Visst känns det lite extra spännande att åka husbil utanför Europa?
Den vanligaste destinationen för den som vågar språnget är Marocko.
I vintras gjorde vi vår andra resa dit med husbil och plockade de bästa russinen ur den marockanska kakan. Här delar vi med oss!
Det råder en förväntansfull stämning på parkeringsplatsen utanför storköpet Mercadona i Algeciras. Tyska äventyrsbilar, holländska surfarfolkabussar och helt vanliga husbilar, många med dekaler som vittnar om tidigare besök i Sahara, ansluter pö om pö under dagen och har när kvällen kommer fyllt upp halva parkeringsytan.
Ingen bråkar med oss, vilket kan bero på att de flesta husbilsåkare fyller sina förråd till brädden med varor från Mercadona. Det är som om Marocko skulle vara utan livsmedel, trots att många av varorna som inhandlas har importerats just därifrån så här på vintern.
Men framförallt bunkras det alkoholhaltiga drycker. Andelen fransmän som åker till Marocko dominerar kraftigt, och när det sprids ett rykte om att tullen i Ceuta genomsöker bilarna efter alkohol och beslagtar den, bestämmer sig allihop på stubinen för att åka vägen över Tanger Med. Mon dieu, här riskeras inga medhavda vinflaskor!
Alla veterinärintyg i ordning
Så det är till Tanger Med även vi köper biljetter nästa dag. Hos resebyrån får vi veta att vår hund Cheeta måste ha ett färskt friskhetsintyg med sig och när vi kommer till veterinären för att fixa det får vi veta att vi måste ha ett så kallat titertest till henne också, som visar att hon verkligen har antikroppar mot rabies.
Det senare kostar 150 euro och kan ta upp till fyra veckor att få svar på, men eftersom det är när vi ska tillbaka in i Spanien det behövs får vi ingen panik. Färjebiljetten är giltig i tre månader, liksom vårt turistvisum och vi har inte bråttom tillbaka.
Tidskrävande i Tanger Med
Tanger Med är en relativt ny hamn med modern utrustning för genomlysning av bilarna samt rigorösa kontrollrutiner som tar en evighet. Det underlättar inte för oss att vi klantar oss med inresepappren, vilket vi skamfyllt har berättat om tidigare. Många Marockofarare väljer därför att göra sitt första stopp redan i staden Assilah nio mil bort. Där finns en nedgången camping som vi väljer bort till förmån för en ställplats vid havet.
Här får vi genast bekanta oss med de gängse rutinerna för parkering i landet; det finns alltid någon livs levande människa som övervakar sin del av parkeringsplatsen och tar in en avgift. I utbyte får vi en plats som är bevakad, ofta dygnet runt.
Ordna simkort i Assilah
Asshilah är ingen jättespännande stad, men ett gott tips är att söka upp Maroc Telecoms butik här för att skaffa ett marockanskt simkort och få hjälp med att initiera det och göra en första laddning.
Efter att ha gjort detta tar vi sikte på Casablanca, eller rättare sagt på Mohammedia som ligger mellan Rabat och Casablanca och därmed är en lite märkvärdig bostadsort för folk som jobbar i någon av de båda huvudstäderna.
Här finns flera campingplatser att välja på och vi föredrar Camping l’Ocean Bleu.
Vi fördjupar oss inte i själva orten, utan åker taxi därifrån till Casablanca och Mohammed IV:s moské som är vacker utöver det vanliga.
Vi prövar också att ta oss in på überflotta Rick’s Café som ligger i kanten av den stora souken och har tema filmen Casablanca med Ingrid Bergman och Humphrey Bogart, men det stupar på att de har hundförbud inomhus. Det är likadant på den lika tjusiga restaurangen Dar Dada, men där ordnar vi hundvakt och kan avnjuta en lunch i otroligt vacker miljö.
Casablanca en modern stad
Casablanca är den stad i Marocko som, vid sidan av Agadir, känns mest modern. Här har vi varit flera gånger och strosat runt bland franskinspirerade utecaféer och märkesbutiker på Fina gatan. Vi har också finkammat den brötiga souken, så det hoppar vi över den här gången. Vid vackert väder är stans corniche, strandpromenaden, ett skönt ställe att häcka på, ihop med de mer välbeställda i stan.
Casablanca, eller ”Casa” som de initierade säger, är Marockos industriella och ekonomiska huvudstad. Det är här företagens huvudkontor ligger och det är här affärer görs upp. Och här arbetar landets mest högavlönade, nämligen banktjänstemännen.
Det är med andra ord inte den billigaste staden i Marocko, men med en svensk plånbok klarar vi oss fint. En marockansk dirham (MAD) kostar fortfarande en krona och några ören med rätt kontokort, så inte ens kronfallet drabbar oss.
Den politiska huvudstaden Rabat ser ut att ha fått ett rejält lyft sedan sist vi var där, men den här gången har vi bara hastat igenom på vår väg till Casablanca. Vi ska ju ha något kvar till nästa resa också.
Ostronmums i Oualidia
Vi fortsätter utmed kusten och landar nästa gång i Oualidia, en stad som visar sig vara ett landmärke bland svenska husbilsåkare men som vi aldrig hade hört talas om. Här är det ostron och andra läckerheter från havet som utgör ortens varumärke. Vi tar en tur i ostronlagunen och äter grillad fisk med händerna på en solig strand.
En kväll beställer vi hem nationalrätten tagine till husbilen. Det är någons fru som har gjort den hemma i köket och den levereras på exakt utsatt tid. Servicenivån i Marocko är en av de saker vi häpnar över.
Vi kör korta etapper, mellan tjugo och trettio mil som mest, ibland på avgiftsbelagd motorväg, andra gånger genom byar där vi trängs med höns och getter. Skitiga ytterområden med sopberg avlöses av svindlande vackra landskapsvyer och bördiga, välskötta åkrar.
Fortsättning följer. I nästa etapp kommer vi till värmen i Agadir.
Comments