är klokt att styra besöket på Kinnekulle mot en övernattning.
Med lite framförhållning har man beställt bord på Forshems Gästgivaregård, där krögarparet Mia och Stefan Johansson har byggt upp ett läckert kök i ”slow food”-traditionen och med lokala råvaror.
– Vi hade en rejäl skjuts av Arn precis när böckerna kom ut 1998-2000, berättar paret. Då kom gästerna i busslaster. Numera är det lugnare, många kommer tillbaka på egen hand.

Bakom gästgiveriet går det bra att övernatta med husbil efter ett krogbesök, men krögarna ser helst att man nästa morgon lämnar plats åt restaurangens frukost- och lunchgäster.

Kinnekulle Camping ligger vid en del av Vänern som är vild och vacker, med bråda klippkanter stupande mot vattnet. Fast här finns också en badvänlig vik med snäll sandstrand. De mest natursköna tomterna är upptagna av helårsboende, men när vi kom dit en kväll i början av juli fanns fortfarande flera kanonfina platser kvar.
För husbilsfolket finns ett gratisalternativ i form av Utsiktsplatsen på Kinnekulle. Härlig vänerutsikt och ett café på bekvämt håll.

I Forsvik vid Vätterns västra strand kan en industriromantiker snabbt förlora sig i den gamla välbevarade bruksmiljön, baserad på det strömmande vattnet som gav energi åt olika verksamheter.

Detta är en av landets bäst bevarade industrimiljöer, och även om ingenting finns bevarat från Arns tid, 1150-talet, så finns det tecken på att det faktiskt fanns tillverkningsaktivitet här redan på den tiden.

Det var ju här som Arn bosatte sig när han kom  tillbaka från Det Heliga Landet och det är här Birger Jarl växer upp med sin fantastiskt mångkunnige och begåvade ”farfar” Arn Magnusson. Eller hur det nu var…

På senare år har museilokalerna i Forsvik mycket riktigt kompletterats med en Arn-utställning som visar tipstypiska klädedräkter och föremål.
Fast i dagens Forsvik är kanske slussen ett större dragplåster. Vi råkar passera slussbron i Forsvik flera gånger på en dag och varje gång får vi vänta på broöppning. Detta tillhör den del av Göta Kanal som förbinder Vänern med Vättern och trafiken är tät under högsäsong.

Intill Forsviks sluss, med bästa panoramautsikt över de stressade slussande båtresenärerna, finns en slät och trevlig gräsplan med ställplatser för husbilar.

Knappt en mil från Forsvik ligger Karlsborg, en annan länk mellan de båda sjösystemen. Här finns en välbelägen trestjärnig camping och den välrenommerade restaurangen Idas Brygga. Och förstås Karlsborgs fästning och ett helmysigt marint turistliv om somrarna.

På vägen mot Varnhem kan den boktrogna även beta av Arn-platserna Kungslenas kyrka och Gestilrens plats, där det anses att ett häftigt slag mellan danskarna och svenskarna avgjorde Sveriges historia. Och där bland andra Arns son Magnus Månesköld strök med i slaget.
Men av Gestilrens plats finns inga synliga minnen kvar, och bland kyrkorna är Varnhem mer intressant än Kungslena.

Varnhems klosterstad och kyrka har länge varit sig själva nok, men visst har Arn givit ytterligare attraktionskraft åt platsen. Bakom det grönskande och trevliga caféet utanför klosterområdet finns numera en tältpaviljong byggd på kulisser från filminspelningen och här serveras en medeltida buffé på rotsaksgryta, fläskklubba, örtkryddad lammstek, kokt vete och grovt bröd. Mjöd, öl eller vin därtill.

I Varnhem har Guillou återigen blandat friskt mellan verklighet och dikt; Varnhems kloster skänktes verkligen till cisterciensermunkarna av den välbärgade Sigrid som tillhörde en av 1150-talet mest inflytelserika stormannaätter, och den dåvarande drottningen Kristina försökte verkligen häva donationen för att få tillbaka gården.

Men resten, att Arn skulle vara denna Sigrids son, är bara på skoj.
Att namnkunniga historiska personer som Birger Jarl och Magnus Gabriel de la Gardie ligger begravda här är däremot dagsens sanning, och även att det bodde kristna människor i Varnhem redan på 900-talet. Vi talar alltså om mer än tusens års kristen närvaro på denna plats. Här kan vi snacka vingslag.

Skulle man inte ha börjat bli lite religiös tidigare under denna odyssé genom det västgötska landskapet och dess kyrkor, så blir man det på vägen mellan Varnhem och Gudhem, klostret där Arns älskade Cecilia växer upp och gör botgöring bland nunnorna.

Landskapet på den östra sidan av Hornborgasjön kan få vem som helst att tro på vår Skapare. Rapsen bländar oss, stengärdsgårdarna ringlar sig grafiskt genom hagarna, kossorna glor, de röda små stugorna är bedårande, och som om inte detta vore nog så färdas vi genom detta paradis mitt i rosornas högblomning. Hjärteknipande.

I Gudhems kyrka är det full aktivitet, men inte på grund av turister. Inne i kyrkan övar kören och ute bland ruinerna kliver en studiofotograf omkring och arrangerar ett vackert brudpar så stilfullt som möjligt.

För nutida besökare är nog det roligaste med Gudhems klosterruin just ruinen, där skyltar visar vilka olika typer av rum som fanns i klostret. Och så är det helt enkelt ytterligare en vacker plats i denna del av Sverige.
Där vår vagga står, den som Jan Guillou har satt i en sådan gungning.