”Bor matte i alla husbilar?”

BLOGG

Salig Kasper ville alltid vara nära oss andra i familjen och gjorde därför inga invändningar mot att åka husbil. Han hoppade in och följde med, inget konstigt med det.

Flisa, däremot, brukade springa till skogs när vi packade husbilen. Vid avfärd gick hon resolut och ställde sig vid bakluckan på vår personbil. Som för att säga ”Nej, nu tar vi den här istället.”

Sedan Flisa blev enda hund i familjen har vi nog månat mer om hennes komfort i husbilen och numera följer hon med utan protester och har hittat sina specialställen i bilen.

Inte nog med det. Numera tror hon att varje husbil är hennes hem. När vi är hemma på kontoret i Åsensbruk brukar vår lunchpromenad gå förbi Håfreströms camping i Håverud.

Så fort vi passerar genom området med rader av vita husbilar och husvagnar stannar Flisa upp och vill rusa fram till vartenda fordon. I början trodde jag det berodde på att folk satt och grillade, men nu har jag insett att Flisa helt enkelt tror att vi är på väg ”hem” till husbilen.

Särskilt tydligt blir det när det bara är Flisa och jag som är ute och går. Då slår flockkänslan till och hon är övertygad om att vi borde förenas med Bobo, som då ska finnas i något av alla dessa vita små hus.

Tur att vårt fasta hus också är litet och vitt.

Margareta

Säg ”borobo” istället, Jacoby!

BLOGG

Visst kan man vara hemmablind, det kan man. När det gäller Volvo består hemmablindheten mest av att vi åtminstone fram till 740-serien  tyckte att bilen var lite småtöntig. ”Villa, volvo och vovve”, ni vet. Inte alltför äventyrligt.

För en svensk kan det också bli en chock att komma ut i världen och inse att Volvo överhuvudtaget inte är ett bekant ord, än mindre ett varumärke, på stora delar av jordklotet.

Ta en så stor marknad som Brasilien, med 190 miljoner invånare och en yta lika stor som Europas. Här är Volvo ett urstarkt lastbilsmärke, men personbil? Nä, på sin höjd ser man ett par Volvo i veckan i tjugomiljonersstaden Sao Paulo.

Ändå kan jag inte låta bli att resa ragg när nye VD:n Stefan Jacoby meddelar att Volvo skulle ha ett ”diffust” varumärke utanför Sverige. Skitsnack! Där Volvo överhuvudtaget har en marknad är varumärket hur tydligt som helst.

I Japan, personbilarnas stamort på jorden, är Mercedes det märke som de kriminella klanerna, den inhemska maffian, med fördel använder. Ingenting som vanligt hederligt folk vill bli förknippat med alltså.

Samtidigt lever även japanerna i perceptionen att europeiska bilar på något sätt skulle vara bättre än deras inhemska. Det är, vet ju alla med insikt i bilindustrin, en total missuppfattning, men antagligen en otrolig seger för varumärkesbyggarna i Europa. I ohelig allians med den gängse jantekulturen i Japan.

Det vanliga sättet för en japansk man att introducera sin familj för en affärsbekant är: ”Jag ber om ursäkt för mina fula fru som lagar så dålig mat och mina dumma ungar”.

Översatt: ”Jag ber om ursäkt för min halvtaskigt hopkomna Lexus och min dysfunktionella Subaru”…

Men om en japan vill trotsa den låga svansföringen och visa sig lite märkvärdig, då kan det ske genom att familjen skaffar sig en europeisk bil. Vill man med sitt bilinnehav dessutom visa att man har ett liv, en fritid som sträcker sig utanför att tågpendla till och från jobbet flera timmar varje dag, då väljer man en Volvo (uttal: ”Borobo”). Med plats för golfklubbor, fiskeutrustning och/eller barnens sportprylar.

Därmed har japanen signalerat en mycket hög status. ”Vi är en familj med ett liv”. (”Och vi tillhör inte merca-maffian.”)

Därför kan Volvo PV ta ruggigt bra betalt för sina bilar i Japan. Det kallar jag ett bra – och tydligt! – varumärkesbygge.

För att inte tala om Volvo Personvagnars viktigaste marknad, USA. Där talar valanalytiker vart fjärde år om att ”Volvo-delstaterna” tillhör valets mest vägledande. Det är här den välutbildade medelklassen dominerar. Den som prioriterar säkerhet, bränslesnålhet och en skandinavisk livshållning framför vräkigt bensinslöseri i omoderna amerikanska bilar. Det anses vara en attraktiv och viktig valmanskår.

Jag har aldrig ägt en Volvo. Jag föredrar min fula och dumma Subaru som lagar usel mat och vars barn är skolans mest obegåvade, men som har den bästa fyrhjulsdriften i världen och bara går och går så långt jag vill och alltid tar mig ut från vår lantliga tomt hur lerig vägen än är.

Men rätt ska vara rätt, Stefan Jacoby. Volvo har ett starkt och tydligt varumärke på många marknader i världen och blanda nu inte bort det med VW:s profil som ser helt annorlunda ut. VW har en enormt imponerande licenstillverkning på en rad gigantiska marknader, som Kina, Brasilien och Indien – men brukar sannerligen inte anses indikera hur de amerikanska valen ska sluta.

Bitte denken Sie daran, käre lille nya Volvochefen!

Margareta

Augusti vår lyckligaste tid. Eller?

BLOGG

Kommer ni ihåg den amerikanske filosofen Rollo Mays film om Sverige? Den där statsministern Ingvar Carlsson får frågan om vad som gör honom verkligt lycklig. Och svarar: ”Att hitta ett riktigt bra kantarellställe.”

Yes! Nu är vi där. I går hade vi bara en timme på oss innan det skulle bli för mörkt, och vem f-n går egentligen ut och plockar svamp på en måndag? Det gör man ju på fredag, precis innan alla andra hinner ut och knycker kantarellerna för oss.

Men vad hände? Jojo, på en plats där vi aldrig förut har sett en gul svamp, men däremot en skog av ”paraboler och mikrofoner”, det vill säga stolt fjällskivling i olika utvecklingsstadier, där snubblade vi nu plötsligt över ett fält av kantareller som på ett par kvadtratmeters yta gav ett kilo – rensad vikt!!

Tänk nu en gång till på Ingvar Carlssons svar. Det låter ju gulligt, eller hur? Visserligen kanske han borde ha svarat ”Fred på jorden skulle göra mig lycklig”, men det låter ju även riktigt präktigt och anspråklöst att inte önska sig något märkvärdigare än ett bra svampfynd.

Ha! Vad Rollo May aldrig förstod var själva vidden av vilka primitiva känslor svampplockning väcker hos en etnisk svensk. Ingvar Carlsson hade lika gärna kunnat svara: ”Jag blir lycklig när det är just JAG och ingen annan som hittar svampen och helst vill jag att inte en enda jävel ska hitta en enda svampjävel ute i hela skogen!! DÅ först är jag nöjd och glad.”

I går. Då var det en del kantareller som växte i skikt på varandra och hade samlat en massa jord och sand i lamellerna. Skitjobbiga att rensa och vi hade ju redan så många.

”Men hallå”, sa Bobo när jag ville lämna de smutsigaste kvar på marken. ”Vi måste ju ändå ta BORT dem, så att ingen annan upptäcker stället!”

Detta tycker jag att Rollo May borde få veta om oss svenskar.

Margareta