Till Choroni med musik

ANDRA RESEREPORTAGE

[nggallery id=41]

”Bara bussresan mellan Choroni och Maracay är en upplevelse”, sa Sofia på Framtidsresor när hon entusiastiskt gjorde reklam för stället där vi skulle börja vår resa i Venezuela,
Det hon inte sa var vilken sorts upplevelse, Typ en NDU.

”Meu pequeño Brandon” heter chaufförens ögonsten av okänt märke. Min lille Brandon. En rikt och kärleksfullt utsmyckad buss som för tankarna till ett glittrigt positiv eller ett dansbandsdragspel.

Musik är också vad denna buss antagligen är bäst på. Den är bestyckad med fyra femtiowatts Pioneer-högtalare monterade över vindrutan och lika många där bak. Två baskåpor sitter finurligt uppochnedvända i kanten av solskydden och mitt i alltihop tronar själva CD-spelaren som ständigt hålls matad av bussens konduktör.

Prick klockan tolv drar föraren i den brölande tutan, lägger i ettans växel, nickar till konduktören som lägger i första CD:n och justerar ljudnivån till 33 av 40 möjliga, sedan bär det iväg.

Vi har lyckats norpa åt oss platserna längst fram. Närmast högtalarna alltså. Och med bäst utsikt. Eller hur man ska säga. Det är inte alltid man vill veta hur saker ser ut.

Det dröjer bara några kilometer innan det första mötet i en hårnålskurva tvingar chauffören till ett tvärstopp. Bussen får backa några meter och släppa fram den mötande långtradaren.

Med tiden får vi lära oss att det var enbart för att det mötande fordonet var större än vårt som bussen lämnade företräde. Mötande personbilar får istället kasta sig åt sidan så fort de hinner när vår buss forsar fram.

Mellan kurvorna, som kommer med några hundra meters mellanrum som mest, lyckas föraren pressa upp bussen i kanske sjuttio kilometer i timmen, en hastighet som känns svindlande i sammanhanget. I förebyggande syfte tutar han vid ingången av varje kurva där han saknar sikt.

Efter ett tag börjar jag förstå finessen med den spanska diskomusiken som dunkar sig fram genom mina revben och bedövar mina trumhinnor. Den har en avtrubbande effekt på samtliga sinnen och känsloförnimmelser.

Det vill säga även rädslan. Jag orkar liksom inte jaga upp mig över de bråda stupen som vi brakar fram över med detta tvivelaktiga fordon och dess djärva förare. Jag sitter som i en kupa av ljud som skär av och skyddar mig från den skrämmande omgivningen.

Jag vet inte om Lille Brandons förare och alla hans kolleger har gjort den analysen av musiken och dess inverkan, det är möjligt att de har utformat busstrafiken mellan Choroni och Maracay mer på känn, men hur det än ligger till med den saken har de lyckats.

Och när jag väl har sjunkit in i min kupa börjar jag titta mig omkring och kan uppskatta de otroligt vackra regnskogsscenerierna vi har omkring oss. Jag kan betrakta de hisnande stupen precis utanför bussfönstret med beundran och häpnad. Jag har aldrig tänkt på Venezuela som ett land med vackra regnskogar men här har jag beviset.

Choroni var annars tänkt som ett första vilostopp på en lång resa med mycket arbete. Nu blev det inte fullt så mycket arbete inbokat som vi hade trott, men bakom oss hade vi en rent hjärtinfarktskapande Afrika-resa med en kort och intensiv skrivperiod hemma, så vila behövde vi i alla händelser.

Och vila fick vi. Solen stekte från klarblå himmel och värmen kom emot oss som en chockvåg när vi öppnade dörren på vår urcharmiga posada den första morgonen. En stadig frukost bäddade för en lång slö stund på stranden.

Choronis Playa Grande går in som en djup lagun med omgivande bergväggar på båda sidor. Sanden är finkornig och ljus, och parasoller och solstolar står redo för uthyrning i långa rader. Rena paradiset alltså. För den som är lagd åt det hållet.

Själva gnäller vi mest. Jo, det är sant. Det är på stranden i Choroni vi slutligen konstaterar vilka usla beachlovers vi är.

– Fan vad kletigt det är med den här solskyddssmeten, klagar jag. Jag får såna där Niveaminnen när jag är insmord. Du vet när mamma med stressade hårda fingrar smorde in syrran och mig i ansiktet innan vi skulle till skolan i tjugo graders kyla. Vidrigt.

– Mm, svarar Bobo. Jag vet precis. Men då fastnade det inte sand i salvan i alla fall. Det gör det nu.

Vi ligger tysta en stund och hukar under parasollet, noga med att inte få en tå utanför skuggan. Jag har varit i Venezuela förr, och den gången låg jag i godan ro under två heltäckande parasoller en hel dag utan solskydd. Trodde inte man kunde bränna sig i skuggan. På kvällen såg jag ut som en helstekt gris.

– Och egentligen är det ju inget nöje att ligga här och råsvettas och bara försöka undvika att bränna sig, fortsätter jag mina strandfunderingar.

– Fast det kanske vore skillnad om vi gillade att bada, kommer Bobo på. Det är ju det folk brukar göra på stränder.

Vi börjar fantisera om Dubai, om sandfria takpooler eller badområden med gräsmattor och lyxiga solsängar och kypare som springer runt och tar upp beställning. Där har vi trivts som solbadare.

-Eller ute vid stugan, inflikar jag. Där gillar jag att bada, i Vänern. Det är grejer det. Sötvatten och doften av vass.

Det slutar med att vi plockar ihop våra grejer och går hem och duschar av oss oljorna och går och sätter oss längst in i skuggan på en charmig bar i Choronis fiskeby. Där får vi avkoppling och ro, djupt försjunkna i varsin deckare.

Nästa dag spöregnar det och vi kan lugnt ligga kvar på rummet och sova  den sömn som sannolikt räddar oss från utmattningssyndrom den här gången. Så visst får vi vila i Choroni.

Och bussresans nära-döden-upplevelse var ju kul eftersom den stannade vid en nära.