Så minns vi Kasper

HUND

[nggallery id=18]

Vår familj har lidit en tung förlust. I måndags eftermiddag fick Kasper en akut spruta in i evigheten. På operationsbordet visade det sig att han hade en stor tumör i bukspottskörteln.
Kasper blev tio år sånär som på några veckor och vi hade glädje av honom i nästan exakt nio år.

Kasper kom till oss i februari 2001. Hans första matte upptäckte att han var för vek för att bli den lydnadschampion hon hade tänkt träna upp honom till. Vi önskade oss en kompis till Flisa, då nästan två år, och genom goda krafter blev det så att Kaspers och Flisas behov möttes.

Deras första möte, ute på det stora fältet i Fiskebäck, Göteborg, var rörande. Kasper blev smällkär direkt och tog strid när Flisa uppvaktades av en stor svart blandishanne.
Kaspers första matte fick torka tårar och intygade:
”Han har aldrig ens vågat titta på en större hanhund förut. Han brukar lägga sig på rygg och kissa när någon utmanar honom. Men er Flisa är tydligen värd att ta strid för. Det är magiskt att se. Här ska han stanna!”

Och det gjorde han. Han fick byta namn från Kenzo till Kasper och vi fick ta en ny träningsomgång med honom i långlina när han försökte rymma i skogen. Lite osäker på om han egentligen hörde till.

Men ganska snart blev han trygg i vår familj och begrep att han skulle hålla sig nära sin flock när vi var ute på våra långa promenader i Änggårdsbergen, Fiskebäck och Slottsskogen.

Med tiden blev vårt fritidshus i Dalsland, Sparra, en viktig bas för både oss och hundarna. Här kunde vi släppa dem rakt ut från dörren, och den som verkligen utnyttjade sin frihet på landet var Kasper. Han blev snabbt vår gårdshund, grabben som valde ut den högsta punkten på tomten och bevakade hela omgivningen därifrån.

När han var riktigt kaxig vågade han jaga bort räven. Det krävde visserligen att räven var minst 300 meter bort och inte plötsligt stannade, för då tvärnitade även Kasper och blev högst besvärad. Gäspade stort och tittade åt ett annat håll.

Det obefintliga jaktintresset var en av de saker vi verkligen uppskattade hos Kasper. Visst satte han iväg efter ett rådjur eller en kanin som strök förbi honom, men det räckte att vi sa ett avmätt ”neeej”, så stannade han praktiskt taget i luften och kom tillbaka till oss.

Det gjorde att han och Flisa kunde få i stort sett obegränsad frihet i skogen, på ängarna och på våra glest trafikerade skogsvägar i Sparras omgivningar. Det är ju precis så man vill leva tillsammans med sina hundar.

Lagotto romagnolo är en ras som från början användes för att apportera sjöfågel. Och takterna sitter fortfarande i. Några av Kaspers lyckligaste stunder var när vi kastade pinnar i sjön så att han och Flisa fick bärga dem tillsammans. Vi talar inte om småpinnar, utan gärna halva stockar. Deras teamwork var imponerande. Vi gick till sjöarna i vår närhet så ofta vi kunde.

Numera bor vi permanent i Sparra, och i flera år har hundarna haft ett gott liv här på landet. När vi är ute och reser har de haft högt avhållna hundvakter, som också bor lantligt och fritt.

Fast vi hade tänkt ta med dem i husbilen i fortsättningen, även utanför Sveriges gränser. I höstas fick både Kasper och Flisa rabiesvaccin och tanken var att de skulle följa med oss ut i vår så fort snön ämnar smälta.

Nu blev det inte så för Kaspers del. Han fick sitt trygga, älskade Sparra som sin sista anhalt innan han blev hämtad till Stjärnhunden. I lördags sprang han lycklig och pigg i snön, på söndag morgon insjuknade han och 36 timmar senare fick han sin insomningsspruta. En chock för oss, men ett kort lidande för Kasper.

Vi sörjer. Och vi kommer alltid att minnas Kasper för hans snabba flörtiga sidoblickar, hans glupskhet som gjorde hans vita friska tänder överflödiga i alla år, hans oändliga tillgivenhet och kelighet som gjorde att han charmade vilken flåbuse som helst på nolltid, hans fantastiska förmåga att klättra i träd (så länge som det fanns godis att hämta däruppe nånstans…), hans torpedväckningar när han hörde att någon av oss hade fått upp ett ögonlock och han blev tvungen att hälsa oss till en ny dag genom att mosa våra ansikten mot kuddarna.

Hans andedräkt… kanske vi kan klara oss utan i längden, men just nu skulle jag göra allt för att få känna den flåsande i ansiktet på mig när jag vaknar i morgon bitti.
Men så blir det inte.

Vår käraste älskade Kasper, tack för allt du gav oss – och lycka till hos Stjärnhunden. Du kanske får äta hackkorv hela tiden däruppe.