Skottpengar på husbilar

HUSBILSREPORTAGE

[nggallery id=30]

Husbils folket och samerna verkar ha något gemensamt. De rör sig över stora områden och verkar omöjliga att kontrollera! De lyder heller inte under samhällets vanliga regler och omgivningen hittar på nya ord för att inte tappa greppet!

I Åmål är turistchefen både arg och ledsen, husbilsfolket ställer sig inte där han vill! En stor, fin skylt talar om var husbilscampingen är.
100 kr kostar det att stå på en grusplan, granne med två stora soptunnor. Sjöutsikten är bedårande, men den har man gratis var man än befinner sig i staden. I avgiften ingår toa, dusch och latrintömning i gästhamnen, det är bara det att allt är beläget 780 meter från grusplanen.

Ingen, inte ens turistchefen, skulle väl vilja ha 780 meter till toaletten en regnig natt. Eller ännu mindre vilja bära en plastdunk med kiss och bajs utefter det mest omtyckta turiststråket. Att han inte tar turisternas behov på allvar, framkommer när han ironiskt menar att man kunde ha en flotte till (de lata) husbilsägarna för att sjövägen ta sig de 15 meterna över till servicebyggnaden.

Problemet är kanske att man kallar något för camping, istället för, som det heter på husbilsspråket:STÄLLPLATS. Turistchefen har googlat på ordet camping och inte funnit någon bra definition och föreslår därför att man skulle hitta en lokal förklaring på ordet! Jojo, det där känner väl samerna igen! När någon vill köra bort dem, finns det alltid en formulering som visar att staten har rätten på sin sida.

Så nu står det ”Camping förbjuden” på en stor asfalterad parkeringsyta, där husbilarna ställer sig både närmare stan och gratis. Detta rör ju inte husbilarna eftersom de är registrerade som vanliga personbilar och hittills finns det ingen lag som förbjuder folk att sova i sina bilar. (Om detta har skrivits tidigare på Nomadliv).

En filosofisk fråga är varför man köper en husbil, ofta i 6-800.000-kronorsklassen. Jo, det är förstås friheten! I det lilla rullande minihuset är man inte beroende av samhällets inrättningar, såsom tältare och husvagnsägare är. I friheten ligger ju att själv bestämma var, när och hur. Finns det service är det toppen och man betalar gärna för den. Men när servicen är soptunnor och 780 meter till toaletten, då kan man vara utan. Det finns allt utom el, säger den ledsna turistchefen och vet inte att det är just elen som är det åtråvärda för husbilsfolk, som vill spara på gasolen.

Nämnas bör att Åmål har en helt underbar campingplats – Örnäs. Sjöutsikt, restaurang, fina servicehus, golfbana, joggingspår och härliga (kalla) Väner-bad. Den är välfylld med husbilar, de flesta norska och tyska. Alldeles nyligen har den 18:e bluesfesten skakat staden med en välkomnad invasion av musikälskare. Tonerna av gitarr och munspel fick konkurrens av regnsmatter och staden höll på att följa Atlantis öde och sjunka i havens djup.

Husbilsfolket tackade sin lyckliga stjärna för sin investering, när de torra och varma satt i sina ”rullhus” och såg tält och madrasser flyta förbi. De flesta som köpt husbil, sägs vara äldre par, men jag tror att en stor grupp är nomaderna – de som åker runt på festivaler, hundutställningar, marknader, idrottsevenemang och förstås i jobbet.

Den korta tid (en vecka) som jag själv kört husbil kan sammanfattas med OVÄSEN och OREDA! Det är ganska hög ljudnivå, även i en ny husbil och för att inte drabbas av tinnitus, funderar jag på att använda hörselkåpor när jag ska bila genom Europa. I ett hem kan man kosta på sig att ha lite oreda, men i en minimal värld innanför fyra bräckliga väggar, bör mantrat vara: var sak på sin plats! Varje gång jag är på IKEA tar jag ögonmått på deras geniala förvaringsanordningar och beräknar hur många hängande textilfack jag får plats med i de opraktiska garderoberna. Vem har med sig hängande finkläder ut på safarin?
Inte jag!

I mitt smala synfält för drömmar, är det husbilar som har första och största platsen. Ni vet, har man köpt en blå bil, ser man alla blåa bilar, är man gravid, ser man gravida överallt, har man en tax, har ögat en laserstråle som hittar taxar – och precis så är det med husbilar. Idag såg jag en tysk husbil med fyra vita, billiga plaststolar, fastsurrade där cyklarna brukar hänga. (Dom skulle bara veta att man ville förbjuda vita plaststolar på Åmåls caféer). Då har man köpt en husbil för en halv miljon och så har dom inte råd att köpa hopfällbara stolar!

Jag brukar också roa mig med att titta in i hytten på mötande husbilar – vem kör? I 99,5 procent är det mannen. Vad händer om han får hjärtinfarkt? Vem hindrar kvinnan från att köra – hon själv eller mannen? Kan han aldrig få ta ett glas vin eller en konjak? Jovisst, man har ju hemmet med sig, ingen behöver vara chaufför hem. Finns det inga kurser där kvinnor lär sig backa och parkera, så att de också får uppleva hur härligt kul det är att fickparkera en elefant!

Ja, sån´t är livet när man drabbats av ”husbilspandemin” – om jag skulle ta och doktorera i ämnet!

Gunilla Lundbom