Säg ”borobo” istället, Jacoby!

BLOGG

Visst kan man vara hemmablind, det kan man. När det gäller Volvo består hemmablindheten mest av att vi åtminstone fram till 740-serien  tyckte att bilen var lite småtöntig. ”Villa, volvo och vovve”, ni vet. Inte alltför äventyrligt.

För en svensk kan det också bli en chock att komma ut i världen och inse att Volvo överhuvudtaget inte är ett bekant ord, än mindre ett varumärke, på stora delar av jordklotet.

Ta en så stor marknad som Brasilien, med 190 miljoner invånare och en yta lika stor som Europas. Här är Volvo ett urstarkt lastbilsmärke, men personbil? Nä, på sin höjd ser man ett par Volvo i veckan i tjugomiljonersstaden Sao Paulo.

Ändå kan jag inte låta bli att resa ragg när nye VD:n Stefan Jacoby meddelar att Volvo skulle ha ett ”diffust” varumärke utanför Sverige. Skitsnack! Där Volvo överhuvudtaget har en marknad är varumärket hur tydligt som helst.

I Japan, personbilarnas stamort på jorden, är Mercedes det märke som de kriminella klanerna, den inhemska maffian, med fördel använder. Ingenting som vanligt hederligt folk vill bli förknippat med alltså.

Samtidigt lever även japanerna i perceptionen att europeiska bilar på något sätt skulle vara bättre än deras inhemska. Det är, vet ju alla med insikt i bilindustrin, en total missuppfattning, men antagligen en otrolig seger för varumärkesbyggarna i Europa. I ohelig allians med den gängse jantekulturen i Japan.

Det vanliga sättet för en japansk man att introducera sin familj för en affärsbekant är: ”Jag ber om ursäkt för mina fula fru som lagar så dålig mat och mina dumma ungar”.

Översatt: ”Jag ber om ursäkt för min halvtaskigt hopkomna Lexus och min dysfunktionella Subaru”…

Men om en japan vill trotsa den låga svansföringen och visa sig lite märkvärdig, då kan det ske genom att familjen skaffar sig en europeisk bil. Vill man med sitt bilinnehav dessutom visa att man har ett liv, en fritid som sträcker sig utanför att tågpendla till och från jobbet flera timmar varje dag, då väljer man en Volvo (uttal: ”Borobo”). Med plats för golfklubbor, fiskeutrustning och/eller barnens sportprylar.

Därmed har japanen signalerat en mycket hög status. ”Vi är en familj med ett liv”. (”Och vi tillhör inte merca-maffian.”)

Därför kan Volvo PV ta ruggigt bra betalt för sina bilar i Japan. Det kallar jag ett bra – och tydligt! – varumärkesbygge.

För att inte tala om Volvo Personvagnars viktigaste marknad, USA. Där talar valanalytiker vart fjärde år om att ”Volvo-delstaterna” tillhör valets mest vägledande. Det är här den välutbildade medelklassen dominerar. Den som prioriterar säkerhet, bränslesnålhet och en skandinavisk livshållning framför vräkigt bensinslöseri i omoderna amerikanska bilar. Det anses vara en attraktiv och viktig valmanskår.

Jag har aldrig ägt en Volvo. Jag föredrar min fula och dumma Subaru som lagar usel mat och vars barn är skolans mest obegåvade, men som har den bästa fyrhjulsdriften i världen och bara går och går så långt jag vill och alltid tar mig ut från vår lantliga tomt hur lerig vägen än är.

Men rätt ska vara rätt, Stefan Jacoby. Volvo har ett starkt och tydligt varumärke på många marknader i världen och blanda nu inte bort det med VW:s profil som ser helt annorlunda ut. VW har en enormt imponerande licenstillverkning på en rad gigantiska marknader, som Kina, Brasilien och Indien – men brukar sannerligen inte anses indikera hur de amerikanska valen ska sluta.

Bitte denken Sie daran, käre lille nya Volvochefen!

Margareta