São Paulo – en brötig kärlekshistoria

ANDRA RESEREPORTAGE

[nggallery id=59]

Ett tag trodde jag att jag var den enda människan i världen som gillade São Paulo. Men då glömde jag alla paulistas, stadens egna invånare.
De älskar sin hopplösa, brusiga, trafikförstoppade och….och…. och alldeles underbara stad!
Så då är vi sådär tjugo miljoner som gör det.

Att flyga in över São Paulo, Brasiliens största stad och kommersiella centrum, är en sällsam upplevelse. Det spelar ingen roll hur högt uppifrån man börjar titta, så brer stan ut sig så mycket att man inte kan se slutet på den åt något håll.
Och husen är höga. Skulle man någonstans längst ut periferin av São Paulo lyckas hitta ett enfamiljshus så är det antagligen ett plåtskjul i en favela. I centrum betraktas ett hus som lågt och familjärt om det understiger tjugo våningar.

På många av höghusen finns helikopterplattor. Det säger en del om trafiksituationen i denna stad som tror sig ha någonstans mellan arton och tjugofem miljoner invånare och därmed kvalar in bland världens fem största. Megalopol brukar man säga om São Paulo. Jädrigt mycket större än en metropol.

Men jag kommer gryntidigt till den internationella flygplatsen Guarulhos och kommer inte att besväras av morgonrusningen. Då tar det ungefär 45 minuter att ta sig in till stadsdelen Jardins precis intill stora huvudgatan Avenida Paulista.
Det är här jag brukar bo. Ja, faktiskt ”brukar”. Mitt arbete för mig till Brasilien flera gånger om året och även om jobben sällan är förlagda till just São Paulo ser jag alltid till att få några dagar extra här, både i början och slutet av resan.

Ytterst få européer begriper varför. När man kan åka till Rio de Janeiro bara tjugo minuters flygresa norrut. Jodå, jag åker till Rio också ibland, men min stora kärlek är och förblir ”Sampa”, som vi säger när vi kuttrar som mest över stan.

Det var en kärlek som tog tid på sig att växa fram. Det finns ingenting hos São Paulo som kan kallas charmfullt eller insmickrande. Det är en förfärligt brötig, högljudd, skitig, nersliten och på många håll ful stad.

Men också spännande, färgstark, bubblande och berusande livskraftig. Det är hit som tusentals fattiga brasilianare från andra håll i landet strömmar för att pröva lyckan. Och inte så få hittar den.
Det finns pengar i São Paulo. Detta är huvudkontorens, bankernas och de flotta butikernas stad. Och industrins. São Paulo brukar kallas Sveriges näst största industristad. Bara de svenska företagen sysselsätter omkring 50.000 paulistas.

På vägen från flygplatsen passerar jag till exempel Ericssons betongbunker till huvudkontor.
Det var uppifrån Ericssons helikopterplatta jag under mitt första besök i São Paulo för åtta år sedan fick den svindlande överblicken över stan. När jag nu kliver ur taxin på Alameda Jaú i en av São Paulos mest fashionabla stadsdelar är jag en av de små myror jag såg på marken den gången.

Jag drar ett djupt andetag och suger in dofterna. Redan på flygplatsen har jag hunnit äta min första ostboll, ”pao de queijo”. Ett litet petitchouxliknande tilltugg som är en av anledningarna till att jag ständigt längtar till Brasilien.

Senare på dagen, när jag har checkat in och duschat bort nattflygningen, kommer jag att gå upp till Avenida Paulista och beställa in ett halvdussin pao de queijo och en stor bägare ”vitaminas mista”, en blandad fruktjuice tjock som en milkshake men mycket nyttigare.
Sedan är jag installerad, jag har brasilifierat mig och kan börja koppla av.

Är det söndag går jag troligtvis bort till parken Trianon mitt emot Moderna Museet och kollar in t-shirts. Där finns en kille som varje söndag på staketet till parken hänger upp en ny kollektion med återanvända t-shirts som han har vänt ut och in på och gjort nya tryck och sömnadsmönster på. Kostar sällan över en svensk femtiolapp och är garanterat unika.

Antikmarknaden som pågår under Moderna Museet är jag inte intresserad av, men har jag glömt att ta med mig en billig skitklocka köper jag kanske en kopia för en femtiolapp längre fram på Paulista.

När jag går i de här kvarteren är jag inte det minsta rädd för att bli rånad eller bestulen, men det finns andra gator som kan vara lite beska. Så när jag går till dem stoppar jag pengarna innanför byxlinningen och lämnar finklockan i värdeskåpet.

Nu drar sig dagen fram emot eftermiddag och solen letar sig in till de två enkla uteserveringarna med vita och gula plastmöbler som ligger i hörnet av Paulista och Casa Branca. Uteserveringar är inte São Paulos bästa gren, så på dessa blir det trångt när öltörsten sätter in. Öl är däremot en mycket stark brasiliansk gren. Vad gäller konsumtion bör landet kunna tävla med proffs som Tyskland och Tjeckien.

Den brasilianska ölen är ljus och känns tunn, men håller cirka fem procents alkoholhalt. Den dricks antingen som fatöl i små glas, ”chopp”, eller i stora flaskor som ställs fram i kylare. En pissljummen öl i Brasilien är en ren otänkbarhet.

Och när det nu ändå är söndag är det en plocktallrik med ”picanha” som gäller, små utsökt grillade köttärningar från en styckdel där fettkappan sitter kvar och ger mustig smak åt köttet. Äts med tandpetare, kanske ihop med oliver och osttärningar.

Hade det däremot varit lördag hade jag tagit en långsam promenad till Praca Benedito Calixto i Pinheiros där det är loppmarknad. Det är längesedan jag slutade köpa något på loppmarknader, men atmosfären runt dem brukar vara rolig. Blandningen av kitsch och och äkta, utbudet av lokal gatumat, ansamlingen av bohème chic-människor som går runt bland stånden med sakkunnig min och diskuterar design med säljarna.

När det är kaffedags parkerar jag mig på Espaco Alberico Rodrigues sköna blandning av café och boklåda med god utsikt över loppistorget. Utmed korridoren som leder från bokhandeln till caféet längre in i lokalen är väggarna klädda med författarporträtt. Praktiskt taget bara män och inte en enda svensk författare. Ibsen dock.
– Men signora, lägg bara en röst på den ni vill se på väggen så kanske hon sitter där nästa gång ni kommer, säger Alberico Rodrigues entusiastiskt och pinnar iväg efter en röstsedel.

Det blir förstås Selma Lagerlöf. Jag letar efter en tjugosedel för att bespara Alberico Rodruiges bestyret med att få fram en bild av henne i sin brasilianska litteraturhistoria, men har bara Linné på mig. Vidhåller min röst på Selma och sveper den sötaste cappuchino jag drabbats av hittills i mitt liv innan jag går vidare. Det är inte för kaffet man går till Espaco Alberico Rodrigues.

På helgerna äter paulistas lunch sent så jag har god tid på mig att arbeta mig tillbaka till mina finkvarter för att välja restaurang.  Det räcker egentligen med att gå den branta backen uppför Rua Bela Cintra så har jag nog att välja på. En av favoriterna när jag tillfälligtvis har tröttnat på den brasilianska maten är La Table O&Co, en vacker och rofylld gårdsservering innanför butiken Oliviers & CO som säljer olivoljor och tvålar och annat som kan göras av oliver. Här är gästerna rätt välbärgade men ändå avspända, ofta unga familjer med barn. Maten medelhavsinspirerad och inte billig men vällagad.

Längre upp på gatan ligger Burgers & Bistro, en krog med den osannolika blandningen ostron och hamburgare. Och nu ska jag bli outhärdligt snobbig  och avslöja att jag aldrig äter ostron någon annanstans än i Brasilien nu för tiden. Alla andra ostron förbleknar i jämförelse med dem från Santa Catarina i Brasilien. Stora, mustiga och med tuggmotstånd. Vissa klagar på att de är ”too chewy”, men jag vill hellre ha något att bita i än en organism som far förbi gomseglet som ett litet slime.

Så: Ett halvdussin ostron och ett glas brasilianskt bubbelvin till förrätt och en halvblodig nötburgare med grönmögelost och chilenskt rödvin till varmrätt. Muito bom!

Det här med vin är ett känsligt kapitel i Brasilien. Landet är för varmt för att ha bra inhemskt vin (möjligen kan en vit miólo gå ner i enklare sammanhang, men absolut inte en röd). Då tänker man sig förstås att det är enkelt att ta in ett argentinskt vin istället, från det närmaste grannlandet. Icke. Brasilianare gillar inte Argentina ett dugg och hävdar alltid att de antingen har slut på argentinskt vin eller att argentinarnas viner är kassa.
Europeiska viner är inte att tänka på, de är så hårt tullbelagda att en vanlig Periquita går på 140 kronor redan i mataffärn.
Så chilenskt får det bli och det är ju inte det sämsta.

Jag skulle kunna fastna här. På maten. Brasilien har 188 miljoner invånare och lika många kor. Köttkulturen i landet är fantastisk och vill du frossa i kött utan att ruinera dig är detta stället att göra det på, i konkurrens enbart med Argentina.

Å andra sidan är det underbara med São Paulo att det är en av världens mest invandrartäta städer. São Paulo har världens största population av japaner utanför Japan. São Paulo har världens största population av italienare utanför Italien.
Av världens cirka 16 miljoner libaneser bor fem miljoner i Libanon och lika många i São Paulo.

Finns det några matkulturer som är bättre än dem i Japan, Italien och Libanon? Och gissa om du kan få det bästa av dessa i São Paulo, där råvarorna är i toppklass.

Men min kärlek till São Paulo handlar inte bara om mat. Och den handlar inte i första hand om lediga lördagar och söndagar.
Det är vardagsnerven som är så lockande i São Paulo. Det finns inget tillbakalutat och ”amanã”, i morgon, i São Paulo. Här jobbar folk, vare sig det är i fabriker eller på märkvärdiga kontor.
Vardagen är tydlig, vilket gör det lätt att för en stund låtsas att man hör till. Det är berusande att låta sig sugas in i tempot när alla går hem från jobbet och slinker in på en ”lanches” för en öl eller vitaminas och några bitar plockmat. Samtal böljar, kvällstidningar ögnas igenom, mobiltelefoner går varma och fotbollsresultat diskuteras.

Efter ölstoppet väntar hemmet en stund, men så fort kvällens såpor är över vid tiotiden strömmar alla paulistas ut för att äta middag. I alla fall känns det ofta som om det är alla.
I São Paulo finns inga stränder, men ofta dolda pooler på tak och terrasser. Det passar mig. Först ett rejält dagsverke, sedan en stund vid poolen innan kvällens aktiviteter tar vid.

Vore jag tjugo år yngre skulle jag dessutom kunna vittna om ett rikt och smått hysteriskt nöjesliv, men nu får jag nöja mig med att  konstatera att jag alltid blir lika imponerad av de konserter och evenemang som affischeras varje gång jag kommer till São Paulo. Jag har varit där samtidigt som Madonna, salig Pavarotti, Ricky Martin och Londons Symfoniorkester. För att nämna några.

Och så är det som sagt bara tjugo minuters flygresa eller fem timmars bekväm bussresa från São Paulo till Rio de Janeiro.
Men Rio, det är en helt annan historia så den tar vi en annan gång.