Att bli en sämre människa

BLOGG

Vi har blivit av med ett utvecklingsprojekt om husbilsturism som vi har lagt ner massor av idérikedom och arbetstid på, hittills obetald. Vi kom med idén och en ungefärlig plan för genomförandet, men fick hjälp med att forma en ansökan om förstudie. På vägen lyckades de som skulle hjälpa oss se till att nittio procent av 220.000-kronorsuppdraget las ut på en annan konsult. Häpp.

Jag försöker reda ut vad som egentligen är den största skadan i sammanhanget. För projektets del vet jag att det alltid blir väldigt mycket sämre när man ska försöka flytta över en idé från en person till en annan. En stor del av esprin och genomförandekraften försvinner på vägen.

Jag kan också se att det är svårt för en annan konsult att matcha alla de samverkande kunskaper och kommunikationsmöjligheter som Bobo och jag har i husbilssammanhang och det innebär troligtvis att de intentioner vi hade aldrig kommer att genomföras.

Sånt känns ju också trist. Vi ville ju väl. För bygden och för husbilsturismen, och för oss själva som kunde få betalt för våra kunskaper. Win-win-win, typ. Men nu blir det lose för oss, sannolikt lose för bygden och husbilsturismen, men win för den andre konsulten (som för övrigt givetvis är man).

Men allt sånt där är en baggis i jämförelse med den själsliga skada man lider när man blir bestulen på en idé och en långt framskriden projektplan. Stölden innebär att jag blir en sämre människa, en person med egenskaper som jag inte vill ha.

Jag förlorar min tillit till andra människor, jag tvingas bli bevakande och förtegen, jag måste börja skriva sekretessavtal så fort jag avhandlar en idé med en person i någorlunda beslutande ställning.

Jag tvingas inse att mitt värstascenario, det jag (eller snarare Bobo) kallade min paranoia-noja, blev det som verkligen föll in. DET är den stora skadan, att jag måste bli varse att en del människor är precis så ruttna som jag från början och på ren intuition befarade att de skulle vara.

”Jaja, men håll dig till intuitionen i fortsättningen då”, kan man ju säga.

Mja, det är nu inte så lätt. Fingertoppskänsligheten får sig en saftig smäll av såna här händelser. Man litar knappt på sin hund längre.

Det kommer att repa sig. Det finns redan en rad människor omkring Bobo och mig som förklarat sin tillit till vår förmåga och gärna vill ha oss till projektdrivare. Och jag kommer givetvis att lita på dem. Igen och igen, för allt annat skulle skära sönder mig som människa.

Men det kan nog ta ett tag, kära vänner i Värmland, Stockholm och Göteborg.

Och till dem i Dalsland som har förrått Bobo och mig och vårt projekt… ja vad ska man säga? Så lite som möjligt tydligen.

Margareta

Viktchocken i Väse!

BLOGG

Handen på hjärtat, när vägde ni er sist?
Vi gjorde det häromdagen och fick en chock. Nu gäller det att lätta på packningen!

Vi gav oss ut på en liten helgtur runt Vänern och hade blygsamt

I mörkret utanför ICA

BLOGG

Sitter i husbilen på parkeringen vid Konsum och ICA i Grebbestad. Det är första maj, solen har gått ner och mörkret har lägrat sig. Raggarbilarna kommer och drar en repa ibland med musiken på högsta decibel. Ett gäng aningen överförfriskade grabbar skrålar sig fram över torget. Det är lördag, det är fest. Det är okej. Det är liv. Mer liv än i Skållerud i Dalsland, jag lovar. Och det är mysigt så länge det inte blir värre.

Vi har sällskap av femton andra husbilsekipage. De allra flesta från Sverige, några få från Norge. Trodde det skulle vara tvärtom. En sak är gemensam: samtliga husbilar jag kan se från min plats i vår bil, nio husbilar, är helt mörklagda. Och klockan är bara tio på lördagskvällen. Det var lika mörkt i åtta bilar för en timma sedan.

Jag tror inte att alla redan ligger och sover. En del tittar nog på teve. Vad andra gör vet jag naturligtvis inte. Men jag tror att vi gör ungefär samma saker när vi slår läger; tar en drink, lagar mat (om vi inte äter ute), sitter och äter länge och pratar, kanske läser, ser på teve.

Och vi som inte dragit för gardinerna ser vad som händer runt omkring oss. Raggarbilar som sagt, hundrastare, ungdomsflockar, en ensam person på väg nånstans, ett par som hånglar sig fram över asfalten. Vi har ännu inte dragit för våra gardiner. Margareta sitter och skriver på sin dator och jag på min. Det är full insyn i vårt rullande hem. Inget spännande alls för andra att se. Och vi kan se ut.

Jag tycker det är tråkigt att det är mörkt i alla andra husbilar. Det får mig att känna mig ensam trots att vi är sexton husbilsekipage här. Känner mig på något sätt utestängd. Löjligt, javisst. Men ändå. Varför först parkera nära varandra som för att söka skydd och gemenskap och sen stänga för?

Vi drar inte för gardiner och persienner hemma förrän vi går till sängs så varför skulle vi göra det här? Lite av tjusningen med att åka till Grebbestad och parkera mitt i smeten är ju att se folk. Så tycker jag. Och respekterar naturligtvis att andra tycker annorlunda. Kanske tycker andra att vi inte har någon integritet som visar vad vi pysslar med efter mörkrets inbrott. Kolla då in oss och upptäck att vi förmodligen gör samma sak som du. Dock ser vi inte på teve. Vi har ingen i husbilen, men vi har teve hemma.

Men jag vill ha er här, ni husbilsresenärer runt omkring oss! Det känns som att vi har något gemensamt, en passion för nomadliv. Vill gärna träffa er och prata om upplevelser och resor långt borta och nära. Ska samla mod för att komma till er och knacka på och säga hej. Hinner du före så är du välkommen till Laikan!

 Bobo

TT-linjen favorit i repris

BLOGG

För länge i världen sen var TT-linjen det självklara valet ut i Europa. Ni vet: ”Jag tog färjan till Travemünde…”

Från Karlstad tog det en bekväm dagsetapp ner till Trelleborg, sedan kunde man gå ombord vid elvasnåret, dricka en sängfösare och sova sig igenom överfarten. Vid sjutiden på morgonen var det bara att ge sig av.

Sedan skaffade rederiet större och snabbare fartyg och hela upplägget raserades. Helt nya avgångstider och bara några timmars sömn. Då var det bättre att ta vägen över Danmark.

Fast nu gjorde vi ett nytt försök med TT-linjen, helt utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Vissa av deras avgångar är nämligen de billigaste som finns. 750 kronor för en husbil inklusive oss, plus tillägg för varje meter överstigande sex meter. I vårt fall stannade notan då på 850 kronor för oss och bilen.

På utresan innebar det att vi fick tillbringa en astråkig kväll i en restaurang med medioker mat och en porrfilm rullande i det glasomgärdade och därmed högst synliga rökrummet. Men det går ju att titta åt ett annat håll.

Vi kom fram mitt i natten och orkade bara köra en timme innan vi knoppade in på en bensinmack. Men tack vare den extra körtimmen klarade vi oss ända fram till Kehl/Strasbourg nästa dag, och det i tid för att hinna få bra ställplats och en lokal pilsner före middagen.

På hemresan gällde budgetpriset enbart den senaste nattavgången, med avresa halv tre på natten. Vi åt och sov i husbilen precis utanför hamnen i Travemünde, vaknade till lagom länge för att checka in till en sovhytt och kunde sedan sova ända till nio nästa morgon.

Den resan kostade oss 1.550 kronor inklusive tvåbäddshytten.

Att ta sig tur och retur mellan Sverige och Tyskland för 2.400 kronor är inte illa. Och på köpet slapp vi hela tråkresan genom Danmark plus ytterligare ett tiotal mil i Tyskland.

Margareta