Portugal – ett paradis för fricampare och naturälskare

-Portugal, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=47]

Portugal har stulit våra hjärtan fullständigt. Håller man sig bara undan golfinfernot mellan Faro och Albufeira verkar man kunna köra ner mot vilken kuststräcka som helst och finna en ljuvlig plats i solen. Där det går att fricampa.
Sagres och Porto Covo blev våra nya kärlekar.

Förälskelsen slog till ögonblickligen och obönhörligt. Vi hade lämnat trivsamma Fuzeta och Tavira bakom oss och så snabbt som möjligt passerat genom de motbjudande lyxghettona runt Faro och Albufeira.

Vi hade startat sent, så mörkret började redan falla och vi var lite hungriga och småkinkiga. Hade ratat ett par campingar som omedelbart gav oss ångest av vantrivsel.

– Okej, sa Bobo och gäspade. Nu kör vi sista chansen. Vi drar längst ut på sydvästra udden av Europa och där stannar vi hur det än ser ut. En natt klarar vi.

Mot Sagres alltså. Det var helt mörkt när vi rullade in på campingen, men vi föll för stället redan på doften. De vindpinade martallarna och enebuskarna hade dränkts av solvärme hela dagen och utsöndrade nu skymningens fuktiga aromer.

– Oj, sa jag. Det luktar Västkusten men upphöjt till fem. Underbart!

Och det var med den doften i näsan vi vaknade nästa morgon, till det strålande solsken som följt oss under hela resan. Vi galopperade ut på hedarna för att inte missa något.

De första vi stiftade bekantskap med var bodysurfarna vid Praia do Tonel. De kom springande nerför de branta trapporna ner till sandstranden, ivriga att fånga förmiddagens dyningar som bryts till praktfulla surfvågor precis innan de slår mot stranden.

Några andra vågor finns inte att tillgå denna dag. Atlanten ligger nästan spegelblank.

Vi går uppför trapporna igen och går så nära de branta stupen vi törs för att kunna ta bra bilder. Vi fnissar nervöst och håller hela tiden ett öga på varann och de lösa stenarna längst ut mot stupen. Det svindlar.

Vi sträcker på benen i en långpromenad över hedarna och saknar hundarna. Påfallande många campare i Sagres har hundar med sig. Det finns alltid gott om husdjur bland campare, men här är de ännu fler än vanligt och många är stora. Labradorer och golden retrievers. Kanske är detta fågeljaktmarker, funderar vi.

I vilket fall som helst är inte Sagres stället man åker till för att gå på nattklubb. Det vilar en air av friluftsliv över hela stället och det är fler än vi som har dragit på sig vandrarkängorna och sätter av i ambitiös takt i terrängen.

Fast på somrarna föreställer vi oss att orten kryllar av unga bodysurfers som nog vet att roa sig.

Vi hittar minst fyra ställen som tagits in av fricampare. Tre av dem med havsutsikt rakt utanför vindrutan.

Som vanligt kan vi inte avgöra om de lokala ordningsmyndigheterna hade varit lika generösa med plats om det hade varit sommar och hårt turisttryck, men flera husbilsresenärer som vi kommer i samspråk med under årets vinterresa intygar att Portugal är ett snällt land att vara i för fricampare. Medan det har blivit tufft i Spanien.

Så här på vintern håller Sagres för en eller två dagars besök. Vi stannar en natt till, mest för att få njuta av naturen, doften och solen som vräker ner över oss hela tiden. Och vi vet att vi kommer att vilja åka tillbaka hit.

På campingen har vi en tysk naturist till granne. Han tror att han har skylt sig genom att omgärda sin tomt med ett stort draperi, men tygstycket glappar rätt ordentligt in mot vår plats. Emellanåt ställer sig grannen framåtlutad med överkroppen halvvägs in på passagerarstolen och den nakna rumpan vänd mot solen. Alltså, hur angeläget kan det vara att bli solbränd ända in i tarmarna?

Sagres ligger i ett nationalparksområde som sträcker sig ända upp till strax söder om Lissabon. På kartan är de små vägarna som går genom området markerade med grönt allihop, vilket betyder ”scenic route”, naturskön väg.

Vi ögonnjuter oss igenom hela sträckan från Sagres till Porto Covo. Noterar att husen här ute på vischan är nyrappade i vitt och har nylagda tegeltak i stort sett allihop. Vi utgår ifrån att det är något EU-program som har ryckt upp standarden.

– Jag minns när jag kom till Portugal som ung liftare, säger Bobo. Det var i början av sjuttiotalet och jag fick en chock över hur fattigt det var. Att det fanns något sådant i Europa. Då var det som allra värst på landsbygden, men här ser det ju hur välmående ut som helst.

Även Porto Covo hittar vi på ren chans. Vi ser på kartan att det ska finnas en camping där och åker in. Den sista biten väg in mot byn är förjäklig, men vi skumpar vidare. Och får vår belöning.

Byn slutar i en brant klippstrand med utsikt till… ja, det blir väl Amerika egentligen. Om inte Madeira ligger i vägen. I våra ögon är det bara hav till världens ände.

I Porto Covo är det så vackert att vi börjar bli lite självkritiska. Jag tar en lång promenad i i kvällens smöriga släpljus som tänder en glödande lyster i de rödaktiga strandväxterna. Mot detta står den grönblå havet och de djupa vikarna med gulvit sand.

Och så en jävla massa fula husbilar överallt. Ärligt: Vi blir alltid glada i hjärtat när vi ser husbilar för då vet vi att vi har hittat ett boställe, men ingen kan få mig att tycka att campingfordon är snygga. Eller att de pryder landskapet.

Fast den plats som vi väljer är den som vanpryds minst av vår närvaro. Det är redan en utpräglad parkeringsplats i gatumiljö. Poängen är att vi från den har panoramautsikt över havet från vår markis. Och flera små trivsamma barer på gatan bakom ryggen.

När vi nästa dag dessutom hittar en utmärkt internetupkoppling i det lilla biblioteket intill saluhallen lägger vi raskt in Porto Covo i vår mapp ”favoriter”.

Sedan stävar vi vidare mot en gammal bekant favorit, Lissabon, där vi efter en veckas stillsamt lantliv utmed kusten får riva loss lite grann. Vilket i vårt fall betyder att sitta nedsjunkna i sofforna på Portvinsinstitutet och beställa in så många sorters portvin vi orkar på en kväll.