 |
|---|
Calvados värt en resa till Calvados
"Så ni har druckit industrisprit?"
Madame Fernagut rynkar chockerat på näsan och får det att låta som om vi hade hällt i oss rengöringsmedel.
Vi sitter i madames rustika vardagsrum i ett korsvirkeshus i Normandie och tar en gemensam apéritif innan var och en går hem till sig och fortsätter med middagen där. En trevlig fransk umgängesform, klart roligare än vårt elvakaffe.
Och nu har spriten kommit på tal. Jo, vi fick erkänna att vi samma dag hade besökt familjen Boulards calvadosdestilleri i Coquainvillers och vid detta tillfälle avsmakat deras storskaligt framställda calvados.
Madame fnös, reste sig och skred fram till ett mörkt skåp som stod gömt halvvägs bakom det vanliga barskåpet.
​
De riktiga grejerna ...
– Då ska ni få smaka på de riktiga grejerna, tillkännagav hon och plockade fram en dammig, grönaktig flaska med en fläckig handskriven etikett.
- Den här calvan satte min farfar i början av femtiotalet. Vi är inne på de fem sista flaskorna nu, sedan är vi hänvisade till yngre årgångar, men allt är gjort här på gården. Av våra egna äpplen.
Madame häller upp varsin rejäl hutt åt oss, säger skål som vi har lärt henne på svenska, och sveper med triumferande blick i sig halva glaset. Tittar uppfordrande på oss.
- Ojoj, ja detta var verkligen något annat, flämtar jag, uppfostrad att inte ljuga i onödan. Verkligen. Inte i närheten av industrispriten.
​
hemkört smakar hemkört
I själva verket smakar den hemkörda spriten vedervärdigt och är så stark att jag brinner hela vägen från tungan och ner i mellangärdet. Någon äppelsmak går inte att skönja och spriten är helt blank, inte bärnstensfärgad som vanlig calvados. Jag ler ansträngt och tar en sipp till för att fjäska för madame nu när hon har lättat på korken till släktklenoderna.
- Just det, säger hon belåtet. Nu vet ni hur riktig calva ska smaka!
Hm, tänker jag. Vi har nog bara fått veta att hembränt smakar hembränt, vare sig det kommer från min ungdoms värmländska skogar eller från en licensierad hemmatillverkare i Normandie.
Detta inträffade för trettio år sedan, precis när calvadosen började sprida sig utanför Frankrikes gränser. Systembolaget i Sverige hade Boulard som enda leverantör, och vår förfrågan om att få göra reportage för svenska tidningar mottogs så entusiastiskt att marknadschefen Pierre Boulard, destillatör i femte generationen, tog emot personligen och guidade oss en halv dag i både fabrik och äppelodlingar.
​
Oätliga äpplen
I dag har de små plantor Pierre Boulard visade oss 1986 vuxit upp till rejäla fruktträd med vida kronor och rika skördar. Blandningen av äppelsorter är ett av de adelsmärken de olika calvadosbrännerierna värnar om. Ofta är äpplena små och oätliga i färskt skick, men utmärkta som råvara för cider och äppelmust.
Calvados tillverkas på samma sätt som konjak men med äpplen som bas. Man börjar med att utvinna fruktmust som destilleras i kopparkärl två gånger och sedan lagras på ekfat. När spriten väl har lämnat faten avstannar lagringen. Calvadosen fortsätter inte att förädlas i flaskan. Däremot kan lagringen i faten pågå olika länge, och här gäller samma princip som för konjak och whisky; ju längre lagring, desto rundare och mer mogen smak.
​
Mest exporterade avecen
När jag nu återvänder till Calvados och Pay d’Auge trettio år senare har calvadosen en helt annan ställning. Vi får veta att calvan i mer än tjugo år har kunnat tävla med konjaken om att vara Frankrikes mest exporterade spritsort. Ofta har calvadosen vunnit matchen.
Och sätten att inta äppelbrännvinet har blivit många. En klassiker som anses vara parisisk (och därmed fjollig i normandernas ögon) är att tömma en kopp het espresso, men låta en bottenskyla av kaffet vara kvar i koppen. I den smälter man en bit socker, sedan raskt på med calvadosen. Med hjälp av koppens kvarvarande värme stiger äppelaromen fröjdefullt mot näsan, och sockret gör att calvans alltid ganska skarpa smak rundas av. En riktigt trevlig kaffekask.
Läckra drinkar på calva
På den välsorterade cocktailbaren La Taverne du Perroquet Verte i hamnstaden Honfleur kan du få en Kir Normande på crème de cassis, calvados och cider. En annan fin kombination får man av att blanda den söta äppelapéritifen Pommeau med en skvätt calvados. Irish Normand är förstås en irish coffee med whiskyn utbytt mot calvados. Perroquet Verte toppar sin lista med en cocktail Le Normand: Calvados, pommeau, cider och koncentrerad äppelsaft.Fast på måndagens marknad i St Pierre Sur Dives, när försäljarna samlas på Café de France för att äta lunch, intar de sin calva på samma sätt som alltid. Rakt upp och ner och mitt i måltiden, gärna mellan två rätter. Därmed slår de upp ett riktigt ”troux normandes”, det
normandska hålet, det som skingrar mättnaden och banar väg för fler läckerheter. Inte så olikt vår snaps som hjälper oss att skicka ner feta sillar och julskinka.
Behöver vi tillägga att calvados började tillverkas i Normandie redan för 800 år sedan, då de skandinaviska vikingarna regerade där?
