Out (or in) of Africa

ANDRA RESEREPORTAGE

[nggallery id=20]

Innanför eller utanför – det är frågan i Sydafrika. Det gäller bostadsområden, shoppingcenter och naturreservat. Alltid går det en gräns någonstans som inte får överskridas.
Man måste faktiskt åka till kåkstäderna för att hitta lite avspänd gränslöshet.

Det är inte ofta vi på Nomadliv säger ”borta bra men hemma bäst”, men det beror å andra sidan på vad man menar med ”hemma”. För varje långresa vi gör blir vi allt klarare över hur underbar vår hemmakontinent Europa är.

Här har vi städer i den gamla europeiska meningen. Med torg, trottoarer, parker, butiker i markplan, caféer utmed gatan, promenadstråk och naturliga mötesplatser.

På många andra håll i världen är en stad ett slags urbanisation som består av trafiksystem, stora motorleder och väl gömda stadsdelar som man bara har tillgång till via bil. Istället för torg består mötesplatserna av köpcentrum.

Inget fel i det. Man får tak över huvudet och en koncentrerad tillgång till en rad butiker och serviceinrättningar. Men när det inte finns något annat? När man inte kan ta en uppfriskande promenad till köpcentret för att det inte finns trottoarer?

Eller när köpcentret är så väl inhägnat att man bara når dess inre via parkeringsgaraget, när det inte ens finns en entré till hela jävla komplexet för en enkel fotgängare, utan folk ska skiljas ut utifrån om de har bil eller inte??
Där har ni Johannesburg, en av världens mest kriminella städer och vi undrar inte varför.

”Men Justice, vi måste ju ändå se downtown Johannesburg någon gång, kan du ta oss dit?”
”Självklart”, säger den taxiförare som raggade upp oss direkt på flygplatsen och raskt vann vårt förtroende. ”Men då tar vi Soweto också, annars har ni inte sett någonting av den här stan. Där finns också en trevlig restaurang med bra luncher.”

Äntligen. Vi har varit i Sydafrika tre gånger och varje gång varit i ”Joburg”. Men bara jobbat och, på grund av den vidriga trafiken, försökt bo nära de företag vi skulle besöka. Alla vi har träffat – samtliga vita – har bestämt avrått oss från att ens sticka näsan i centrum.

Men Justice är inte vit. Han vet hur den här slipstenen ska dras. Han kör oss till Hillbrow.
”Detta var det första blandade området i Johannesburg. Det var väldigt trevligt och attraktivt till för bara tio-femton är sedan. Då började det changera och nu är det tillhåll för nigerianer och deras droghandel och prostitution.”

Vi uppskattar att Justice pratar sakligt och utan affekt om nigerianerna. Annars har vi hunnit höra mycket skit om dem på bara några dagar.
Varje gång suckar vi och känner igen klagolåten från taxiförare över hela världen och inte minst i Sverige. Det finns alltid någon etnisk grupp som är sämre än deras egen. Samma gamla hackordning, samma gamla främlingsfientlighet. All denna identitetsosäkerhet som skapar så många konflikten här i världen.

I Hillbrow finns just den trevliga stadsmorfologi som vi är vana vid från Europa. Här hade vi älskat att vandra runt på gatorna och tittat in i butikerna och slagit oss ner på ett utecafé och tagit en kopp kaffe.
Om det inte hade varit för nedgångenheten och den totala svartheten bland alla vi ser på gatorna. Vi hade känt oss som idioter och inkräktare om vi hade spankulerat runt där med våra vita ansikten. Och kanske lite ängsliga för nigerianerna trots allt, efter all denna skräckpropaganda.

Vi åker vidare till North Houston Drive. Justice vet hur han ska utnyttja kontrasterna. Här ligger alla mångmiljonvillor med pooler och egna tennisplaner. Och Nelson Mandelas bostad.
Fast vi ser förstås ingenting av detta, eftersom alla tomter än inhägnade med flera meter höga murar, krönta med krossade glasbitar eller stora rullar med taggtråd.

Faktum är att vi blir lättade när vi en stund senare rullar in i Soweto, Sydafrikas mest beryktade och största township. South West Township när man läser ut förkortningen.

Ett township var den typ av bebyggelse, eller ghetto om man vill, där apartheidregimen samlade de svarta, färgade och de fattigaste indiska invånarna. Alternativet var ännu fattigare kåkstäder byggda av papp och kurrugerad plåt, så under en period såg det nästan ut som om uppbyggnaden av townships var en god gärning, en känsla som kan förstärkas av att inflyttningen till etablerade townships fortsätter under det nya politiska styret.

Men man ska ju minnas att vi fortfarande pratar om segregation. Och enkla och i många fall oerhört små bostäder i alla townships.

I Soweto bor alltifrån två till sex miljoner människor beroende på vem man frågar, och området är inte så homogent som man tror. Även här finns skriande skillnader mellan de fattigaste och de rikaste.

I stadsdelen Motsoaledi består bostäderna av plåtskjul, det saknas el och arbetslösheten bland invånarna ligger på åttio procent. Den genomsnittliga storleken på familjen är sju personer som ska tränga ihop sig på kanske tolv kvadratmeter. På det här viset bor 20.000 av Sowetos invånare, de flesta inflyttare från den Sydafrika landsbygden eller andra afrikanska länder.

Hilda har bott i Motsoaledi i sexton år, dessförinnan hade hon jobb i en plastfabrik och bodde i den bättre delen Orlando East.
”Nu har det gått sexton år sedan vår regering började lova att alla i Soweto skulle få elektricitet och bättre bostäder”, suckar Hilda. ”Om de inte snart uppfyller sina löften slutar hela Soweto att rösta på dem!”

På vägen mot Motsoaledis motsats, det som kallas Sowetos Beverly Hills, passerar vi Sowetos landmärke, den stora kärnkraftsskorstenen målad i glada färger och motiv.

”I alla år som hela Soweto saknade el, så låg det ändå ett stort kärnkraftverk mitt i bostadsområdet”, fnyser Justice. ”Det levererade el till Johannesburgs centrala delar medan befolkningen i Soweto ständigt hade ett grått moln av avgaser liggande över sig på grund av de paraffinkök och kolkaminer man tvingades använda.”

Nu är kärnkraftverket avstängt och stora delar av Soweto har fått anständiga infrastrukturer.
Ett av de senaste inslagen är det effektiva bussystemet Rea Vaya, vars ena ändstation ligger i anslutning till Sowetos stora minibussterminal. Med Rea Vaya tar man sig från Soweto och in till stans centrala delar på tjugo minuter, mot tidigare allt ifrån fyrtio minuter till flera timmar beroende på trafiken. (Och vi som är i fordonsbranschen kan inte låta bli att nämna att det är Scania som har byggt upp hela systemet och levererat samliga 143 bussar till det.)

I Sowetos Beverly Hills bor Winnie Mandela bakom höga murar och med kodlås på garageporten. En bit bort har Desmond Tutu sin lyxvilla, även den väl dold. Den största skillnaden jämfört med det vita lyxområdet North Houston är storleken på husen och tomterna. Den kritiska faktorn i Soweto är att alla tomter är små och det spelar ingen roll hur rik du är så får du inte bre ut dig mer än vad reglerna säger.

Någonstans i skiktet mellan det fattiga Motsoaledi och det rika Beverly Hills hittar vi trevnaden i Johannesburg. Vanliga gator med vanliga hus utan staket, folk som strosar fram, barn som leker på gatan, mysiga små bed & breakfast, folksamling vid bensinmacken, ledighetskommittén vid utomhusmarknaden och slynglar på trimmade mopeder.

Och Wandie’s Place där vi äter lunch är den trivsammaste restaurangen vi hittar på hela vår vecka i Johannesburg. Krogen ligger i ett helt vanligt hus, på gatuplan och med en högst normal ingång utan en enda vakt i dörren, bara en gummiman som står och vränger ut och in på sig för en slant. Invändigt domineras Wandie´s inredning av långbord med rödvitrutiga dukar. Buffén är afrikansk, liksom gästerna.

”Wandie´s har faktiskt en filial på flygplatsen numera”, berättar Justice, påfallande stolt över någon har tagit sig från Soweto till OR Tambo International Airport med sin business.

Justice bor själv i Tembisa township längre norrut i stan, i ett litet prydligt tegelhus alldeles intill pendeljärnvägen mellan Joburg och Pretoria. Han har fyra taxibilar med bas vid flygplatsen.

”När jag får bättre ordning på mina affärer skulle jag vilja flytta till en friköpt villa i Boksburg så att jag har nära till jobbet. Drömmen vore att kunna ha ett garage för alla bilarna hemma på tomten.”
Vi undrar hur hans sociala liv skulle förändras om han flyttade till ett ”vanligt” bostadsområde.

”Det är rätt blandat i Boksburg, jag skulle fortfarande ha folk att umgås med”, säger han.

Ja, inte är det lätt för oss veta, trots att vi har bott på hotell i Boksburg flera gånger. Allt vi ser är som vanligt murar.
Den här gången bor vi i Sandton och har bara några kvarter bort till det flotta köpcentret Sandton City och Nelson Mandela Square. Som alltså är ett torg på insidan av ett stort shoppingkomplex.

Dessa ständiga gränser mellan ute och inne, tillåtet eller ej, gör en smått nipprig, och när jag inser att detta nästan alltid gäller även i naturen skär jag ihop en aning. Vi pratar ju vilda djur här. Åker man ut för att titta på lejon och elefanter är det inte tal på att vandra runt på egen hand, här är det bilburet som gäller!

Men visst, Sydafrika är ett otroligt vackert land, rent och snyggt och givetvis med en bländande natur. Och i naturreservatet Drakensberg finns inga farliga djur, så där kan man vandra hur mycket man vill.

Och gissa om vi blir avundsjuka när vi läser om paret från Johannesburg som gjorde sitt livs första husbilstur i Krugerparken av alla ställen, och från bilen fick se alla de Fem Stora. Vi ska tillbaka och åka husbil i Sydafrika, det ska vi!!