Selmafebern fortsätter – här campar du vid Mårbacka

-Sverige, HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=40]

Selmafebern kommer att fortsätta under 2009, för då är det 100 år sedan vår folkkära författare fick sitt Nobelpris, det första som gick till Sverige,
Mårbacka lockar redan 50.000 besökare per år och har blivit klart bättre med åren,
Och det finns fina campingmöjligheter i omgivningarna.

I den nya tidningen Allt om Husbil & Husvagn nummer 4 2008 har Nomadliv en fyllig artikel om Selma Lagerlöf och Mårbacka. Den kan ni gott ta och läsa, men vad som inte framkommer där är vilka campingmöjligheter som finns i närheten.

Dels har vi svårt att tro att husbilar blir bortfösta från Mårbackas egen parkering om man skulle vilja bli kvar där över natten. Det går i alla fall att ställa frågan.

Dels har vi själva kört några andra lösningar. Ett par gånger när vi har haft ärende till Sunnetrakten har vi parkerat husbilen på någon av kundparkeringarna till matbutikerna i centrum. Parkeringsplatserna är naturskönt belägna vid ortens marina och med utsikt över en del av Fryken som slingrar sig genom Sunne.

Lite stoj får man räkna med, för bara några hundra meter bort ligger en krog med levande dansbandsmusik på bryggan om sommarhelgerna.
Och lite raggarstråk är det nog i de här krokarna, men hittills har det för vår del bara inneburit att vi har fått se ett och annat spännande fordon, inget annat.

Vill man vara mitt i smeten tar man in på Kolsnäs Camping, en högklassig anläggning vid Frykens strand och centrum för Fryksdalsdansen i slutet av juli. Största dansbandstävlingen i Sverige innan den på teve började.

Sommarn 2008 var Sven-Ingvars där och det kan man kanske som utsocknes tro är en tröttsamt återkommande händelse, men det är inte sant.
Sven-Ingvars hör till dansbandseliten och är Kungar, spelar ingen roll att de bara har fem mils resa till Sunne. När de kommer hit är det en händelse.

Om man istället vill softa fricampar man på parkeringen till Restaurang Nils Holgerssons mellan Sunnes golfbana och Rottneros. Krogen ligger insprängd som en bunker under det stamfrändemonument som vi värmlänningar vanvördigt kallar ”fläskkotletten” (formen på landskapet Värmland), men har en underbar utsikt ner mot Fryken.
Här tillbringade vi och ett tiotal andra husbilsekipage från olika länder i Europa en spektakulär åsknatt förra sommaren.

Golfrestaurangen har ingen märkvärdig mat, men man kan alltid få sig en bekväm frukost där och precis  innanför golfshopen finns ett gratis duschrum. Toaletterna inne i golfshop och restaurang är trevligare än Vägverkets på utsidan av anläggningen.

Och när ni ändå är i faggorna vore det synd att missa utsikten från Selmas ”Gurlitta Klätt”, dvs Tossebergsklätten några mil norrut på 45:an. Vi har provåkt med vår Laika på Fordchassi 135/350 och vet att åtminstone den klarar klättringen.

Väl däruppe provar du givetvis nävgröt/motti med fläsk. En anrättning vi har ärvt från de för längesedan invandrade finnarna. Nävgröten består av skrädmjöl som ihop med vatten stompas till klimpar och sedan överhälls med flottet från det stekta sidfläsket. Äts med händerna och doppas i lingon. Oliiidligt gott!!

2009-01-01  Margareta Jonilson

Uppdaterat 2009-05-13
150 år efter sin födelse är Selma Lagerlöf fortfarande ständigt aktuell. Ny forskning publiceras, julens stora satsning från SVT var en serie  som skildrar Selmas liv med Helena Bergström i huvudrollen.
Och varje år strömmar 50.000 besökare från hela världen till Mårbacka i Östra Ämtervik.

”…Och det är därför som det än i dag alltid finns en paradisfågel, det vill säga en påfågel, här på Mårbacka.”
Vi har kommit till det sista rummet på visningen, Selmas fullproppade bibliotek och arbetsrum, och har just fått höra berättelsen om hur den treåriga Selmas tillfälliga förlamning bröts när hon under en resa till Strömstad fick syn på en uppstoppad paradisfågel.

Precis som under hela visningen hittills står vi alla trolbundna och lyssnar med halvöppna munnar på guiden Henrik Norman. Detta är ingen sval och saklig beskrivning av ett älskat författarhem, det är ren show och stor underhållning. Värmländsk berättarglädje när den är som bäst.
På klockrent, men fortfarande begripligt, fryksdalsmål drar Henrik Norman anekdoter som många av oss har hört förr, men nu får ett nytt liv.

Visningen börjar naturligt nog i entréhallen. Hallen var ett halvofficiellt besöksrum där hela personalen med familjer, ett sjuttiotal personer, samlades till jul för att lyssna på den radioutsända julbönen, och det var här Selma Lagerlöf tog emot besökare som hon inte kände.

Det första man ser när man stiger in i hallen är ett vinterlandskap av Rackstadmålaren Gustaf Fjaestad. Konstverket skänktes av alla socknar i Värmland på författarinnans åttioårsdag, då hon började gå mot slutet av sin författargärning och hade fått sina böcker spridda över hela världen, hade mottagit Nobelpriset och var invald i Svenska Akademien.
Ja, alla socknar deltog i insamlingen utom en. Grannkommunen Västra Ämtervik på andra sidan Fryken.

Tillfrågade om huruvida de ändå inte skulle vara med på gåvan svarade sockenledningen: ”Nja, Lagerlöf må vara stor i Östra Ämtervik och kanske på en del andra håll, men här på andra sidan sjön är hon itt’nå särskilt inte…”

Faktum är att oginheten mot Selma Lagerlöf och hennes författarskap levde länge. När artikelförfattaren gick i skolan i Karlstad på sextiotalet var det visserligen obligatoriskt att åka till Mårbacka åtminstone i varannan årskurs, men samtidigt fick vi höra att Selma egentligen inte var en ”riktig” författare, hon var en snäll sagotant, en skolfröken som tecknade ner sina halvtaffliga skolberättelser och fick dem utgivna.

I ett samlat Bonnier-band från 1984 skriver Sven Delblanc i förordet till varje bok att Selma Lagerlöf nog hade en talang för att få ihop små trevliga muntliga berättelser, men saknade förmåga att episkt sätta samman dessa och därmed skapa litteratur.
Selma själv tycks dock inte ha varit anfäktad av konstnärliga tvivel. När det i början av förra seklet började florera rykten om att hon skulle nomineras till en plats i Svenska Akademien var hon tydlig:
”Nej, i Akademien vill jag inte sitta, jag vill hellre få Nobelpriset.”

Och det fick hon ju, 1909, som första svensk. Priset var inte bara viktigt som bevis på uppskattning av hennes författarskap, utan hon behövde helt enkelt pengarna.

Två år tidigare hade hon lyckats köpa tillbaka själva huset på Mårbacka, som på grund av ekonomiska problem gick familjen ur händerna 1890. Med prispengarna på fickan kunde hon nu köpa tillbaka resten av egendomen, jordbruket och skogen.
Selma Lagerlöf verkar onekligen ha varit en snäll tant. Och ett skarpt fruntimmer. Hon anställde fler än hon hade råd med på gården och hon betalade dem mer än de andra arbetsgivarna i trakten.

Hon skapade också sitt eget sjukförsäkringssystem. Varje månad drogs en liten summa från den anställdes lön, vilket gjorde att gården kunde fortsätta betala lön när den anställde var sjuk.

Kollegerna i trakten var inte glada åt detta och kallade till ett möte för att komma tillrätta med löneglidningen på Mårbacka.
Selma sägs ha suttit tyst under mötet och lyssnat på alla sura inlägg, sedan reste hon sig, lutade sig fram över käppen och sa: ”Ja, jag vet ju inte vad ni har anställt för folk, men mina anställda är då värda vartenda öre de tjänar!” Slutdiskuterat.

Hon var också en väluppfostrad brevkorrespondent. Fick man brev skulle man svara på dem, ansåg hon. Och som om hon visste hur betydelsefull brevväxlingen skulle bli, så uppmanade hon mottagarna av hennes brev att spara dem och vid tillfälle ge dem tillbaka till henne.
Detta resulterade i en brevsamling på 42.000 brev som blev offentliga 1990, femtio år efter Lagerlöfs död.
Breven ändrade inte så lite på bilden av Selma Lagerlöf. Plötsligt insåg omvärlden att Selma Lagelöf faktiskt hade haft ett par seriösa kärleksförhållanden i sitt liv, och att dessa inte var med män. De verkade dessutom ha förekommit parallellt.

Själv har Selma uttryckt saken så här: ”Jag har det så, att när jag behöver hjälp, bjuder jag hit fröken Olander, och när jag vill ha roligt, bjuder jag hit fru Elkan”.

Förr i världen hade guiderna på Mårbacka full sjå att förklara varför Sophie Elkan hade tillägnats ett helt rum på Mårbacka efter sin död 1921, numera meddelar man trankilt att Valborg Olander brukar betraktas som Selmas livskamrat under fyrtio års tid, medan Sophie Elkan nog var en mer uppflammad förälskelse som eventuellt inte var helt besvarad.

Dagens Mårbacka samlar 50.000 besökare varje sommar, varav 30.000 betalar för en visning. Många strosar också bara runt i trädgården, tar en fika på det utmärkta caféet eller bläddrar i böckerna i bokhandeln.

Stället har med åren fått en rejäl uppryckning, inte minst på guidesidan. Nu är det slut med korrekt rabblande flickor i gymnasieålder som stomme i guidekåren, nu får vi njuta av trygg och mogen berättarglädje, stor kunskap och en rejäl glimt i ögat.
En föreställning värd en stor berättare.