Över Atlasbergen till Agadir – vackert och storslaget

HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=49]

Vem har inte suttit med kartboken framför sig och längtat till Atlasbergen? Nu är vi där, vi färdas på slingriga vägar och suckar över storslagna scenerier.
Vi är på väg till Agadir för att leta reda på den stora svenskkoloni som brukar samlas där i husbil om vintrarna.

Av ren tur råkar vi parkera precis utanför den restaurang där gänget samlas om fredagarna för att luncha tillsammans. Det här bådar ju gott. Vi hade inte mer än slagit av tändningen på husbilen förrän en kvinna från Agadir, som kommit för att möta husbilsvännen på strandparkeringen, kom fram och hälsade på oss och konstaterade att vi är svenskar.

– Åh, alla svenskar kommer hit, skrattade hon. Men inte längre. Titta, där borta är restaurangen som skandinaverna brukade kalla ”Barbros hörna”! Men jag vet inte, Barbro kommer inte hit längre och då kommer inte de andra heller.

Vi går ändå och sätter oss på krogen Jour & Nuit och efter en stund halar Bobo upp klippet från husorganet Melleruds Nyheter. Hon visar bilden på den numera tevebekante Jan Alexandersson och frågar kyparn om denne känner igen mannen på bilden.

– Ja, jovisst! Han är stammis här, kommer hit varje fredag morgon vid halv tiotiden och sedan brukar det bli ett stort gäng skandinaver. Åtminstone tjugo, trettio personer.

I dag är det onsdag. Då hinner vi vänta, inga problem.

Färden mellan Marrakech och Agadir gav oss nytt bränsle i funderingarna kring fattigdom och fulhet. I bergen är det nämligen fattigare än någon annanstans – men här är hur vackert som helst! Och då talar vi inte bara om det som vår skapare har åstadkommit, utan om vägar som är hela och prydliga, byar där vi inte ser ett kolapapper på marken, byggnader som är målade och underhållna, odlingar som är välhållna och brer ut sig på de böljande sluttningarna. Till och med djuren ser mer välnärda och rengjorda ut än de gjorde på det oändliga slättlandet mellan Casablanca och Marrakech.

– Jaha, säger jag. Där for ännu en välgrundad teori. Hur ska man förklara det här nu då? Varför är det så fint här när det ser ut som skit och pannkaka överallt annars på landsbygden? Har de bidrag häruppe, tro? Det kanske är staten som ser till att det är prydligt här bara för att det går så många turistbussar mellan Marrakech och Agadir?

Detta har vi ännu inte fått svar på, men vi njuter av vyerna och känner att det spirar ett hopp om bättre och vackrare tider även i detta land.

När vi kommer till Agadir har vi hunnit få två skador på husbilen, kanske tre. Vi vet fortfarande inte vad det var som skrapade i så hårt när vi körde av båtrampen i Tanger i alldeles för brant vinkel. Vi ser inget fel, men det känns lite obehagligt.

På Cornichen i Casablanca vaknade vi och hittade handtaget till ena gråvattenutsläppet på trottoaren. Någon som hade roat sig med att stampa loss det antagligen.
Och så bucklan i alkoven efter en kastad sten i en by utmed vägen.

På campingen i Agadir känner vi oss trygga, även om standarden på faciliteterna kunde ha varit högre. Det finns bara kallt duschvatten, all fyllning och tömning måste ske manuellt, och att använda de gemensamma toaletterna är inte att tänka på. Men vi får el så att vi klarar oss och det finns både färskt bröd och färsk fisk att köpa i butiken.

På fredagen fattar vi posto på Jour & Nuit för att vänta på svenskgänget. Det dyker aldrig upp. Det är sant som kvinnan från Agadir sa; Barbros hörna finns inte längre.

Vi stannar ändå till nästa dag innan vi utan större saknad lämnar Agadir. Det är en bad- och solort som är helt okej om det är just sol och bad man vill ha, men i övrigt finns inte mycket att hämta.

Jo, vi åt bra och mycket billigare än vi trott. En avocadosallad, en salade nicoise, bröd, smör, oliver, ett glas rött och en flaska vatten gick på en hundralapp och smakade utmärkt.
En grillad kötträtt kostar sällan över hundringen och det finns ett rikt utbud av fisk och skaldjur, också till mycket anständiga priser.

Innan vi lämnar stan tar vi vägen om stormarknaden Marjane för att proviantera. Där möter vi ett par från Göteborg som berättar att det är slut på fricampingen på stranden, nu kör polisen bort alla husbilar som står på parkeringarna nere vid havet.

– Det kunde stå flera hundra bilar därnere, men de är utspridda på olika campingar utanför Agadir nu. De har bättre standard och är billigare än den i city.

Av effektivitetsskäl åker vi samma väg tillbaka till Marrakech och förvånas ånyo över hur snyggt det är i bergsbyarna. I Marrakech intar vi en gatuparkering över natten och känner oss inte avspända i en sekund, men det går bra.

Casablanca känns som en gammal kär bekant när vi kommer tillbaka. Vi hittar en ännu bättre gatuparkering än sist och frossar i att vi har fått koden till den trådlösa uppkopplingen på ett närbeläget hotell. Vi inrättar arbetskontor i lobbyn och har bara två minuter att gå till husbilen.

Men den gratisplatsen ska visa sig bli dyr. En natt bumpar det till kraftigt i bilen vid halv fyratiden. Vi hör skrammel från en moped och upprörda röster. Nästa morgon ser vi att mopedisten har brakat in i motorhuven och orsakat en buckla och en reva i lacken.

Nästa kväll sitter vi uppe och tar en sängfösare när ytterligare en smäll skakar om oss. Nu har en bilist kört in i bakre vänstra sidostolpen och spräckt plasthöljet och sopat bort en sidobelysning.

Nu är vi uppe i fyra skador, varav tre har inträffat när bilen har stått helt stilla. Vi flyttar till en bevakad parkering med ett mer skyddat läge och tillbringar vår sista natt i Marocko där.

På väg ut ur landet tankar vi billig diesel en sista gång i Tanger. Nu är ligisterna där och rycker i dörrarna igen, och slår i cyklarna bak.

Vår slutvinjett från Marocko blir att två omgångar med självutnämnda fuktionärer i hamnen ska ha oss att betala rundligt för att få komma framåt i kön till färjan. Och allra sist: När vi står helt stilla lyckas framförvarande personbil backa rakt in i vår front.

Vi är helt slut när vi kommer över till Algeciras. Oavsett vad vi genom åren har tyckt om EU, så har vi aldrig känt oss så ”hemma” som nu.

I sanningens namn ska sägas att vi såg hundratals tonåringar och barn utmed vägen som inte kastade sten utan vinkade glatt med nyfikna ögon när vi for förbi. Och vi har mött många ärliga, vänliga och humoristiska marockaner som varit villiga att hjälpa oss med vad som helst helt gratis.

Men med tanke på att vi båda är tämligen resvana och har ett och annat att jämföra med, så vill vi nog ändå påstå att Marocko inte är något för nybörjare. Inte i husbil i vart fall. Då får nog utbudet av trygga campingplatser byggas ut först.
Eller så får man göra som många andra; återvända gång på gång och bygga upp ett nät av vänner i landet. Det tror vi nämligen inte är ett dugg svårt.