När campingen är det bästa

-Frankrike, HUSBILSREPORTAGE
Camping_0013_W

Frankrike, Paris. Aldrig trodde jag väl att jag skulle komma att campa i Paris. Ännu mindre trodde jag att campingen skulle visa sig vara det roligaste på hela resan!

 

Vi har visserligen sagt i Nomadlivs redaktionella policy att vi inte ska fokusera på campingplatser och camparens praktiska resevillkor i våra reseberättelser.

”Det vore ju som att göra resereportage och stanna vid att skriva om flygresan och hotellrummet”, har vi resonerat.

Nej, i Nomadlivs reportagetexter är det möten med människor och miljöer som ska skildras. Fakta och praktiska tips lägger vi i faktarutorna.

Men om nu livet på campingplatsen är det roligaste på hela resan? Om människorna och miljön på campingen är roligare att möta än de trötta helgfirarna i le Marais dagen efter 14 juli?

En gång i tiden var Paris en mittpunkt jag sökte näring från flera gånger om året. Underbar mat, spännande människor, vackra prylar och nyskapande kläder att köpa med sig hem. Storögda vandringar längs boulevarderna där folk kunde vara klädda hur som helst och ha vilken hudfärg som helst. Sena kvällar på caféer och nattklubbar, långa bruncher dagen efter.

Ja, det var då det. Nu har mina behov och intressen förändrats, medan Paris är den minst föränderliga stad jag vet.

Det som har tillkommit är fler metro- och pendellinjer, tusentals rullskridskoåkare i city på fredagskvällarna och en artificiell sandstrand vid Seine om somrarna. För varje gång jag har återvänt har det visat sig vara allt svårare att få tag på den där riktigt goda maten och priserna har stigit så mycket att det gör ont. Att behöva betala nio euro för en halvliter öl minskar nöjet med cafésittandet.

Nu är jag gnällig, för visst är Paris fortfarande en av världens vackraste städer och många gånger är det just hennes oföränderlighet, hennes ställning som Den Eviga Staden, som är hennes största kvalitet. Men denna sommar var jag ute efter någonting annat. Ett nytt möte, en vuxen, medelålders upplevelse av min ungdoms drömstad – och den blev en besvikelse.

Så vilken tur då, att campingplatsen i Bois de Boulogne visade sig vara en pärla!

Vi känner oss lite osäkra och valhänta när vi rullar in genom bommen till ”Camping de Paris” i östra delen av Boulognerskogen. I både Bobos och mitt fall är detta faktiskt vår första campingupplevelse sedan barndomens tältande på västkusten för fyrtio år sedan och spridda nedslag med folkvagnsbuss i kontinentala Europa en del år senare.

Hur gör man? Tar de kreditkort nuförtiden? Hur är kulturen på campingplatsen, hur ser de oskrivna reglerna ut? Kan man gå i badrock till duschen? Så här mitt i Paris? Hur gör vi med fotbolls-VM, jag såg ingen teve vid receptionen?

Förväntan och frågor. Nyfikenheten som hela tiden driver oss framåt. Den sköna känslan när man just ska få ta reda på något man inte visste förut. Men också den där kittlingen av osäkerhet innan man vet svaret. Nu är hela husbilslivet en enda stor fråga för oss och förhoppningsvis tar det riktigt lång tid innan vi får svaren. Litet i taget, nya erfarenheter, aha-upplevelser. Det får inte gå för fort innan saker blir rutin. Att söka nya erfarenheter är att göra en liten nedstigning tillbaka till barndomen, att tillfälligtvis skaffa sig fräscha, häpna ögon igen.

Fast just den här gången, precis när vi kommer in på campingen, byts min positiva förväntan mot en nervös chock. Jag ska lämna in mitt kontokort i receptionen för en depositionsdragning och upptäcker att kortet inte ligger i plånboken. Har aldrig hänt mig förut. Jag tappar fullständigt koncepterna och lämnar Bobo i sticket med att böka sig in till vår campingruta bland trånga passager och täta enkelriktningar. Jag far omkring inne i hela husbilen som ett våp i upplösning och letar i alla fack och fickor som finns, men utan resultat. Först när jag en lång stund senare samlar mig och blir metodisk visar det sig räcka med ett telefonsamtal för att få reda på att kortet ligger kvar på en bensinstation strax utanför Århus i Danmark och kan avhämtas på hemvägen.

Lättad lyfter jag blicken och upptäcker att vi står prydligt parkerade på en fin plats med solen in från rätt håll och nära Seines strand. Vi tar en nyfiken promenad genom området utan dröjsmål. Tittar på husbilar, kommenterar roliga lösningar och beundrar de små husbilarna, de splitter nya folkvagnsbussarna med lyftbart tak, fräcka små Pössl och La Strada. Det är alltid de små husbilarna som vinner vårt hjärta och vi filosoferar över om det beror på ett slags medelålders längtan tillbaka till ungdomen och hippieeran med dess skraltiga och charmiga folkbussar.

Må så vara. Nu är vi där vi är i livet och har redan börjat prata om att installera Tempurmadrasser i alkoven på vår moderna sjumetershusbil.

Under vår rekognosceringspromenad konstaterar vi att camparna i Paris inte bär blanka träningsoveraller, vita tubsockor och högklackade sandaletter. Utan är klädda som folk är mest. Vi upptäcker också att det är okej att gå till duschen i badrock.

Vi ser inga härdar med interrailare med blockflöjt och gitarr, en kategori resenärer som i många år har hållit oss borta från de billigaste härbärgena på resor genom Europa. De flesta tältare ser istället friluftsmässiga ut och har svindyra kängor och goretexkläder.

Tillbaka i vår egen ruta börjar vi fingranska grannarna i närområdet. Familjekonstellationen till höger om oss förbryllar oss. Två lite äldre kvinnor och en något yngre man. Den ena kvinnan är rörelsehindrad och behöver ofta hjälp med att ta sig ut och in i husvagnen. Kan mannen vara personlig assistent och kvinnorna systrar? De är rätt lika när man tittar efter. Men nu håller mannen den icke rörelsehindrade kvinnan väldigt ömt om ryggen. Aha. De är ett par och så har den handikappade syrran fått följa med. Undrar hur det känns för henne. Snacka om att vara femte hjulet, och ställa till besvär och allt. Inte undra på att hon börjar dricka vin redan till lunch.

Vid de andra grannplatserna är alla reflektorgardiner fördragna och fordonen låsta. Jaja, några måste väl turista inne i stan också, det är väl strängt taget därför vi alla är här. Men vi väntar en liten stund till, va? Det är så varmt. Under markisen har vi i alla fall skugga, och förresten borde väl cidern vara kall nu?

Vi kommer inte iväg till stan den dagen och kvällen och heller inte påföljande dag. Men framemot middagsdags dag nummer två sätter vi oss på cyklarna och tar oss in till Place de Madrid där det finns en bra metrostation. Där finns också flera trevliga restauranger, så varför brôta iväg ända in till city för att få middag? Om vi kommer tillbaka till campingen före midnatt kommer vi dessutom att ha suverän utsikt över 14 julifyrverkerierna.

Det hinner bli avslagen långhelgslördag, lördagen efter fredagens nationaldagsfirande, innan vi äntligen pallrar oss in till centrala Paris. Vi har hittat en ännu bättre cykelrutt som tar oss till metrostationen Porte Maillot, två hållplatser från Charles de Gaulle Étoile och med ett pärlband av andra bra stationer utmed linjen.

Flera timmar senare är vi trötta och svettiga, men uppsluppna och nöjda med dagens shopping: Två jättepraktiska förvaringsboxar till husbilen i textil som vi köpte på rea på Habitat i Tour Montparnasse och en Gardenaslang på tio meter med fyra olika kopplingsmöjligheter. Samt en insynsskyddad badrock i tjock frotté. Som sagt. Intressen och behov har förändrats över tid.

Vi slår oss ner på ett välbesökt, gayorienterat café i kanten av Maraiskvarteren och ruinerar oss på några Perrier och cola light. Fortsätter senare till ett litet torg i närheten av rue de Temple och rue de la Verrière, även det en plats som brukar uppvisa ett härligt persongalleri men som denna dagen-efter-dag känns lite dävet. Här suckar vi tungt när vi inte hittar en enda genuint fransk rätt på någon av menyerna runt torget. Italienskt och amerikanskt är vad som gäller. Caesarsallad, pizzabitar och club sandwich. Och happy hour-öl för sju och en halv euro istället för nio. Man tackar.

Men nu gnäller jag igen. Klart att det finns bättre ställen, klart att det fortfarande går att äta franskt för någon hundring eller två och dricka ett glas anständigt médoc för några tior. Men den här gången lät vi tröttheten och högsommarvärmen övermanna oss och snart är vi tillbaka på vår kära camping.

Här tar vi en ny kvällspromenad bland vagnar och tält. Ser våra medresenärer blanda sallad och korka upp vin, hälla av pastan och köra igång grillen. En behaglig och trygg hemmakänsla infinner sig. Fantastiskt hur fort vi har gjort campingplatsen till vår självklara bas. Fascinerande hur snabbt vi har blivit campare efter ett långt liv som ihärdiga flyg- och hotellresenärer.

Eller har alla år som har förflutit mellan somrarna i Saltviks Camping i Grebbestad och vår nyinköpta Laika bara varit ett tillfälligt uppehåll?

                                                                                                                                 Margareta Jonilson