Stoppet vid Somme

HUSBILSREPORTAGE
Corbie_5185_Webb

 

Av en händelse hamnade vi vid floden Somme i landskapet Picardie i Frankrike.

En stilla flod med mörka minnen utgör i dag en skön miljö för den som är ute efter ett kort stopp på vägen.

Det finns bra stopp och dåliga stopp och de dåliga är det inte så noga med om man ändå kommer dit klockan elva på kvällen och åker därifrån efter en snabbfrukost nästa morgon.

Men nu var klockan bara åtta och vi var utsjasade efter felkörningar och missförstånd och en veckas rätt hårt arbete.

”Här”, sa jag till Bobo. ”Vi svänger av strax före Amiens. Här finns en liten ort vid floden Somme och de har en camping. Då är det nog lite fint vid floden.”

Och det var det. Vi skippade campingen, men fann en perfekt parkeringsplats på andra sidan Somme, intill en radda med förtöjda flodbåtar och ett par husbilsgrannar.

Lugn och stilla men ändå liv. Då är det bra.

Och det bästa av allt: Vi hittade en närmast oändlig strandpromenad där vi kunde släppa Cheeta fri efter flera dagars tråkiga koppelpromenader. Som hon rejsade i gruset och rullade runt i gräset!

Somme är ju ett sånt där ord som väcker associationer till första världskriget och hemska blodblad. Alltid när vi vistas på sådana platser går det rysningar genom mig och jag föreställer mig alla dessa lik i marken där jag går och i floden som så stilla flyter förbi.

Nu nuddades bara byn Corbie av det vedervärdiga slaget vid Somme, det absolut värsta i Storbritanniens historia med 20.000 marksoldater som tågade rakt in i gapet på tyskarna och blev dödade redan första dagen den 1 juli 1916 och ytterligare 40.000 som skadades och fick vända hem.

Innan slaget var över ett halvår senare hade en och en halv miljon man på båda sidor gått åt. Den som vill fördjupa sig i den här mörka delen av Europas historia har gott om minnesmärken i närheten att besöka, men vi nöjer oss med en skön frukost i solen på ett torgcafé innan vi drar vidare till Normandie där vi vet att vi kommer att möta minnen från ett senare krig. Det får räcka så

2013-07-17                         Margareta Jonilson

 

Jordnära

BLOGG
Camping_Frankrike0044

 

”Jag är…på…jorden”, stavar jag mig igenom lappen på fönstret. ”Je suis sur terroir.”

– Du, det står här att killen i receptionen är på jorden, säger jag till Bobo. Det låter väl… tryggt?

– Mmm, om han inte vore uppslukad av den ja, svarar hon syrligt ty hon börjar bli lite otålig.

Vi har vankat av och an till den lilla sunkiga receptionen i en timme nu, ivriga att få betala och komma iväg. Men trots att det står klart och tydligt att repan ska vara öppen fram till klockan tolv så är den stängd. Och personalen är på jorden.

Eftersom vi är i Frankrike vet vi att tolv är ett klockslag som måste hårdbevakas. Har vi inte kommit iväg till dess väntar två timmars ytterligare väntan. Här ruckar man inte på folks lunchrast.

Tio minuter innan det är kört dyker receptionisten upp tillsammans med två kompisar och en gräsklippare.

Tillbaka från jorden.

Vi betalar, åker ut genom bomöppningen och är fria igen.

Margareta Jonilson

                                                                                                                                                                

Volvofordon i Gent?
Nej, men kaniner!

BLOGG
Cheeta_0436

 

Eller egentligen både och. Jag tycker fortfarande att arbetsbesöket i Volvokoncernens stora anläggning i Belgien var det mest intressanta, särskilt som jag har sett så många andra av koncernens lastbilsfabriker ute i världen men inte denna som ligger så nära.

Cheeta hade en annan upplevelse.

Lite övermodigt hade vi tagit för givet att det skulle finnas parkeringsutrymme åt vår husbil innanför Volvos staket, de är ju ändå vana vid stora fordon. Men just därför, just för att trycket på inleveranser av komponenter och utleveranser av 160 lastbilar varje dag är så hårt, så fanns det inte en kvadratcentimeter över till oss denna soliga dag då termometern stod på 29 plusgrader.

Bobo var innovativ och brötade ut på en gropig gräsyta intill fabriken. Definitivt inte avsedd för parkering, men vadå, marken höll för våra 3.800 kilo och ingenting stod i vägen.

När jobbet visade sig dra ut på tiden delade vi på oss och Bobo tog hand om Cheeta. Där ute på gräsfältet. Där kaninerna for omkring som om de gick på duracellbatterier.

Vi brukar hävda att Cheeta inte har några jaktinstinkter, eller ja, det är väl klart att hon tar några djärva skutt efter en kråka då och då, men inte är hon jägare på riktigt allvar inte. Öh?

Vi håller på att formulera om den där beskrivningen nu:

”Om det inte finns några kaniner i närheten så är inte Cheeta så väldigt jaktbenägen. Kaniner skulle hon däremot gärna jaga till världens ände om hon fick chansen.”

Efter en incident på campingen i Barsebäck förra året vill jag nog också lägga till att mullvadar ska akta sig jädrigt noga.

                                                                                                                                                        Margareta Jonilson

 

 

Duger Dülmen? Nja…

BLOGG

 

Ibland häver vi plågade husbilsåkare uppgivet ur oss att vi accepterar vilken jävla ställplats som helst, bara vi känner oss välkomna och inte behöver flytta på oss precis när vi har hällt i oss lördagswhiskyn!

Det är inte sant. Dülmen i Tyskland är en ort där de verkligen tror att de har tänkt till när det gäller att härbärgera husbilar. Fyra ställplatser finns registrerade i Bord Atlas och sent på kvällen avviker vi villigt från autobahn för att hitta övernattning.

Första stället vi hittar till är under ombyggnad och inte längre tillgängligt för husbilar.

Andra stället ser lovande ut med många husbilar, en liten bar intill och troligtvis möjlighet till dusch i en sportanläggning. Efter bara några minuter inser vi att det är lördagskvällsparty på gång både i sportanläggningen och rätt många husbilar, och basgångar i olika tempo tävlar om att få våra revben att dallra.

En kort promenad med Cheeta ger också vid handen att praktiskt taget varje ekipage rymmer minst två jättehundar som ser ut att bara ha väntat på att få sätta tänderna (eller någon annan kroppsdel) i en söt liten papipoo.

Vi åker därifrån i en sån hast att vi glömmer kvar vår externa trappa som vi numera håller oss med. Husbilens egen har aldrig fungerat annat är sporadiskt och insteget är för högt för att vi ska riskera någonting i den här åldern.

Haltern är grannorten och även där stoltserar kommunen med flera ställplatser. Lätt hängiga accepterar vi till sist en plats där ingen har klippt vare sig häckar eller det där fula gräset som växer upp mellan de sexkantiga betongplattorna på väldigt länge.

Det finns en liten sjö intill. ”Jaha”, säger vi svenskar bortskämt och anser liksom inte att det räcker som attraktion om man inte håller besökarnas ytor snygga och välkomnande.

Men, men. Det var i alla fall gratis och vi slapp oväsen om natten.

 

                                                                                                                                                                      Margareta