Så minns vi Kasper

HUND

[nggallery id=18]

Vår familj har lidit en tung förlust. I måndags eftermiddag fick Kasper en akut spruta in i evigheten. På operationsbordet visade det sig att han hade en stor tumör i bukspottskörteln.

Rådjurens revansch

BLOGG

Jag körde ju ihjäl ett rådjur i höstas och lämnade två tonåriga kid föräldralösa vid vägkanten mellan Grums och Säffle.

I eftermiddags var jag övertygad om att rådjurens hämnd hade kommit. Jag var ute med hundarna på en av de få vägar i närheten av vårt hus som fortfarande är framkomliga. Vägbanan är smal och drivorna vid vägkanten så höga att de når mig till axlarna.

Men det kommer högst en bil om dagen där, så jag brukar släppa hundarna och räkna med att det går vägen. Den här gången var jag till och med så nonchalant att jag vågade ta ett telefonsamtal medan hundarna strosade fram i det bländande vackra vintervädret.

Att prata i telefon under hundpromenader är annars ren idioti. Hundarna märker direkt att min uppmärksamhet sjunker och hittar på alla hyss som finns.

Den här gången var det dock inte hundarna som ställde till det. Plötsligt när jag höjer blicken får jag se fem rådjur komma sättande på vägen. Rakt emot mig. FEM stycken på en väg så smal att den nätt och jämnt rymmer en personbil.

”Vafan gör jag nu”, sa jag lite svettigt till Cecilia som jag hade i luren. ”Det kommer fem rådjur springade mot mig.”

”Tja, du står väl still”, sa Cecilia trankilt. ”Men har du inte hundarna med dig, vad gör de?”

Faktiskt inte ett enda dugg. Dessa fega små skitar, som i normala fall kan börja skälla bara för att en snökoka faller från ett träd, löste den stressade situationen genom att helt enkelt inte låtsas om den. De fortsatte att trava vägen fram, fullständigt likgiltiga inför att de hade tjugo snabba och spetsiga klövar klapprande runt öronen.

Två av rådjuren vek av in i skogen, medan de tre första fortsatte framåt i snygg formation med det högsta i mitten. Och det såg verkligen ut att sätta fart rakt emot mig.

Jag svalde hårt några gånger, men stod kvar som en isstod på marken. Hann tänka på de övergivna kiden och på den där kvinnan som hittades ihjälstångad av en älg förra året.

Några sekunder senare var hela situationen över. Rådjuren strök förbi mig så nära att jag kände vinddraget, men de var lika ointresserade som jag av direkt kroppskontakt.

Där stod jag i snöröken med mobilen fortfarande vid örat.

”Vad hände, gick det bra”, hörde jag Cecilia fråga.

”Jodå’”, sa jag matt innan vi fortsatte prata om ditten och datten.

Men nu har jag bestämt mig. Jag ska aldrig mer prata i telefon när jag är ute i skogen. Nästa gång jag står mitt i en hjord med fem rådjur vill jag vara fullständigt närvarande.

Nu ska jag ta med mig kassen med rotfrukter och hitta ett bra träd att lägga dem under.

Margareta

Curling, dock inte -förälder

BLOGG

Hade en lousy natt i går. Blev liggande i soffan och tittade på curling. Det är inte så perverst som det låter, jag kommer från Karlstad som har traditioner i sporten. Till exempel så gjorde Kattis Hultling, numera kommentator i SVT, goda resultat i curling under sina år i Karlstad. Men i alla fall. Själv var jag en gång i tiden bortskämd med att vara lite lagom allroundbegåvad i sport och klarade det mesta som hade med boll att göra.
Syrran, två år äldre, kom i dåligt sällskap bland snobbiga seglare och internatgymnasister (Lundsberg) och valde curling som vintersport.
En kväll när jag hade kört ”promenadåkning” i rinken på Färjestad fick jag chansen att pröva curling.
Piece of cake, tänkte jag. Gick dit, fick en sekunds instruktion och hivade i väg stenen så att det brakade i isen (på den tiden gjorde man en pendlande rörelse och lyfte faktiskt stenen en bit bakom sig innan man tryckte iväg den), sedan snurrade den jävla tingesten i en ohygglig fart rakt över min bana och vidare över till nästa (det är detta som är själva curlingen, att stenhelvetet snurrar som besatt och virrar i väg hur långt som helst i sidled om man inte passar sig) spelbana, där den brakade rakt in i boet och sprängde bort alla stenar som fanns.
På läktarn ovanför curlingbanan satt hela Färjestads A-lag och fikade efter en träning. De hade jättekul. Det hade inte jag. Inte heller spelarna på den bana jag hade ödelagt.
Men vad kul att Sverige tog guld i denna konstiga sport. (Syrran blev för övrigt aldrig någon stjärna heller.)
Margareta