Äventyret i Marocko tätnar, nya erfarenheter görs och gänget blir tajtare

En första fortkörningsbot, första körningen genom byar med folk, höns och getter på gatorna – och första gången upp på kamelpuckeln för många i gänget. Dagarna fem till åtta blev sannerligen innehållsrika!

Marknaden i Essaouira tillhör våra favoriter. Ofta bra produkter och alltid bra mat.

Annika blir den första som åker dit för fortkörning

Vi fortsätter köra stor och bekväm väg ner till ostronstaden Oualidia. Vi fascineras av de enorma odlingsarealer Marocko har och förstår varför så många av våra grönsaker och frukter kommer härifrån. Rent utseendemässigt sörjer vi att Spaniens fula växthus av plast har kommit hit, men vi fattar att det är bra för ekonomin med goda skördar.

I Oualidia har förtruppen med Annika i spetsen tagit plats när vi kommer fram. Hon är alltid tidigt iväg. Hittills har det tagits en och annan extrasväng i gänget, men ingen har gjort någon allvarlig felkörning. Däremot åkte Annika på 150 dirham i böter när hon körde i 69 km/h i avfarten till Oualidia, där det är 60 km/h. Så nu kallas hon ”Fartdåren”.

Ostronlagunen i Oualidia – så vacker!

Stoj och skratt på gräsmattan

På campingen får vi fina platser med en gräsmatta framför oss där Christer och Eivor monterar upp spelet steggolf. Mycket stoj och skratt blir det. Ann-Sofie som är gammal elitidrottare är på hugget och går all in, men får till sist se sig slagen av Ulla och Christer.

Planen är att vi softar här i dag och ger oss ner till stranden för att testa grillade ostron och annat gott från lagunen i morgon. Men det blir det ingenting med, för under natten vräker regnet ner och åskan dånar så att husbilarna skakar.

Eftersom regnet ska fortsätta omgrupperar vi och åker till Sidi Kaouki en dag tidigare.

Vi checkar in i surfarbyn

Vi är långt ifrån säkra på att få plats på en av campingarna i Kaouki Beach, för här har det varit hopplöst att få kontakt för att boka. Men marockanska campingplatser har en tendens att kunna bli hur stora som helst, så visst finns det ett hörn där vi kan klämma in oss. Och än en gång blir Barbro och Kenth, de enda som har problem med elen och verkligen behöver ha strömförsörjning, utan el i sin stolpe.

Gôtt samkväm med erfarenhetsutbyte från dagens körningar genom stökiga byar.

Det blir lite pusslande med elsladdar innan vi kan dra iväg och få oss en sen lunch på en takrestaurang i surfarparadiset.

Innan mörkret faller har vi en sittning utanför vår Grållan med ett glas och lite tilltugg där vi sammanfattar våra intryck så här långt. Detta är första dagen som vi har passerat genom marockanska byar, vilket var en ny och spännande upplevelse för flera. Det tar ett tag att vänja sig vid att lugnt och sakta runda allt som springer eller makligt går i vägen för en, men alla har tagit detta med fattning.

Det är lätt att sugas in i soukens färgstarka gränder i Essaouira.

Dags för seriös shopping i Essaouira

Vi vet ju att vi senare ska komma till den världsberömda medinan i Marrakech, men själva tycker vi egentligen att den i Essaouira är bättre. Mindre, mer överskådlig och ofta med hög hantverkskvalitet.

Så denna dag är vikt för Essaouira.  Sidi Kaouki och Essaouira är riktiga blåshål och vi står och huttrar i kapp i väntan på taxibilarna, men eftersom punktlighet inte är någon större dygd i Marocko så hinner alla springa tillbaka och hämta mer kläder.

Vi bränner kalorier genom att sporta ...

Kaftaner och skinnpuffar

Inne i medinan fylls klädförråden på ytterligare; det köps kaftaner och vackra klänningar och skor. Några skinnpuffar kommer med hem också. Hade vi alla haft större husbilar hade vi bergis förköpt oss på keramik i glimrande färger. Eller varför inte en packe med mattor, eller …

Barbro och Ulla i seriösa shoppingtag.

Lunch på Caravan Café - förstås

Bobo och jag hittar en restaurang som heter Caravan Café och den kan vi ju inte motstå. Det visar sig att även maten där är färggrann och vacker att se på – samt god. Med fyllda magar och shoppingkassar åker vi tillbaka till Sidi Kaouki och tar en match boule. Kanske inte världens mest kaloribrännande sport, men den gör att vi inte blir sittande och äter chips och dricker öl hela eftermiddagarna.

Vi rider kamel, tjohoo!

Nu har en vecka gått och vi behöver ha lite ledigt för persedelvård och slappartid.

Vi behöver också ladda för kvällens begivenhet: I solnedgången ska vi rida ut i strandbrynet på kamel!

Det är väninnan Sofia, värmländska som flyttade till Essaouira för ett par år sedan och nu driver en reseverksamhet med häst- och kamelturer samt yoga, som har bokat upp tio kameler (som egentligen är dromedarer) åt oss.

Barbro, som är höftopererad rätt nyligen, har varit osäker men vill så otroligt gärna rida kamel, så Sofias kameloperatör tar fram den dromedar som gör lugnast rörelser, och så ställer sig alla kamelskötarna runt omkring Barbro, redo att ta emot om hon skulle vackla till. Men det är fantastiskt att se hur mjukt djuret reser sig med Barbro ståtligt sittande på dess puckel. Inom en minut ser det ut som om hon aldrig har gjort annat än detta.

Tjohoo! Barbro uppe på puckeln!

Läskigt med rycket

Själv tycker jag alltid att det är läskigt när det där rycket kommer och jag nästan hamnar huvudstupa över dromedarens hals. En dromedar ÄR ruggigt hög!

Efter en stunds kramphållande i sadelknapparna tror jag att vi alla slappnar av och gungar med i djurens rörelser och får en njutbar upplevelse på en strand vid Atlanten medan solen sakta sjunker och bjuder på smörigt ljus.

Ulla ringer hem till sonen, men får nobben och ett snabbt textmeddelande ”Lagar mat”.

Ulla tillbaka: ”Rider kamel”.