Stilla flyter floden – men inte vi!

ANDRA RESEREPORTAGE

[nggallery id=57]

Inte nog med att vi har sju timmars mördande skumpig bilfärd bakom oss. Nu sitter vi i en liten racerbåt och forsar fram i trettio knop på den halvt uttorkade floden Mahakam på Kalimantan.
När vi väl går på grund genomfars jag av…lättnad. Nu har det värsta hänt, nu kan det inte bli värre.

Floden Mahakam löper genom stora delar av ön Kalimantan i Indonesien. Som ett Klarälven i uppförstoring slingrar den sig i mäktiga meanderlopp från norr till söder och fungerar som en oundgänglig transportled för virke från regnskogarna i norr. Och för egentligen allting som ska forslas i nordsydlig riktning, för bilvägarna i den här delen i världen är inte riktigt vad vi skulle kalla bilvägar.

Bördig från Karlstad känner jag lätt igen mig i Samarinda, den stad som vuxit upp på deltat där floden har sitt utlopp. Här håller skogsbaronerna möten på stans finare hotell och här ligger borgmästarens pampiga residens på parkettplats där floden är som vackrast.

Ett vattendrag av den här kalibern påverkar och berör. Folk pratar om det aktuella vattenståndet. Folk klagar över hur skitigt vattnet är, hur mycket bråte som ligger där och förfular vyn och försvårar transporter. Folk samlas vid flodstranden om kvällen för att strosa eller ta en bit mat och vila ögonen på den blanka vattenytan.

Vi intervjuar en ung entreprenör som gjort lycka genom att bygga skyttelbåtar åt oljeindustrin lite längre ner i flodkröken. Nästan allt vi gör i Samarinda har på ett eller annat sätt koppling till Mahakamfloden.

Men nu ska vi vidare norrut, till de stora skogsarealerna i Long Bagun för att titta på avverkning av regnskog. Vi hade blivit lovade en resa i racerbåt hela vägen från Samarinda till Long Bagun, men skogsbolagets enda båt var upptagen så det fick bli sju timmars bilresa upp till ändhållplatsen Tering där vägen tar slut, därefter båt de sista tre timmarna.

Och nu sitter vi alltså här i ”speedbåten” med håret och hjärtat fladdrande i kapp i fartvinden. Ingen flytväst förstås. Å andra sidan så är ju vårt största hot att vattnet i floden är så lågt att denna lilla planande plastbalja avsedd för åtta personer ska gå på grund, så det är inte simförmågan vi behöver oroa oss för.

Vår förare Soemito är uppvuxen vid floden och har navigerat båtar i hela sitt liv. Han sitter ofta på rufftaket och styr ratten med fötterna. Däruppifrån har han bra överblick och kan följa flodens beteende. Han styr ofta långt in i meanderkrökarna och tittar mer på träden vid stranden än på vattnet. Då vet han hur rötterna går och hur bottnen gröpts ur.

Men på grund går vi alltså. I fasansfulla trettio knop. Whiplashen känns som en oundviklighet, men icke. Grundstötningen sker stegvist och nästan mjukt. Det skakar till, skrapar och skakar till igen och till sist ligger vi still.

Soemito tänder en cigarrett och hoppar ner i floden, där läckande bensin börjar bilda regnbågsmönster på vattenytan.
-Neej, flämtar jag. Inte detta också. Måste han röka precis nu??? Har vi ingen snus att ge honom?

Inom ett par sekunder har vår olycksplats samlat lika många åskådare som en bilkrock i en medelstor svensk stad. Innan det small såg vi inte en kotte. Men flodbädden rymmer hur många bosättningar som helst när vi börjar titta närmare. Och det är nästan alltid någon ute i floden och fiskar eller transporterar någonting, ofta i de lokala båtarna med flat botten och stor lastförmåga.

Flera såna båtar med besättning kommer till vår undsättning. Skepparna bara glider ner i vattnet, allihop med en cigarrett i mungipan, och hjälper Soemito att baxa båten flott.  Motorns propeller sitter fast i grovt stenrävel och vi befarar omfattande skador,
men snart är vi loss och Soemito bara vrider på tändningsnyckeln så är vi igång igen. I trettio knop.

Jag suckar tungt och tänker ”Hur blev det så här? Varför måste Bobo och jag alltid färdas så fort? Och på såna här platser, där allt vore som gjort för att sitta i en flodbåt av trä, driven av en tvåhästarsmotor, i dagar eller veckor och sakta följa med floden, hälsa på människorna som lever av och vid den, lära oss något om hur det är att leva under andra betingelser. I rytmen av en sirapströgt flytande flod.”

Jaja, det där får vi ta i vårt nästa liv. Nu är det jobb och effektivitet som gäller. Våra  ciceroner från skogsbolaget Sumalindo tycker den här resan är orimligt lång och ociviliserad och tänker inte sitta och passa oss medan vi letar efter apor och exotiska fåglar ute i regnskogen. Det enda vi ska leta reda på är en lastbil och en hjullastare av rätt märken för våra syften.

Men inte förrän nästa dag. Det har hunnit mörkna innan vi bordar bryggan i Long Bagun och blir eskorterade upp till skogsbolagets guesthouse. Vi är mitt i Ramadan, men nu är det ju mörkt så middagen står framdukad och alla äter med god aptit.

Bobo och jag smiter in på vårt rum och smygdricker pissljummen gin&tonic innan vi frossar i badrummets rika flöde av vatten. Badrummen i Indonesien är – blöta. De har ofta en cementbassäng av den typ vi hade i det källarrum som mormor kallade ”brygghuset” (och som jag tror att hon lutade av lutfisken i) och från den öser man skopvis med vatten både för att tvätta sig och för att spola i vattenklosetten.

Även utomhus är det fuktigt, och värre blir det när åskan bryter lös och regnet dånar ner utanför myggnätet. Små ödlor springer nervöst över väggarna i vårt sovrum, och för att undvika att de tar vägen över våra ansikten låter vi ljuset stå på hela natten. Öronproppar och ögonen täckta av snusnäsduk samt en tämligen skickelsediger dag ordnar nattsömnen utan problem.

Det är så olika vad man blir äcklad av. Hos mig själv har jag upptäckt en aversion mot små taniga asiatiska skägg som får växa sig decimeterlånga. De ser ut som vårtskägg och får min mage att vända sig.

Bobo har mer problem med naglar. När jag nästa morgon storögt berättar för henne att vår unge vackre jeepförare har tånaglar som är filade till en flera centimeter lång spets skriker hon stopp! ”Jag vill inte höra mer, för då spyr jag!”

Men för er andra kan jag ju berätta att de dessutom var målade i olika färger och att han härbärgerade dem i ett par flipflap. Det var nog det som tog mig hårdast. Här hade Bobo och jag transporterat våra blytunga Caterpillarkängor med stålhätta över halva jordklotet för att det brukar vara ett säkerhetskrav i avverkningsområden. Och så kommer den här lille fjanten med badskor och fjollnaglar på tårna!
Dessutom grunnar jag fortfarande på hur han bar sig åt för att nästa dag knöla in dem i ett par gympaskor. Två storlekar extra, eller vad?

Vi hittar våra fordon, vi får bra bilder och bra intervjuer, men hinner inte äta annat än ett par medhavda minibananer och en påse Svenska Lantchips som gör stor lycka när vi smusslar över dem till en medföljande indonesisk fotograf och en knubbig återförsäljarrepresentant från Jakarta.

 De kan inte bestämma sig för om de ska följa fastetraditionen de här dagarna ute i djungeln eller låta hälsan gå före. Vi förespråkar det sista, påpekar att de gör stora fysiska ansträngningar och förlorar massor av vätska i den tropiska värmen. Så jodå, de delar tacksam våra bananer och chips och vi är diskreta inför deras andra landsmän.

Den muslimska traditionen i Indonesien är avspänd och tillåtande och var och en bestämmer själv över sitt förhållningssätt till Ramadan, men de flesta väljer att fasta. När fastan bryts på kvällen spårar den inte ur i de excesser som blivit vanliga i de rika oljeländerna där ”fastan”, vars ideologiska innebörd är man solidariskt ska känna på hur det är att svälta, har blivit en enda månadslång julafton varje kväll när mörkret kommer. I Indonesien låter man magen knorra under dagen och så äter man ungefär som vanligt till middag.
Men gin&tonicen får Bobo och jag smussla med själva, där går gränsen.

Som tur var hade Bobo och jag en del andra jobb att göra i Samarinda, men även det inräknat var uppdraget i Long Bagun det mest transportkrävande jobb jag någonsin gjort. Tio timmars bil- och båtresa plus ett par timmars rast och väntan på båtbränsle åt vardera hållet för en dags hysteriskt flängande med en jeep i regnskogen. Det är inte riktigt sunt.

Vi ska ta en kurs i ”slow travel” nu. Den börjar klockan halv fem i eftermiddag i Tingstadstunneln i Göteborg.