Flisas brev till Klara

HUND

”Hej Klara, hur mår du, jag mår bra. Jag har slutat löpa nu och känner mig inte längre så… rastlös. Du kommer att förstå vad jag menar när du blir äldre. Men det var bra att jag fick lära dig några sexiga tricks redan nu, så att du är förberedd.

Det var kuligt att vara på countryfestival i Torsby. Jag skämdes lite för att mina mattar inte hade några fräcka kläder, som dina människor Inger och Nitte hade, men de har lovat att fixa något till nästa festival.

Själv vill jag nog ha något märkvärdigare än en snusnäsduk om halsen. En läderslinga med sheriffmärke kanske? Vi får prata vidare om detta.

Vi åkte till Memphiscaféet i Östmark efter festivalen. Jag fick inte följa med in och det tycker jag var jättetaskigt. Matte Bobo vräkte i sig tre (3) bitar jordgubbstårta och tog inte med en smula ut till mig!

De påstår att jag har blivit tjock i sommar, men det är jag sannerligen inte ensam om! Vi är minst tre kärringar i den här husbilen som behöver äta mindre och röra oss mer.

För ett tag sedan var vi på Vikbolandet hos morbror Roger och morbror Åke. Det var när det var som varmast, typ trettio grader direkt på morgonen. Då badade vi i deras pool. Det var cool.

Morbror Åke kokade köttgryta åt mig på entrecotekött. Jag gillar Åke jättemycket. Detta var innan mattarna satte mig på bantning.

I dag har vi varit i Grebbestad och Hunnebostrand. Det är rätt okej. Då får jag åtminstone extra godbitar i form av räkor. Men jag känner ju lukten av majonnäs, det gör jag.

I morgon ska vi åka till Spiken och Läckö. Det gillar jag. Då blir det obegränsat med bad i Vänern och kanske en och annan bit salt rökt sik eller lake. Och så får jag träffa moster Ann och morbror Stefan. Det kan också ge något, om mattarna tittar åt ett annat håll.

Mattarna har inte spelat annat än countrymusik sedan vi lämnade Torsby och nu har de äntligen skaffat Spotify också. Jag har ytterligare en morbror och moster, Jerry och Eva. De enda med husbil. Och två löjliga små hundar, Cotte och Caesar, lika pilska bägge två. Hundarna alltså.

Men okej, Caesar kan jag stå ut med. Han väger typ två kilo och gör inte mycket skada här på jorden. Det räcker att jag drar upp ena överläppen så fattar han att han har gått för långt.

Men i alla fall. Nu tände även Jerry och Eva på det här med country – mest för att Jerry vill klä ut sig med läderhatt och pikadoll (plus att jag tror att han väldigt gärna vill se sin vackra Eva i en sexig broderad västernskjorta med axelok och broderier).

Vi får väl se vad Caesar och Cotte hittar på för utstyrsel. Med mattarna vet jag redan; Margareta vill mest åt bootsen och en snygg broderad skjorta, och Bobos rumpa kommer onekligen att bli fin i ett par chaps.

Så jag tror att bästa tipset på ett roligt återseende kommer att bli på någon bra countryfestival nästa år. Jag ringer dig i förväg så att vi kan prata ihop oss om klädseln. Hälsa Inger och Nitte!”

Flisa (genom Margareta)

Surt om söt exportsuccé

BLOGG

När vi i höstas gjorde vinskördereportage hos familjen Sipp i Alsace, Frankrike, blev vi inbjudna till dagens personallunch. Slaktarn hade fått slut på kött dagen innan, så madame urskuldade sig för den enkla måltiden.

Vi tyckte den var delikat: En klar soppa med grönsaker och därefter ett urval salta och väldoftande kittostar som njöts tillsammans med hackad gräslök, gräddfil och nykokt skalpotatis.

”Men det här är ju precis som när vi äter sill”, utbrast jag. ”Exakt samma tillbehör, byt bara ut den salta osten mot sötsur sill och ni har en genuint svensk sommarrätt!”

Etienne Sipp fnissade i samförstånd med hustru Martine.

”När vi är i Sverige äter vi er inlagda sill tillsammans med färdigköpt potatissallad”, avslöjade Etienne. ”Och så dricker vi Kiviks söta cider till. Då känner vi att vi är i Sverige.”

Å herregud. Här sitter man bland fransmän, ett folk som föds till gourmeter, och så får man höra såna chockerande avslöjanden. Fast jag borde ha varit förberedd. Polarbrödet, gott folk, polarbrödet.

”Detta är inte människotjänlig föda”, fnös mitt halvfranska ex en gång för längesen när salig Linjeflyg serverade renkött med pepparrotskräm på en halvt uppblött, sötsliskig polarkaka. ”Det här skulle ingen fransman få över sina läppar! Brödkulturen i Sverige är nog det som oftast får mig att vilja flytta härifrån.”

Och vad är nu Sveriges första livsmedelsbaserade exportsuccé till just Frankrike? Om inte ”pain suedois”, som är en äkta och oförfalskad polarkaka. Fransmännen är som galna i brödet, köper det både i smörgåsform i delikatessbutiken, och då ofta med lax på, och i stora paket på stormarknaden.

När vi vid våra resor i Frankrike konfronteras med fenomenet glider vi tyst och generat förbi hyllorna med polarbröd och gör som vi alltid gör när vi är i Frankrike. Köper våra knapriga baguetter hos bagarn två gånger om dagen så att vi vet att det bara är timmar gammalt. Då känner vi att vi är i Frankrike.

För övrigt läste vi häromdagen att våra svenska sillinläggningar är på väg ut i världen på bred front. Tänk det ante mig.

Margareta