 |
|---|
Mysiga Marocko kallar!
Vinter i Europa? Fortsätt ner till Marocko!
Ibland räcker det inte ens
att åka till södra Europa för att fly regn och rusk under vintern.
Då får man dra vidare till Marocko.
Solsäkra Agadir ligger på samma breddgrader som Kanarieöarna och lockar oss gång på gång så här års.
Solen sjunker snabbt och vi halvspringer till vårt stamlokus Jour & Nuit för att hinna fånga kvällens skådespel. En pastis i solnedgången blir lätt en vana i Agadir.
Vi delar den med en mängd turister från franskspråkiga länder som Frankrike och Belgien, men framförallt med marockaner, några av dem lokala och andra tillresta från nordligare trakter i landet. Det är många som vill åt solen i Agadir, som ligger på ungefär samma breddgrader som Kanarieöarna.
Det har hunnit gå mer än tio år sedan vi kom hit för första gången, då med husbil.
”Kommer du ihåg”, undrar Bobo och plockar fram loggboken från den gången:
​
”Det började med att vi efter en gungig överfart från Tarifa och därefter en skrapig nedfart från lejdaren som var för snävt vinklad, upptäckte att vi inte hade fått med oss registreringshandlingarna till husbilen.
Med hjälp av samtal hem till en effektiv bror som plockade fram chassinumret via Vägverkets webbsida fick vi fram så pass mycket uppgifter att en driftig herre i hamnen kunde tänka sig att hjälpa oss genom knipan.
”Jag förstår att ni är goda människor, för annars skulle aldrig Allah ha hjälpt er på det här sättet”, konstaterade han. ”Nu fick ni möjligheten att möta mig som vet hur ni ska komma ut härifrån utan att behöva lämna husbilen i beslag. Det enda ni i er godhet behöver göra nu är att belöna er vän som Allah skickade till er hjälp.”
​
Två gånger tjugo euro senare är både vi och bilen utsläppta i full frihet i Tanger. Klockan halv elva en lördagskväll. Då kommer vi på nästa miss: Vi har ju inga marockanska pengar med oss. Och hur var det nu, har de uttagsautomater här eller hur är det? Måste vi till en bank och växla? Och vad ska vi i så fall växla in, för vi har ju inga kontanter med oss, bara kort?
​
Vi slår undan funderingarna om pengar och börjar koncentrera oss på nästa detalj som behöver lösas: Var ska vi övernatta? Vi har ingen karta med oss, navigatorn täcker bara Europa och hur ska vi veta hurpass säkert det är att parkera vid en bensinstation här?
​
Några kilometer senare upptäcker vi ett kluster av husbilar på en stormarknadsparkering och åker in. Det är en italiensk Hymerklubb med cirka 25 bilar som har slagit nattläger. Vi ansluter lättat och lyssnar gärna på de smattrande rösterna när gänget plockar fram grillarna och rödvinet. Fast vi är för matta för att orka gå ut och umgås. Vi passar på att våga sova istället.
Klockan åtta nästa morgon är det bara vi kvar på parkeringen, plus ett antal tonåriga ligister som cirkulerar runt husbilen. Den fräckaste går helt enkelt runt och rycker i vartenda handtag och blänger uttryckslöst tillbaka när jag far fram till fönstret och ger honom onda ögat.
​
Vi är vid det här laget inte så säkra på att vi gillar Marocko. Det känns beskt, otryggt. Och vi borde nog ha förberett oss bättre genom att hämta in tips om övernattningsställen. Men nu är vi ju här, så det är bara att tuffa vidare och lösa det vi kan bit för bit.
​
Vid lunch har vi lyckats tanka på Visakort, hämta ut en massa kontanter i en automat och köpt ett gäng härliga saftiga pizzaslicar på en Marjane-stormarknad utanför Rabat. Det här går ju som på räls!
Nästa stopp sker i Casablanca där vi står på en gatuparkering vid den flotta Cornichen och ordnar nattparkering för en hundralapp. Därefter har vi en lång resa på det marockanska plattlandet, mil efter mil med bördig odlingsmark, men också med bedrövande fattiga byar och steniga jordlappar där barn som borde ha gått i skolan vaktar varsin get. Stängsel finns det inte resurser till.
​
Vi har sett fattigdom förr. Vi har varit i Indien, Indonesien och på landsbygden i Vietnam och vi var i Baltikum för 25 år sedan. Och vi har sett stampade jordgolv i Chile och favelas i Brasilien.
Men det här. Vi stirrar under tystnad på den ena hemskare miljön efter den andra. Någon gång i timmen säger någon av oss:
​
”Men har de inte ens uppfunnit hjulet här? Varför går kvinnorna med stora rishögar på ryggen och varför är de magra åsnorna klövjade? Varför har de inte ens en dragkärra till sin hjälp?”
Så långt loggboken från 2007.
Nu är vi tillbaka för kanske tredje eller fjärde gången och bor på hotell. Med tiden har vi blivit rent förtjusta i Agadir, som vi först uppfattade som en tämligen själlös sol- och badort med en lång rad till förväxling lika krogar utmed strandpromenaden.
​
Numera hittar vi till kvarteren längre upp i stan. Vi har sniffat oss fram till de krogar där den lite mer kräsna lokalbefolkningen äter sin tagine. Vi vet var de måttbeställda skinnkläderna är billigare än nere vid stranden.
Vi har hittat på familjära benämningar som ”Sura Gubben” (en kiosk) och ”Brôtpuben” (irländsk, med fri wifi).
​
Men framförallt är det klimatet vi uppskattar. Kvällarna kan vara koftkrävande, men en solig dag i Agadir runt nyår är som en solig dag i Sverige i juli. Och när vi börjar känna att sol och värme inte räcker som stimulans åker vi till Essaouira eller Marrakech. I båda fallen är redan resvägen bedövande vacker.
Den här gången väljer vi Essaouira.
”Så kan vi kolla in husbilar på vägen”, säger Bobo förhoppningsfullt. Hade hon fått välja hade vi alltid tagit husbilen de 456 milen ner, men det har vi för det mesta inte tid till. Än.
​
Alltså får vi ibland stå ut med stenhårda sängar i utkylda hotellrum och stålsätta oss inför toalettbesök på en enkel bykrog ute på den fattiga landsbygden (läs ståfjöl).
Essaouira har ett rykte. Hrm. Ryktet säger: ”Hit åker medelålders kvinnor från norra Europa för att bli förförda av unga marockanska män som då blir försörjda och förströdda i en vecka eller två.”
​
Sånt där lyssnar vi aldrig på. Men. Jag är verkligen ingen akvarellmålare, men tvivelsutan ett medelålders fruntimmer från norra Europa, och tror ni inte på fanken att jag bara behövde gå halvvägs över torget in till medinan förrän en vacker yngling slöt upp vid min sida. Och för att göra en lång förhandlingshistoria kort, så kan jag avslöja att jag erbjöds både hotellrum och sällskap däri.
Nä, då föredrar jag fortfarande husbil. Då kan man antingen knö sig in på den lätt kaotiska parkeringen precis utanför ringmuren till medinan, gamla stan, eller mer organiserat i södra änden av den långa strandbukten.
Utöver stranden, som är för blåsig och kall vintertid, så är hela Essaouira uppbyggt kring medinan. Hela området innanför murarna är som en enda färgstark och livlig basar. Här kan du köpa skinnvaror, vacker keramik, kryddor och kläder av snyggt snitt och tvivelaktiga kvaliteter i en enda röra.
​
Vi brukar koncentrera oss på läckra kryddblandningar som vi använder till grytor i lerkärl när vi kommer hem. Nötter och mandel är också bra köp, liksom den berömda lokala arganoljan som lovar evig ungdom åt halvgammal hud.
​
Essaouira är en långt hippare stad än Agadir. Hipp som i hippies och hip som i samlingspunkt för bohemer och konstnärer från Europa. Här kan du på fullt allvar hitta långhåriga män med pannband och batiktunika och män med grov manchesterkavaj och basker som sitter på en flätad caféstol och läser Marcel Proust med viktig min. Och så akvarelldamerna då.
Vi drar oss gärna till den slitna fiskehamnen och iakttar skådespelet när män i skiftande ålder och skick kommer in för att landa nattens fångst. Aktiviteten är febril och det ropas och kastas och spolas och stänker. Och stinker på sina ställen.
​
Men så länge fisken sprattlar är den ju pinfärsk och gör sig fint på grillen hos alla husbilsfarare som har slagit läger precis utanför ringmuren nära hamnen. Den som inte reser med eget kök kan köpa nygrillade sardiner vid något av stånden på insidan muren, där det också finns ett stort utbud av nypressade juicer.
​
Och vare sig man kommer hit med husbil eller ej, så är det synd att missa möjligheten att äta gott på restaurang i Essaouira. Här gifter sig det franska köket med det marockanska på ett långt mer raffinerat sätt än i Agadir och restaurangerna har en klart högre mysfaktor.
Under de många år som har gått sedan vårt första husbilsmöte med Marocko har landet utvecklats synbart. Fortfarande stirrar fattigdomen oss i ögonen när vi färdas genom vissa regioner, men många byar har fått en uppryckning, turisttrafiken med flotta långfärdsbussar ökar hela tiden och infrastrukturen förbättras, bland annat med investeringspengar från Förenade Arabemiraten.
​
Många grannar i arabvärlden flyttade sina semesterinvesteringar från Spanien till det så kallade Maghreb-området, det vill säga Marocko, Algeriet och Tunisien, efter 11 september 2001. I södra delen av stranden i Agadir växer det fram nya hotellanläggningar som inte står Dubai långt efter i fråga om lyx.
​
Vi som klarar oss med lite lägre anspråk håller oss till Essaouira eller till den mittersta delen av stranden i Agadir. Där slår vi oss helst ner på den stimmiga och slitna caférestaurangen Jour & Nuit för att äta enkelt och billigt men gott och för att hålla full koll på den täta trafiken på strandpromenaden medan solen flödar ner över oss. Märkvärdigare än så behöver det inte vara i Marocko.
