 |
|---|
Les Alpilles intill det förnäma Provence
En annan del av le Sud
Tycker du att Provence känns trångt och stressigt? Och kanske lite kitschigt övertjusigt på sina ställen?
Då föreslår vi att du åker till Les Alpilles strax intill och spänner av.
Les Alpilles, ”småalperna”, i södra
Frankrike är den mer anspråkslösa
kusinen till de berömda delar av
Provence som drar till sig horder
av turister och husköpare från hela världen. Och har hög svansföring, vilket tyvärr ofta avspeglas på servicegrad och prisnivå.
Hit, till kusinen på landet, hittade vi en gång på det sätt som vi husbilsåkare ofta gör när vi finner nya platser. Nämligen tack vare att vi inte alltid är sugna på att bröta in med husbilen bland turistbussarna på de mest pressade turistmålen, utan hellre hovrar en bit därifrån. Med lite tur och tränat väderkorn hamnar vi då i sköna vardagsmiljöer bland människor som bara tycker det är trevligt med besökare.
Fontvieille är precis en sån plats. Där väljer vi gärna byns ställplats som bas. Den ligger som i en gryta, man får nästan intrycket av att befinna sig i ett stort grustag men med skuggande pinjeträd strategiskt utplacerade.
Runtom grytan breder pinjeskog ut sig åt flera håll. Det är bara att gå upp på berget ovanför ställplatsen och börja vandra på någon av stigarna däruppe. Sist vi var där var i början av november 2019 och jag var tvungen att rulla upp nederdelen på mina träningstajts till knäskålarna för att svalka vaderna. Upptill t-shirt. Svettig. Doften av varma barr är förförisk.
Cheeta går lös, som alltid när vi kommer en bit bort från trafiken i Frankrike. Frankrike är ett av Europas hundvänligaste länder, familjemedlemmen är välkommen in i princip överallt. Och när hundar möter hundar i naturen blir det aldrig bråk, franska hundar är lika väluppfostrade som franska barn.
Med jämna mellanrum hittar vi skyltar som visar att vi kan vandra till närliggande orter. Till Maussane les Alpilles, en annan favorit, är det 12,7 kilometer lätt vandring, Les Baux 13,1 kilometer och till friluftsområdet St Etienne de Grès 8,3. Tanken att kunna gå till en annan by, käka lunch med ett glas vin och sedan ägna resten av eftermiddagen åt att masa sig tillbaka till husbilen är lockande.
Överhuvudtaget är ”småalperna” lättillgängliga för vandring av det enklare slaget. Bergskedjan som gett trakten dess namn är bara 500 meter hög. Hela landskapet är vackert böljande och närmast suger in en i pinjeskogar och ut på vinfält, mandelodlingar och olivlundar. Lagom kuperat för trötta höfter och knän. Men det finns även klätterväggar och sträckor som klassas som svåra (röda) och mycket svåra (svarta), så utbudet av vandringsalternativ är rikt.
​
Tillbaka i Fontvieille och sittande vid dess lummiga torg med en pastis framför oss funderar vi på vad det är som gör att vi är så förtjusta i denna lilla anspråkslösa by. Vi kommer fram till att det är just vanligheten vi gillar. Livet i byn domineras fortfarande av folk som jobbar i vin- eller olivnäringen och som går en vända till torget och tar en ”apéro” i goda vänners lag innan de fortsätter hem till middagen.
En annan sävlig liten pärla i området är Maussane les Alpilles. Här tar man med fördel in på ortens camping, som på sedvanligt franskt sätt ligger precis mitt i byn. Alltså är det promenadavstånd till den långa bygatan där restauranger och bistroer ligger uppradade.
Och köttbutiker. Vi befinner oss nu i kanten av Camargue, de svarta tjurarnas land. Även om Frankrike inte sysslar med brutal tjurfäktning så levererar uppfödarna här tjurar till Spanien. Och det krävs många djur för att få fram rätt avelsbas, så det saknas inte råvara.
​
Har du bara tillgång till en gasolgrill (för kolgrillning är i stort sett aldrig tillåten i det eldfängda Sydfrankrike) så vore det dumt att missa ett inköp i någon av kött- och charkbutikerna här. Slaktarna är snälla, det är bara att hälsa artigt och sedan peka på den bit du vill ha.
Maussane är, liksom Fontvieille, även känt för sina många olivoljepressar och sin fina närproducerade olivolja.
På turistbyrån i Fontvieille framhåller de St Remy som ett av Les Alpilles måsten. Så vi åker dit. Nu börjar vi närma oss den känsla som råder i Provences förnämare delar. Fler storstadsbor på besök, sådär medvetet lantligt klädda för svindyra pengar, och tjusigare och dyrare restauranger samt det vanliga utbudet av butiker med stråhattar och stråkassar, marseilletvålar, vackra provensalska tyger och keramik i lödiga färger. Det är vackert, inte tu tal om det. Men hos oss infinner det sig snart en mättnad av allt detta tjusiga.
Då känns det gott att kunna backa hem till ställplatsen i Fontvieille och vara som folk igen.
