Värmen på Svalbard

BLOGG

Ja här sitter vi på Svalbard och har det gott. I världens nordligast belägna bostadsort, Longyearbyen, är det i dag behagliga fem minusgrader, torr luft och ett lätt snöfall. Underbart promenadväder och så länge vi håller oss i de inre delarna av byn behöver vi inte bära vapen för att skydda oss mot isbjörnar. Bra det, för vi är inte så skickliga på vapen i den här familjen.

Vi får en déja vu-uppelvelse när vi läser om snökaoset i Dalsland och ringer med jämna mellanrum till grannarna för att höra om vår utomhuslampa fortfarande lyser – indikatorn på att vi har ström i huset. Jodå, det gör den, men vägen är överhuvudtaget inte farbar, så det är precis som förra året.

Här uppe var det som värst när vi var i Sveagruva förra veckan. Det lilla propellerplanet som tog oss dit dansade i blåsten och små ettriga snöflingor stack oss hårt i ansiktet när vi kom ut ur planet. Väl framme hade vi 24 minusgrader, vilket tillsammans med den friska brisen gav en ”upplevd temperatur” på 37 grader. Då var vi inte så kaxiga kan jag säga.

Men egentligen är det inte kylan som har plågat oss. Utan värmen. Man måste ju palta på sig ordentligt med kläder i de här temperaturerna. Dessvärre kompenserar sig Svalbardsborna med att hålla minst 24 grader inomhus. De är självförsörjande på råvara till sitt kolkraftverk och eldar fjärrvärmen så rejält att vattnet som går runt i husen håller nästan hundra grader.

Så när man kommer inomhus med alla dessa lager med kläder sprutar svetten snart omkring en. Upptill går det an, man får ta av sig några tröjor. Men med fleecekallingar och termobyxor om benen är det inte lätt att skala bort något.

I dag blir det enklare. Fem minusgrader och vindstilla, det kräver bara normal vinterklädsel. Då kan vi gå till Fruenes Café och ta vår våffla utan att få värmeslag. Och kanske vi får se några fler djur under eftermiddagspromenaden runt byn. I går siktade vi en fjällräv och två renar på nära håll. Nu finns det tre lokala djurarter kvar att pricka in: säl, valross och isbjörn.

Margareta

Indiskt visumstrul och ormar på rummet

BLOGG

Ibland undrar man om det är meningen. Om det verkligen är meningen att man ska genomföra en resa som ständigt utsätts för strul och hinder.

Just nu tvivlar jag på om det egentligen är så klokt att åka till Indien på fredag.

Det senaste är förstås flygteknikerstrejken som kan innebära att planet kanske inte lyfter när det ska, eller inte alls.

Men det började långt dessförinnan. Först hände ingenting och ingenting i min planering. Allt satt fast borta i Indien och ingen ville ge besked. Jag sköt upp resan gång på gång och började så smått ge upp när jag plötsligt fick veta ”Det vore bra om ni kunde komma om tre veckor”.

På tre veckor kan det vara svårt att boka de där snorbilliga biljetterna som jag tycker så mycket om, men okej. Det funkade hyfsat och avgångstiderna blev mänskliga trots sen bokning.

Men så var det visum också. Brukar ta ett par tre dagar på de flesta ambassader, i alla fall om man betalar extra för snabbheten. Icke på Indiska Ambassaden. ”Vi garanterar ett visum inom tio arbetsdagar. Ska det skickas per post tillkommer fem arbetsdagar.” Och så krav på invitation letter och lite sånt. Som ju inte gick att få fram från Indien i brådrasket. Ett litet hinder var till exempel att jag satt i Karlstad när detta utspelade sig. Och mitt pass låg kvar i Dalsland en och en halv timme bort. Och han som skulle skriva inbjudningsbrevet behövde mitt passnummer – pronto.

”Nästa gång jag hämtar ut ett nytt pass ska jag tatuera in numret på handleden,” morrade jag. Innan jag kom på att jag bara behövde ringa passpolisen i Åmål och be om numret.

Fast nu låg jag likt förbannat tre dagar efter i tiodagarsschemat, och att låta postgången ta ytterligare fem dagar var inte att tänka på. Jag fick iväg passet och alla övriga handlingar (en lista på 36 punkter) per post, men uppgav att jag skulle komma och hämta passet personligen i Stockholm så fort det var klart.

Detta har jag gjort i dag. Efter 32 mils resa hastar jag in på passbyrån och lämnar fram alla kvitton de har bett om. ”Och så legitimationen, tack”.

Jajamensan, den kommer här. Men vad nu då? Var är körkortet? Har jag bara mitt gamla utgångna presskort med mig? Ja jäääävlar, jag hade ju uppe körkortet i går kväll och la det förstås i fickan på den andra jackan, den som är kvar hemma i Karlstad…

Handläggaren är upprörd, men faller till föga. Hon kan tänka sig att göra ett undantag. Den Här Gången.

Efter en stunds nervös väntan ser jag en kille komma ut med passet och ropa upp mitt namn. När jag får mitt pass slår jag upp sidan med visumet, kollar hur länge det gäller, klagar för att det bara är ett halvår och inte ett år som de har utlovat, och tar mig raskt ut till gatan där Bobo väntar med Laikan för hemtransport. Men först ska vi på ett kundbesök i Södertälje.

Väl i Södertälje slänger vi i oss en snabb lunch i husbilen – gud vare tack och lov för detta universalfordon! – borstar tänderna och går in till vårt möte. En minut senare ringer det från passbyrån. ”Kan du vara snäll och kolla vad det står på ditt pass?” Står på mitt pass? Jag har ju sett att visumet är korrekt, så vad menar ni? ”Vi menar att du nog inte har fått rätt pass. Kan du vara snäll och se vems pass du har?”

Visst, så var det förstås. Jag hade fått en annan Margaretas pass, en kvinna som nu satt och bet på naglarna på passbyrån och ville lösa det här snarast. Och vem ville inte det?

Det var bara att köra ett tiominutersmöte hos kunden och sedan pallra sig tillbaka till centrala Stockholm i den tätnande trafiken, betala en trängselavgift till, rusa in på passbyrån, ta emot den tillintetgjorda handläggarens ödmjuka ursäkter, kolla passet bättre den här gången och därefter ge sig ut i en tjock södergående trafik.

Vad jag sa till den unga kvinnan på passbyrån? Ni kommer inte att tro mig, men jag klappade henne på axeln och sa: ”Du, jag gör också misstag. Nästan hela tiden eller åtminstone ett par gånger i veckan. Och nu rättade det till sig i tid, så för mig är detta glömt innan jag går ut genom dörren.”

På hemvägen ringde mitt ressällskap Vicky och berättade att resebyrån ville boka om vår hemresa eftersom den kommer att sammanfalla med hemresan för alla tävlande i Samväldesspelen, det gamla brittiska väldets eget OS. Som i år går i New Delhi precis när vi är där.

”Jaha du” sa jag. ”Det var väl delegaterna i Samväldesspelen som ville åka hem igen läste jag, eftersom de hade hittat ormar, tuggtobak och bajs på hotellrummen i Delhi.” Suck.

”Jag vet inte hur det är med dig, men för mig går gränsen vid ormar på rummet. Kan vi enas om att vi vänder i dörren om det blir så?”

Jodå. Detta är vi överens om.

Men vi kanske aldrig kommer i väg överhuvudtaget. I så fall var det nog inte meningen.

Margareta