Vita vidder och salta grabbar

ANDRA RESEREPORTAGE

[nggallery id=64]

– Nej, sakta ner! Slow down, slow down, skriker jag och slår händerna för ansiktet. I ögonvrån uppfattar jag att Geraldo ler spefull och ökar farten ytterligare en aning när vi går in i den långa sugande kurvan.

 

Vägen är kritvit och blank, inte ett gruskorn så långt ögat når. ”Det var det jag visste” tänker jag modlöst. ”Jag visste att det var trafiken som skulle ta mig till sist.”
– You see, säger Geraldo när vi trots allt kommer ut levande på andra sidan kurvan. Saken är den att salt ger mycket högre friktion än grus så det är ingen fara. Man kan  köra nästan hur fort som helst i en sån här kurva och däcken biter sig fast i vägen ändå.

Nu var det inte grus jag tänkte på. För mig som skandinav är det omöjligt att få in i skallen att det vita runt omkring oss inte är snö och is. De vitklädda bergen i horisonten, de djupa gröna sjöarna, det vita pudret på marken och de lite dagsmejeupplösta kristallerna på vägbanan. I min begreppsvärld kan inte detta vara annat än ett högst välbekant vinterlandskap.

Men det är alltså salt. Vi befinner oss i Atacamaöknen i norra Chile, världens torraste plats. Geraldo och jag ska besöka en saltgruva som använder lastbilar av märket Mack Trucks, det märke som Geraldo är återförsäljare för. Och som jag ska skriva om i en corporate bullshit-tidning. Det är sånt jag försörjer mig på och jag kan inte säga att jag lider när jag är på jobbet.

Jag har hört hur många gruva-bögskämt som helst i mitt liv och får därför en chock när jag träffar den förman som ska visa oss runt i saltgruvan. Han får Christer Lindarw att framstå som en grovbarkad machograbb.
Juan har lyckats sexa till varenda detalj i den redan rätt tilldragande gruvarbetarklädseln och toppar alltihop med kedjor och smycken som skulle dränka honom direkt om han trillade i någon av de bassänger man använder för att utvinna saltet.

Jag funderar länge på hur han kommer undan med detta där ute i saltöknen, vad det kommer sig att han rör sig med oförminskad auktoritet och är den icke ifrågasatte ledaren i gruvan trots att ingen kan missa att han är som hämtad från YMCA.
Antingen är jag mycket mer fördomsfull än jag vill erkänna när jag tar för givet att Juans arbetskamrater inte är lika fördomsfria som jag själv, eller också är hierarkierna i en chilenska gruva så starka att man kan uppträda hur som helst när man väl har nått en position.
Jag vill helst tro på det första.

Man utvinner många olika mineraler i den här gruvan, men det ämne som fångar mig mest är lithium. Gruvan står för en tredjedel av råvaruförsörjningen för all världens lithium.

Tänk er själva. Om nåt skulle gå fel här skulle en ruggig massa batterier bli utan energi och en skrämmande mängd psykiskt sjuka bli utan sin psykofarmaka.
När jag står framför lithiumbassängen, som har en otäck gröngul färg, får jag en impuls att slänga mig i. Tänk vilken marinering av energi och psykisk balans jag skulle få!

– Nej, du skulle faktiskt dö på fläcken, säger Juan sakligt. I de här koncentrationerna är det mesta vi håller på med giftiga grejer.

Atacamaöknen är både otroligt salt och otroligt torr, och hur den blev det får ni googla er fram till för teorierna är för många för att rymmas här. Jag nöjer mig med att konstatera att det gör landskapet enormt kargt och spännande.

– Om du ramlar här river saltet sönder dina knän som små ettriga knivar, varnar Geraldo när han tycker mina utflykter från bilen blir för djärva.

Vid ett tillfälle tycker jag mig se en orm vid vägkanten. Geraldo, som hatar ormar lika intensivt som jag skrattar till:
– Den ormen lär vara ganska öm i skinnet vid det här laget!
– Mm, instämmer jag. Och ha en klädsamt ödmjuk attityd.

Geraldo berättar att Nasa har bedömt att Atacamaöknens topografi är så lik månens att man ofta förlägger övningar hit. Givetvis har även filmbolagen upptäckt samma sak.
Närmaste flygplats och tätort är Calama, men den är för långt bort för att vi ska klara jobbet utan övernattning. Det blir till och med två övernattningar och det ena har vi redan haft. Geraldo sörjer inte, han älskar San Pedro där vårt nattkvarter ligger.

– Det liknar ingenting annat, säger han entusiastiskt på vägen dit från flygplatsen i Calama. Backpackers, flummare, friluftsmänniskor – alla möjliga sorter söker sig dit.
Och det har han rätt i. Vi bor visserligen på det enda lyxhotellet i själva byn, Hosteria San Pedro.
– Jösses, utbrister Geraldo när vi närmar oss infarten. Här har då aldrig chefens sekreterare bokat in mig förut. Jag visste inte ens att det fanns bungalows med pool här.

Nej, normalt bor San Pedro-besökarna i guesthouses av enklare sort. Byn ser ut som en Vilda Västern-håla med några få gator, alla belagda med dammande grus. Utmed gatorna ligger husen tätt. Det tar inte lång stund att upptäcka att praktiskt taget varenda kåk inrymmer ett café, en liten turistbyrå, ett bed & breakfast, guesthouse eller restaurang.

Och inte vilka restauranger som helst. Chile är inte ett land som har imponerat på mig matmässigt. Om vi genom till exempel ”Chili con carne” och chilipeppar har fått för oss att den chilenska maten är kryddstark och mustig är det dags att döda den myten. Chilensk mat är för det mesta praktiskt taget okryddad, blek och jolmig och ofta täckt med ett par centimeter vit sås och smält ost.

Vinet är förstås en helt annan historia. Säg ”ett glas rött” och du får en balja på 25 centiliter utmärkt vin och ett fat så överlastat med närande snacks att du inte begriper hur du ska få i dig en middag lite senare.
Faktum är att jag vissa dagar i Chile har hankat mig fram på vin och små läckra miniempanadas, oliver, marinerade kronärtskockor och pizzaslices. Då blir det ju rätt billigt också.

I San Pedro är de huvudsakliga aktiviteterna att hyra och köra mountainbike, vandra i bergen, bada i varma källor och se på ”the moonwalk”. Solnedgången och månens vandring över det karga landskapet är en tittarsuccé varje kväll. Den sker helst på ett ställe som ser ut en blandning av månens yta och raukarna på Gotland.

Och sedan har man alltså kroglivet att falla tillbaka på när mörkret lägrar sig. Med mörkret kommer också svinkylan. I denna torra öken finns det ingenting som binder värmen när den brännande solen har försvunnit. Lika hett som det är mitt på dagen, lika kallt är det om natten. Och faktiskt i skuggan. Att vistas i San Pedro är att ständigt växla mellan å ena sidan flera lager fleece och å andra sidan linne och shorts.

Klimatet sätter även sin prägel på krogar och caféer. Den klassiska varianten är en lokal som öppnar sig mot en stor innergård. Utmed väggarna på innergården finns tak över bord och stolar för att skydda mot solen dagtid. I mitten av gården finns en stor eldstad som är igång för att värma gästerna om kvällen.

Och även om förhållandena kan verka lite enkla och lägermässiga är maten i San Pedro bättre än på de flesta håll i Chile. Ofta grillat kött med någon kryddig salsa, en hel del vegetarisk mat. På ett par ställen finns vinkällare med ett fullständigt sagolikt urval från Chiles bästa vinproduktion.

Geraldo och jag har suttit och värmt oss med ett par glas rödvin och snacks intill krogens brasa en stund och känner oss avspända nog att prata om annat än jobbet. Jag har tidigare under veckan chockerats av att medelklassen i Santiago verkar mer stolt och nöjd över Pinochet än skamsen.

När jag har nämnt att de chilenska flyktingarna från 1973 har en särställning bland invandrare i Sverige har de skruvat besvärat på sig, och somliga har sagt: ”Ja, ni tog ju emot många av våra terrorister under den där epoken”.

Gång på gång får jag höra kommentarer som att ”Pinochet var kanske inte så bra på mänskliga rättigheter, men titta vilket välstånd han byggde upp åt oss.”
Geraldo är inte helt glad över mitt val av samtalsämne, men verkar känna efter och försöka svara så ärligt som möjligt.
– Jag vet inte, säger han. Min morfar var rätt stor bonde här uppe i Antofagasta-området och han avskydde Allende eftersom han fick sin egendom konfiskerad av socialisterna. Det fanns inga sociala reformer i världen som kunde uppväga det i morfars ögon.

– Mormor tyckte annorlunda. Hon kunde se att de fattigaste i vårt land behövde en ny politik. Hon var helt lömskt på Pinochet och hans brutala metoder. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det är starka känslor och mycket myter som frodas i vår nutidshistoria.

Så släpper vi den tråden och vilar i ögonblicket och magin som hänger i luften i San Pedro och dess ökenlandskap. Sippar lite till på vinet och spetsar en välkryddad oliv med tandpetaren. Tittar ut i beckmörkret och följer några brinnande flagor upp mot himlavalvet.
Gruvor, lastbilar och politik får ge vika en stund. Vi betraktar skapelsen.