Usch och fy, Spiken!!

BLOGG

Av någon outgrundlig – eller snarare ogrundad – anledning tror många svenskar att allting blir skitigare så fort man kommer söder om Skåne.

Det är inte sant. Jag har av och till åkt tåg i Europa ända sedan interrailens guldålder på sjuttiotalet. Man ska komma bra långt bort för att tågtoaletterna i Europa ska ner i samma snuskighetsgrad som SJ:s. Och detta gäller fortfarande.

För en tid sedan var jag helt enkelt nödgad att besöka toaletten på Melleruds tågstation. En vedervärdig upplevelse som bara kan jämföras med mötet med de värsta vägkrogstoaletterna i Marocko.

Och nu befinner vi oss i husbilen på Spiken på Kållandsö, ett i stora stycken trevligt utflyktsmål, särskilt i paket med Läckö Slott och Husvagns-Svenssons tillbehörsbutik i Lidköping.

Vi åker hit lite då och, så vi har viss koll på olika säsonger. I år gjorde vi första turen i maj, långt innan det blev tryck i småbåtshamnen. Redan då stank toaletterna av gammal ingrodd urin.

Jag lärde mig någon gång att en normallång kiss tar femton sekunder och så länge klarar man ju att hålla andan, men ska man göra det stora blir det värre. Det blir till att använda den egna kassetten och hacka i sig att man trots allt betalar 120-150 kronor per natt för ställplatsen och att dusch och toalett ska ingå i det priset.

Nu sitter vi lite trångt till med kassetterna, så för en stund sedan gjorde jag ett nytt försök med marinans toaletter. Lika illa, om inte värre. Vid femtiden på eftermiddagen hade fortfarande ingen städat upp efter lördagskvällens uppsluppna bröllopsfest i caféet som höll oss alla vakna till klockan två på natten i både båtar och husbilar.

Toapapper låg spritt över golvet, sitsen var sölig av felsiktat piss och stanken outhärdlig. Kakelplattorna är gråbrunstrimmiga av lort och handfaten täckta av ett väl lagrat ludd bestående av tvål- och tandkrämsrester.

På en skylt på väggen hade någon skrivit ”Please, clean up this urine stinking bathroom!!”

Vi bara håller med.

Margareta

Ingen kommer att tro mig…

BLOGG

Jag sitter här i uterummet med svampkniven och borsten i högsta hugg och tänker på fabror Erik ute vid stugan. Jag tänker på hans förtvivlan när han kom tillbaka efter en fisketur ut till Ormskären och hade fångat tidernas största, dvs längsta och fetaste jädrans ål!

”Detta kommer ju ingen av grabbarna på verkstan att tro på”, klagade han. ”Så mycket som jag har skarvat i min dag när det gäller fiske, så är det ju ingen som kommer att tro mig nu när det äntligen är sant!!”

Själv har jag den senaste timmen plockat kantareller i en storleksklass som jag inte trodde fanns. Följaktligen kommer ingen annan att tro det heller.

Allt började med den dagliga hundpromenaden på de vanliga skogsvägarna i närheten. Vi har bjudit in ett gäng damer från Göteborg till svampplockning kommande helg och eftersom jag försöker vara en artig och generös värdinna gick jag mest och kollade var det fanns kantareller på tillväxt. Det vore ju inte så vackert om jag gick och rensade rent i skogen några dagar innan gästerna gavs chansen.

Fast man är ju inte fullt så dum att man går ut i skogen så här års helt utan utrustning, så jag hade en liten plastkasse med mig.

Jag gick där och konstaterade nöjt att tillväxten var god, jag bröt loss lite granruskor och dolde de maffigaste ställena och jag kände mig i det stora hela belåten med Flisas och min skogstur.

Precis på hemväg fick jag se två superfeta kantareller oroväckande nära ett frekventerat vägstycke. ”Dessa måste jag ändå bärga”, muttrade jag till Flisa. ”Annars kanske varken vi eller våra vänner kommer övem de. Så kan vi inte ha det.”

Två kantareller i kassen, alltså. Med fötter feta som cigarrer och vackert böljande hatt.

Ytterligare en kilometer närmare hemmet kullkastades hela min plan. Jag fick syn på ett par grupperingar med kantareller som var så välmatade att jag aldrig sett något liknande. Nu försvann all artigt värdskap och all tillkämpad altruism i ett enda slag. Ingen annan i nejden skulle hitta dessa fantastiska exemplar före helgen, det visste jag. Men skulle jag verkligen unna mina vänner från Göteborg att kamma hem denna otroliga pott??

Nänä, inte en chans.

Och det är nu Erik Lövgren kommer in i bilden. Ingen, mer än Bobo som fick hjälpa till att rensa, kommer någonsin att tro mig när jag målar upp storleken och skönheten hos dessa kantareller. ”Nu tar du allt vägen över Karlstad”, brukar Bobo säga när hon får för sig att jag överdriver en smula.

Men nu säger jag det rakt ut: Den största mätte 16 centimeter i diameter och vägde 2,5 hekto. Det är så att man vill rusa iväg till lokaltidningen och få svampen fotograferad intill en tändsticksask.

Och det fanns alltså en hel svärm fler nästan lika stora på samma ställe. Jag tog dem jag hade i blickfånget på en gång, men avstod medvetet från att börja muffla runt efter fler.

Liiite generositet kanske jag ändå kan uppvisa trots att det handlar om svamp… Fram till helgen alltså, sedan är det gamla vanliga kriget i full gång igen.

Margareta

”Snälla Skylten AB”

BLOGG

Denna sommar har varit en enda lång återförening med mitt gamla Värmland, landskapet jag lämnade för tjugo år sedan och nu är på väg tillbaka till.

Vi har kajkat runt med vår Laika i merparten av de sexton kommunerna och mitt sammantagna intryck är: ”Jaa, ta mig fan, precis så här trevligt ÄR Värmland! Eller egentligen värmlänningarna.”

Jag har rest i mer än femtio länder och jag tror att jag faktiskt har besökt samtliga landskap i Sverige (lite osäker på Hälsingland). Och efter tjugo års bortavaro vill jag hävda att jag inte är helt hemmablind i min barndoms nejder, jag bör vara kapabel att se trakten med nya ögon.

Och mitt intryck är och förblir att värmlänningar har en avspänd, humoristisk och välkomnande attityd till alla som kommer förbi och har lust att växla några ord.

Därför är det synd att många platser i Värmland som trafikeras av turister har lusats ner med urgriniga skyltar som bara talar om vad som är förbjudet och icke önskvärt och meddelar vilka skyldigheter besökarna har. Budskap som ger helt fel intryck av vad Värmland står för.

Nu åker jag skridskor på tunn is, som man säger på engelska, för nu ska jag gnälla på invandrare.

Jag tar mig den friheten ibland, eftersom jag är genuint för invandring, jag tycker invandringen skulle vara fullständigt fri och att vi ska vara förbannat glada för varenda människa som vill komma till Sverige och bidra till försörjningen av vår åldrande befolkning.

Med detta sagt vill jag alltså klaga på tonen bland alla de nederländska och tyska entreprenörer som håller besöksnäringen på fötter i Värmland. Alla campingägare, kanotuthyrare, arrangörer av bäversafari och älgutflykter och fisketurer i Klarälven. Gud vare tack och lov vi har dem, annars skulle vi ligga pyrt till!

Men alltså skyltarna. Jag tror inte, vill inte tro, att holländare och tyskar rent generellt är grinigare än svenskar (möjligen än värmlänningar J), utan jag tror att det beror på tondövheten inför ett nytt språk.

Det bästa är om man undvika tvättstugeliknande skyltar överhuvudtaget, men om man nu måste meddela vissa saker genom anslag, så ska budskapen givetvis vara artigt och trevligt formulerade. Och ta fasta på det positiva, inte det negativa.

Jag såg en helt sanslös skylt utanför en krog i Göteborg en gång, jag tror restaurangen var turkisk: ”Om vi inte har några gäster på kvällen så stänger vi!!!”

Jämför med: ”När våra gäster väljer att gå hem tidigt, så gör vi också det.” Typ.

Jämför: ”Förbjudet att campa mellan klockan 10.00 och 22.00!” med ”Välkommen att campa här mellan klockan 22.00 och 10.00”. Där kunde man också, på det aktuella stället som har ett fantastiskt vackert beläget café, lägga till: ”Lägg en lapp i lådan, så kommer vi med färskt bröd, juice och färdigbryggt kaffe klockan XX. Pris 50 kronor.”

”Köket STÄNGER klockan 20.45, respektera detta!!!” Vad sägs om: ”Välkommen att beställa vår à la carte-mat fram till kl 20.45”.

”På midsommaraftonen STÄNGER vi klockan 17.00”. Eller: ”Vi går hem till vår midsommarfest kl 17.00 och återkommer lite trötta kl 11.00 på midsommardagen. Ha en trevlig midsommar! Skål!” Det sista kanske inte vore något för ett ställe i Jönköping, men i Värmland skulle det funka.

Listan kan göras lång, alldeles för lång. Men för Bobo och mig är detta bara finemang. Vi har kommit på en ny affärsidé. Vi ska starta ett företag som heter Snälla Skylten AB. Och så ska vi hjälpa våra nysvenskar att hitta rätt ton i sina skyltbudskap. Det finns nog etniska svenskar som kan behöva hjälp också.

Men givetvis inga etniska värmlänningar. Anledning: En värmlänning missar aldrig ett tillfälle att meddela sig muntligt hellre än med skyltar. Kolla in vårt reportage om Bosse B i Smögen, han är från Säffle och har inte en enda skylt uppsatt på marinan och ställplatsen Newport. Men prata med sina gäster, det kan han!

Margareta