Åh, alla dessa läsarkontakter!

BLOGG
Bobo på kontoret_1729_1

Det är tur att vi älskar att ha kontakt med våra läsare, för den här veckan har telefon- och mejltrafiken gått tät.

Äntligen skulle vi försöka komma ikapp med all administration som halkat på efterkälken när vi togs på sängen av att försäljningen av Nomadliv tog raketfart redan från dag ett.

Så vi satte oss med de lindrigt roliga excelarken och prickade av inkomna betalningar. När vi var klara fanns en hel del kvar som inte var inkomna, så vi skickade ut ett påminnelsebrev.

Och enligt den berömda lagen om alltings j-ligheter, hade vi förstås missat att pricka av alla betalningar som hade registrerats hos banken den 30 juni, den mest frekventa betalningsdagen på hela sommaren. Alla som betalade sin räkning fredagen den 27:e, lördagen den 28:e och söndagen den 29:e juni är registrerade den dagen vi missade att pricka av. Härligt!

Bobo, som har fått de flesta samtalen, har tidvis sett lite blek ut, men när vi andra frågar henne om vi ska ta över svarar hon:

”Nejdå, det är visserligen tråkigt att vi har klantat till det så, men när jag väl har folk i luren brukar vi ha riktigt trevliga samtal, så jag kör på ett tag till.”

Nu plöjer vi mejl för det vilda och hoppas snart ha rättat till alla felärenden. Dessutom kan vi glädja både oss själva och vår kära läsekrets med att vi håller på att lägga över hela vårt prenumerations- och faktureringssystem på ett riktigt proffsigt företag, så nu ska det snart var slut med nybörjarfelen och vi kan koncentrera oss på att göra en allt bättre tidning. Puh.

                                                                                              Margareta Jonilson

I Säffle på en kopp kaffe

BLOGG
_DSC2793_W2

Nomadliv genomför ett riktigt grävarbete till nästa nummer och det förde oss till Säffle.

Här kontrollerade vi hur bra kommunen är på att erbjuda gråvattentömning till husbilsresenärer som tar E45:an genom landet.

Säffle är för övrigt en speciell kommun eftersom den genomkorsas av både E45 och E18.

Och när vi nu ändå var där och septembersolen strålade som om det hade varit en dag i juli kunde vi förstås inte låta bli att slå oss ner och ta en kopp kaffe vid vackra Stenmagasinet intill Byälvens strida vatten.

Resultatet av grävarbetet kan du läsa om i Nomadliv #4 som kommer ut omkring 20 oktober.

Margareta

I drajans paradis, hick!

BLOGG
NP_8028_W

Vi visste inte ens att det var dit vi var på väg. Vi hade färdats över vådliga bergspass genom Pyrenéerna och landat nere i havsnivå på en ort vid namn Leucat, ”Katten” som vi raskt döpte stället till.

Dit åker vi inte tillbaka. En iskall semesterort skapad i betong som verkligen inte skulle locka ett enda kattdjur någon längre stund.

”Men Sète, då? Där var jag med en folkabuss för många år sedan och det var jättecharmigt!” Sa jag aningslöst.

Lika jävligt där. Som det kan toka till sig på trettio år.

”Åehh”, brölade Bobo efter ett antal konstnärliga manövrar med ratten i trängda lägen. ”Nu vill jag bara komma till en riktigt sliten liten j-a håla där det inte finns en enda brygga med lustjakter eller en enda strandpromenad. Bara vanligt folk som dricker pastis och en parkeringsplats utan bom!”

På något vis råkade vi hamna i Marseillan, som stämde på denna beskrivning i varje avseende, utom att det faktiskt fanns en småbåtshamn där. Och under över alla under, så gled vi in på en gratisparkering utanför postkontoret där vi helt fräckt stod kvar över natten (ihop med två andra husbilar) och ingen sa flasklock.

Vad vi inte hade en aning om när vi susade in i stan var att vi hade hamnat i helgedomen ”Noilly Prats Hemort på Jorden”.

Nu kanske inte alla är lika torsk på dry martini som vi, men den som är det VET ju att den enda vermouth som är riktigt godkänd är Noilly Prat. Eller NP, som vi initierade säger.

Men hör här då: Det finns även röd och gul NP! Den röda går på export, främst till USA så att de kan göra en anständig Manhattan därborta, men den gula, ”Ambre”, finns bara att köpa vid tillverkningsorten.

”För att ni ska vilja komma tillbaka till oss”, log säljaren vänt.

Tur att han sa det, för på samma nyckfulla sätt som vi råkade hamna i trevliga lilla Marseillan, på samma sätt slank vi därifrån innan det egentligen var meningen, så nu får vi likt förbannat nöja oss med den torra vita NP:n.

”Lite osis kanske, men å andra sidan fick vi ju med några hektoliter Tanqueray från Andorra, så vi lär klara oss”, konstaterade Bobo.

Och här vill gärna drajans vänner inflika att NP och Tanqueray-gin är grunden för all vettig tillverkning av en god dry martini.

Man kan tvista om hur mycket av det ena och det andra, hur många oliver, huruvida det ska vara lime- eller citronskal som gnids in i glaset och så vidare.  Men torr gin och torr vermouth måste det vara. Snabb och effektiv kylning och snabb konsumtion innan hela härligheten ljumnar är också avgörande för den optimala smakupplevelsen. Santé!

                                                                                                        Margareta

Den koleriska tiden är här

BLOGG
Mössa_1403

Då var det dags att gå in i vår mest koleriska tid. Nej, jag menar inte tillbaka-från-semestern-tiden, för någon semester har man inte som redaktör för en nystartad tidning som bland annat handlar om husbilsresor. Utan det är bara att ge sig ut och jobba på vägar och torg hela den varma tiden på året.

Nej, den koleriska tiden inträffar numera sex gånger om året och är helt förknippad med det vi kallar pressläggningstiden. När vi är tillbaka från alla reportageresor och ska slå ihop nästa nummer av tidningen.

Nomadliv jobbar fortfarande ganska mycket med principen ur hand i mun, så när den ena tidningen är skickad till tryck och vi river ner våra sidskisser från väggarna är det skriande tomt ända tills vi samlar ihop våra styrkor och går igång med nästa magasin.

Det är där vi är nu.

Redaktörn (jag) med optimistiskt tonfall: ”Jamen titta, vi har ju redan fått ihop nästan en halv tidning!”

Layoutchefen: ”Det säger du varje gång. Men jag vet hur mycket som återstår jag.”

Sedan börjar vi riva i högarna av ”ska göras”, ”är nästan klart”, ”bara bildtexterna kvar” och ”fortfarande mest en from förhoppning”.

Då sjunker mitt tonläge en aning. Sedan en aning till, och till sist har jag hamnat i den gamla välbekanta publicistiska känslan ”men hur i helvete kunde jag tro att det här skulle gå?!”

Jag vankar koleriskt av och an, gnäller på att bilder är för ljusa eller för mörka, blir vansinnig när folk inte har levererat korrekta faktauppgifter så att jag måste ta fram dem själv, rusar in till säljavdelningen bara för att försäkra mig om att alla sitter vid sina telefoner och slavar timme ut och timme in – och så där håller jag på.

Jag är kort sagt den mest obehagliga redaktör jag har träffat när jag är inne i den här perioden.

Men lugna och fina nu. Det kommer att gå. Jag har hittills aldrig varit med om att en tidning inte blir klar när det är sagt att den ska bli klar. Det kommer även jag att erinra mig om ett litet tag.

                                                                                                                                                                                                   Margareta, schäferred

”Som trots allt inte missar ett tillfälle att glädja sina medarbetare och läsare med en ny mössa när hon är på Megashop.se och handlar kontorsvaror”

Bobo

Mössa_1403