Vem där?

BLOGG
_DSC1587_W

Idag åkte vi från Karlstad till Nässundets Station Fyra för att fika, fylla på brödförrådet och kolla om det fanns några husbilar där.

Jodå, en Nordic stod på parkeringen. Och nu undrar vi:

Känner du igen din husbil så hör av dig så bjuder vi på första numret av Magasinet Nomadliv!

Vi vill veta vilket registreringsnummer husbilen har, vad du/ni heter, var ni har varit och vart ni är på väg.

Det ska bli spännande att se om någon hör av sig denna gång.

Husbilen vi fotade på Rally Sweden för några veckor sedan är fortfarande okänd.

Bobo

Hundliv i husbil

BLOGG
Hund_i_husbil7605_W

 

För Anna-Lena och Lars-Göran Haglund i Växjö är husbilslivet ett riktigt hundliv. När det drar ihop sig till utflykt hoppar deras tre hundar in i den lilla plåtisen och lägger sig på given plats.

När de stannar hoppar vovvarna ut – och bilen blir drygt hundra kilo lättare…

Varje gång Anna-Lena och Lars-Göran Haglund parkerar sin husbil och drar handbromsen utspelas samma skådespel. När sidodörren har öppnats hoppar en hund av den storvuxna rasen hovawart ut.

Redan där höjer en och annan husbilsgranne på ett ögonbryn eftersom bilen ifråga är en så kallas plåtis med längden 5,99 meter och alla som har besökt en sådan vet att utrymmet invändigt är begränsat.

Nästa ögonbryn åker i höjden när hund nummer två av samma ras kommer rumlande ut – för att genast följas av trean! Då är det slut på ögonbryn och vi måste helt enkelt fråga:

Men hur i fridens namn får ni plats med er själva och alla hundar?

– Ja, du är inte den första som frågar, skrattar Lars-Göran. Men kom här ska jag visa.

Och så lockar han med ett kort kommando in hundarna på varsin plats i husbilen, äldstingen Yasur får ligga i soffan, busfröet Skiffer under bordet och tiken Toyo får smidigt plats mellan framsätena där hon kan dela säkerhetsbälte med matte. De båda andra förankras med bältena i passagerarsoffan.

– När de väl har kommit in i bilen går de ner i total vila, berättar Anna-Lena. Då vet de att det är åka som gäller och att det kan dröja tre timmar till nästa stopp.

Anna-Lena och Lars-Göran Haglund köpte sin första husbil 2005 när Yasur var valp. Sin Adria Twin köpte de hösten 2012 när de redan hade två hundar till.

– Vi vill ha en bil som är smidig att köra både på vägen och i stan och som man kan parkera överallt utan att riskera bli instängd av andra bilar, förklarar Lars-Göran.

När vi träffar dem i Sjötorp 25 mil hemifrån har de kört 1.200 mil på knappt ett år. Samtliga vovvar har Europa-pass och nästa långresa går till Moseldalen.

– Vi brukar redan i förväg försöka pricka in bra rastplatser på var tredje timmes avstånd. Det är bra även för oss att hundarna måste få sitt, för då blir inte vi heller sittande ute på vägen för länge.

Margareta

Sveriges minsta redaktionsyta?

BLOGG
Minsta redaktionen_1429_W

 

Magasinet Nomadliv kan mycket väl ha Sveriges minsta redaktionslokal eller vad sägs om 14 kvadratmeter?

Det var inte helt lätt att få väggarna att räcka till för hundra A4-sidor som sätts upp allt eftersom en ny sida eller ett nytt uppslag blir klart. Men det gick!

Park 124 på Kronoparken i Karlstad utgör faktiskt en av förutsättningarna för att projektet Nomadliv överhuvudtaget kan genomföras. Att hyra redaktionslokaler som skulle räcka till oss fem och ibland sju som jobbar med magasinet är inte att tänka på. Inte med den budgeten vi har.

Och köksbordet har sina begränsningar. Så länge tidningen håller sig i datorn behövs inte mycket yta, men förr eller senare måste man börja hänga upp sidorna på väggen för att få överblick och då är frågan vems vardagsrum man ska ockupera.

På Park 124 hyr vi 14 kvadratmeter kontor av KBAB där Skildra AB, dvs Bobo och jag, har vår fasta arbetsplats. Här lyckades Bobo frigöra väggyta och skruva upp 22 löpmeter plattjärn där tidningssidorna fästs med magneter.

Detta är nu vårt ”war room”, sambandscentralen dit den innersta kretsen har tillträde. Men när vi är alla fem eller alla sju blir det trångt. Inga problem, då bokar vi bara ett av husets sju sammanträdesrum och har möte där.

Det händer också att vi har riktigt stora samlingar då vi bjuder in våra läsare till inspirationsträff. Då har vi tillgång till en konferenslokal som rymmer fyrtio personer. Och allt ingår i kontorshyran.

Kaffe, te, frukt och trevligt lunchsällskap av närmare nittio andra småföretagare ingår också i förmånerna på Park 124. Lunchsällskapets affärsmässiga påverkan ska inte underskattas. Vi har fått många uppslag till artiklar för olika facktidningar runt det matbordet.

Även Nomadlivs inriktning har fått sig en puff i rätt riktning vid nämnda matbord. Det var Jeanette, säljare i trettioårsåldern, som klagade på att alla resetidningar utgår från reportrarnas upplevelser.

”Jag vill ju veta hur vanligt folk uppfattar ett resmål. Just nu är jag helt upptagen av hur småbarnsfamiljer trivs när de är ute och reser på olika håll i världen. Den resetidning som intervjuar vanliga människor kommer att få mitt intresse, ingen annan!”

I Nomadliv blir det lite både och. Vissa resmål kommer vi att spegla helt genom våra egna ögon, öron och kameralinser, andra kommer att beskrivas via intervjuer med andra husbilsresenärer som generöst delar med sig av sina upplevelser.

För alla som har gjort en resa har någon att berätta. Eller som vår vän Eva Warberg uttrycker det i en av våra favoritlåtar:

”Den som reser kommer aldrig hem igen/den som färdas har mött förändringen.”

                                                                                              Margareta

 

Artighet varar längst både här och i Frankrike

BLOGG
Chefen_på_krogen1409_W
 Chefredaktörn på krogen. Dock inte Drott den här gången utan… ja, var då?

 

”Är det kul med rallyt i stan eller bara jobbigt”, frågade jag tjejen i baren på Hotell Drott i Karlstad.

– Det är enbart roligt, svarade hon glatt. Det är så härligt med alla dessa utländska gäster, för de är så himla artiga och trevliga!

Och så berättade hon om ett gäng irländska förare och tekniker som hade bott på hotellet i en vecka och besökt hennes bar och restaurang varje kväll.

– De hälsar alltid lika artigt, växlar ett par ord med oss som jobbar här och säger alltid ”jag skulle vilja ha” och ”tack” när de beställer. Det är något annat än svenskarna det, med sitt ”Öh, en öl!”

Därmed satte servitrisen ord på något som ofta har slagit oss när vi är ute och reser. Den svenska oartigheten. Som ställer till så mycket onödigt bekymmer för oss.

Själv har jag besökt 57 länder. Och ingenstans mer än möjligen i Norge har jag mött samma oartighet som hemma. I Sverige och vårt grannland kan jag bli stående i flera minuter och försöka baxa upp min väska i överskåpet på flygplanet eller i bussen utan att en enda lång och stark skandinavisk man gör en ansats att försöka hjälpa mig.

I till exempel Frankrike behöver jag inte ens börja försöka innan närmsta karl ha flugit upp från stolen och tagit över mitt projekt.

Nu har jag lärt mig att be om hjälp här hemma och då får jag det omedelbart. I själva verket ser den tillfrågade mannen jättelycklig ut när han får hjälpa till. Så min teori är att den svenska oartigheten ofta är förknippad med den svenska blygheten. Man tycker det är genant att ta ett steg framåt och lägga sig i en annan persons förehavanden, må det så vara en nyligen förlöst kvinna som kämpar med en barnvagn på bussen eller en förvirrad besökare som inte begriper sig på hur man betalar biljetten.

Det kan vara en förklaring, men är en väldigt klen ursäkt.

Och hur genant kan det egentligen vara att säga Hej eller God dag och Tack?

När svenskar klagar över att fransmän är snorkiga, så är det inte svenskens bristfälliga kunskaper i franska som orsakar det syrliga bemötandet. Det är bristen på hyfs.

Ett typiskt svenskt beteende är att braka in i en butik utan att hälsa på personalen. Istället börjar man riva omkring i varorna, veckla upp prydligt hopvikta tröjor för att kolla storleken och sedan hojta tvärs igenom butiken ”Vad kostar den här?”

Detta anser en fransman vara skälig grund för omedelbar utvisning ur landet. I Frankrike ska du gå in i affären, ta ögonkontakt med den som jobbar där, säga Bonjour madame eller Bonjour monsieur, och skulle detta vara för svårt kan det i nödfall räcka med Bonjour och en vänlig nickning.

Om man riktigt vill bryta isen, så lär man in frasen ”Parlez vous anglais?” innan man åker till Frankrike. Fem stavelser. Det går.

Vid nekande svar (inte längre självklart i Paris och stora turistorter) rycker ni lite urskuldande på axlarna som för att förklara att ni inte talar franska – men nu är kontakt upprättad och båda parter är lite förlägna för att de inte kan den andras språk.

Sedan är det bara att fortsätta med en blandning av enstaka ord på engelska (för de kan visst, men inga långa meningar!) och kroppsspråket. Det är ju bara att rynka lite frågande på pannan, hålla upp plagget och peka på provrummet så fattar alla vad du vill.

Och så STRÖSSLA med ”s’il vous plait” (tre stavelser) och merci (två)!!!

Så, hem och öva nu, så ska du se hur himla mycket trevligare nästa resa till Frankrike blir!

På utresan kan du ta vägen förbi Drott i Karlstad och kolla hur väl du har lyckats.

Uttalshjälp:

Bonjour madame [bånnschoor maddamm]   Betoning på jour.

Hej/God dag (till kvinna)

Bonjour monsieur [bånnschoor möss-]

Hej/God dag (till man)

Merci [märrsii]

Tack

Au revoir [Årr voaar]   Med a uttalat som i hatt.

Hej då/Adjö

S’il vous plait [sill voo plää]     Vo som i Bo.

”Please”

Parlez vous anglais? [parlee voo anglää]

Pratar du/ni engelska?

Margareta