Det blir i alla fall tätt till tvåan…

BLOGG
Musslor LÅG 0086

Det är inget smart att börja en tidningsutgivning med att göra sina läsare besvikna. Gudskelov är det heller ingen av Nomadlivs läsare (de som har haft chans att läsa den alltså) som är besvikna på själva innehållet, men många som beställde tidningen strax efter förra månadsskiftet har fortfarande inte fått någon tidning i brevlådan.

Det betyder inte att vi har gått i konkurs eller att hela upplagan har brunnit upp, utan har att göra med en kombination av ett par klantigheter och byråkrati som gör att postutdelningen av nästa omgång tidningar dröjer.

Så hav förtröstan – din tidning kommer att dimpa ner i lådan, men vi är inte hundra på om det blir i slutet av nästa vecka eller om det dröjer ännu några dagar.

En liten, liten tröst än ändå att därefter ska det bara dröja ytterligare knappt fyra veckor innan nästa nummer kommer och det är ännu mer välmatat än det första!

Hundra sidor härlig sommarläsning med svenska och utländska resmål, spännande personintervjuer och praktiska tips inför cykelturen.

Den här gången gräver vi djupare i reglerna kring våra svenska rastplatser – räddningsplankan i ett land som än så länge har alldeles för glest med ställplatser!

Och hur blir det nu i Värmland i fortsättningen? Det ska vi också svara på i Nomadliv #2.

Men först ska vi alltså försöka se till att få ut ettan så fort det någonsin är möjligt!

Och så klurar vi som bäst på hur vi ska gottgöra alla er som nu går i väntans tider.

                                                                           Margareta Jonilson, chefredaktör

Under tiden kan du gissa vilket snabbrecept vi presenterar i nästa nummer.

Bobo Jonilson, bildredaktör

I paradiset utan orm

BLOGG
_DSC2619_W

Massor av hästar samlas på ridanläggningen Hästviken på Hammarö den här helgen.
Ja, alltså hästar som i hästkrafter.
Ett femtiotal husbussar firar tioårsjubileum med föreningen Husbussens Vänner.

– Vi är förmodligen de största nomaderna av alla, säger föreningens ordförande Tommy Karlsson från Karlstad. Vi som åker husbuss söker alltid den ultimata friheten och är för det mesta inte ens välkomna på campingar även om vi ville.

Men på Hästviken på Hammarö finns det både hjärterum och stjärterum för hur många stora fordon som helst. Här arrangeras många stora mästerskap inom hästsporten i bästa tänkbara miljö, med enorma ytor, flera funktionella byggnader och närkontakt med Vänern.

Och nu alltså ett mycket lyckat långhelgsmöte med husbussresenärer från hela Sverige. Själva första maj ägnades åt den klassiska aktiviteten majning, den gammelsvenska beteckningen på picknick ute i det gröna.

Inte en orm såg vi denna soliga och isigt blåsiga dag, trots att vi tog plats i paradiset för vår lunchgrillning vid Vänerns strand. Inga murklor heller, men de står kvar, vänta bara!

I skrivande stund pågår styrelsemöte inför årsmötet på lördag, medan resten av deltagarna laddar inför kvällens gemensamma måltid i Stenhuset.

Nomadliv återkommer med en rapport på temat ”Meningen med Föreningen” senare i helgen.

God förstamaj på er allihop!

                                                                                                              Margareta

Den som väntar på något gott…

BLOGG
Omslag till webb

Alla ni som har beställt en prenumeration av Nomadliv efter 31 mars går förstås i väntans tider nu. Vi lovar att det inte ska ta nio månader innan ni får ert första exemplar, men vi har lite inkörningsproblem med logistiken så risken är att ni får vänta till omkring 16 maj.

Detta ber vi om ursäkt för, och lovar att styra upp våra rutiner bättre till nästa gång. Det är trots allt skönt att veta att även vi som är praktiskt taget ofelbara kan klanta till det ibland.

                                                                                                    Margareta

 PS   Om du har fått fakturan och tycker det är läskigt att betala för något du inte har sett så ska du inte göra det! Tidningen kommer – vi lovar!

 

Ettor och nollor och Tyskland

BLOGG
Internet_2445_W

Jag har ettor och nollor med mig från bröstmjölken. Jag fick reda på att John F Kennedy var skjuten genom att mamma ringde hem och berättade att hon skulle jobba hela natten. Hon skötte telefotoapparaten på Nya Wermlands-Tidningen och nu deltog hon i ett febrilt mottagande och skickande av bilder över jordens yta. Den gången analogt, så jag överdrev det där med ettor och nollor.

När Lisa Skoglund sprang finalen på 400 meter häck i Los Angeles 1984 stod vi på redaktionen och såg hur fyra skikt av svartvita skuggor matades fram i telefotomottagaren och förundrades över att vi nu kunde publicera fyrfärgsbilder tagna en kort stund tidigare på andra sidan Atlanten.

De avgörande sprången när det gäller kommunikationsteknik sker nästan alltid i samband med stora internationella mästerskap. Tänk bara när SvD hade en helsidesbild från friidrotts-VM i Göteborg 1995 tagen från ett luftskepp ovanför Ullevi och skickad med GSM-signaler. Det var stort. Jag ryser.

På 1990-talet jobbade jag mycket åt Telias och Ericssons interna medier och kunde på nära håll följa hur den digitala teletekniken förändrade hela vårt sätt att kommunicera.

Ja, överallt utom i Tyskland då. Här svär jag långa ramsor varje dag över klena bredbandslinor och en enorm snålhet med wifi.

I dag hittade vi till och med en gammal ålderdomlig internetstation i ett köpcenter i Heiligenhafen, någon sådan har jag inte sett ens i Fjärran Östern på de senaste sju-åtta åren. Men här behövs den.

Försiktigheten med öppna wifinät har sin förklaring i att tyska internetoperatörer ställs till ansvar för information som har passerat deras utrustning så länge det inte går att identifiera avsändaren. Det är därför vi avkrävs en inloggning i till exempel T Mobils nät innan vi kan surfa gratis eller mot avgift i ett trådlöst nät.

Sedan är bandbredd ungefär som dasspapper: Den är bäst och billigast i Sverige. När en ställplats väl erbjuder fri wifi räcker det med att några slynglar sitter i husbilen intill och streamar över favoritlåtar från Spotify för att ettorna och nollorna ska ta slut för oss andra.

Nu sitter jag på ställplatsen i Heiligenhafen och arbetar via mitt svenska bredband. Har jag tur går det upp på 3G-nätet, men oftast stannar det på 2G. Det funkar så länge jag håller mig till ord, ty sådana väger oerhört lätt i digitala sammanhang. Det blir värre när Bobo ska dundra på och lägga ut sina bilder.

Men snart ska vi sammanstråla med vännerna Gunilla och Bosse och de ska få förklara för oss hur de löser sin uppkoppling i land efter land när de reser runt i Europa. Sedan berättar vi för er. That’s what friends are for.

                                                                                                       Margareta